Hjälpmedelsinställning

Search

Välj språk

Gå direkt till andra menyn

Gå direkt till innehållsförteckningen

Gå direkt till innehållet

Jehovas vittnen

Svenska

Onlinebibel

NYA VÄRLDENS ÖVERSÄTTNING AV DEN HELIGA SKRIFT

5 Moseboken 9:1–29

 Hör, Israel, du går i dag över Jordan+ för att dra in och driva undan nationer som är större och mäktigare än du+ och besegra städer som är stora och befästa ända till himlen,+  ett stort och högväxt folk, anakiternas söner,+ som du känner till och om vilka du har hört sägas: ’Vem kan hålla stånd mot Anaks söner?’  Och du vet i dag att Jehova, din Gud, går över framför dig.+ En förtärande eld är han.+ Han skall förinta+ dem, och han skall kuva dem för dig. Du skall driva bort dem och snabbt tillintetgöra dem, alldeles som Jehova har lovat dig.+  Säg inte i ditt hjärta, när Jehova, din Gud, jagar undan dem för dig: ’Det är för min rättfärdighets skull som Jehova har fört mig in för att ta detta land i besittning’,+ då det ju är på grund av dessa nationers ondska som Jehova driver undan dem för dig.+  Det är inte på grund av din rättfärdighet+ eller på grund av ditt hjärtas+ rättrådighet som du drar in för att ta deras land i besittning, utan det är på grund av dessa nationers ondska som Jehova, din Gud, driver undan dem för dig+ och för att hålla det ord som Jehova med ed har lovat dina förfäder, Abraham,+ Isak+ och Jakob.+  Och du skall veta att det inte är på grund av din rättfärdighet som Jehova, din Gud, ger dig detta goda land för att du skall ta det i besittning, ty du är ett styvnackat folk.+  Kom ihåg: Glöm inte hur du väckte Jehovas, din Guds, harm i vildmarken.+ Från den dag då du drog ut ur Egyptens land till dess ni kom till den här platsen har ni visat er vara upproriska mot Jehova.+  Också vid Horeb väckte ni Jehovas harm, så att Jehova blev förtörnad på er och var nära att förinta er.+  När jag hade gått upp på berget för att ta emot stentavlorna,+ tavlorna med det förbund som Jehova hade slutit med er,+ stannade jag kvar på berget i fyrtio dagar och fyrtio nätter+ (jag åt inte bröd och drack inte vatten). 10  Jehova gav mig då de två stentavlorna, som det var skrivet på med Guds finger,+ och på dem stod alla de ord* som Jehova hade talat till er på berget mitt ur elden på den dag då ni var församlade där.*+ 11  Och efter de fyrtio dagarna och fyrtio nätterna gav Jehova mig de två stentavlorna, förbundets tavlor,+ 12  och Jehova sade till mig: ’Stig upp, gå fort ner härifrån, ty ditt folk som du förde ut ur Egypten har handlat fördärvligt.+ De har redan vikit av från den väg som jag befallde dem att gå. De har gjort sig en gjuten bild.’+ 13  Och Jehova sade vidare till mig: ’Jag har iakttagit detta folk, och se, det är ett styvnackat folk.+ 14  Lämna mig, så att jag kan förinta+ dem och utplåna deras namn under himlen,+ och låt mig göra dig till en nation, mäktigare och folkrikare än de.’+ 15  Då vände jag om och gick ner från berget, medan berget brann i eld,+ och förbundets två tavlor hade jag i mina båda händer.+ 16  Då såg jag, och se, ni hade syndat mot Jehova, er Gud! Ni hade gjort er en gjuten kalv.+ Ni hade redan vikit av från den väg som Jehova hade befallt er att gå.+ 17  Då fattade jag tag i de två tavlorna och slungade dem ifrån mig med båda händerna och slog sönder dem inför ögonen på er.+ 18  Sedan kastade jag mig ner inför Jehova och låg så liksom förra gången i fyrtio dagar och fyrtio nätter. Jag åt inte bröd och drack inte vatten,+ på grund av all den synd som ni hade begått genom att göra det som var ont i Jehovas ögon, så att ni kränkte honom.+ 19  Jag var nämligen förskräckt för den brinnande vrede och den harm som Jehova kände mot er, då han var nära att förinta er.+ Men Jehova lyssnade till mig också denna gång.+ 20  Också på Aron blev Jehova mycket förtörnad, så att han var nära att förinta honom;+ men jag bad+ också för Aron vid den tiden. 21  Och synden ni hade gjort, kalven,+ tog jag, och jag brände den i eld och krossade den och malde sönder den grundligt, tills den hade blivit som fint stoft; därefter kastade jag stoftet i regnfloden som flöt ner från berget.+ 22  Också vid Tabẹra+ och vid Massah+ och vid Kịbrot-Hattaava+ väckte ni Jehovas harm.+ 23  Och när Jehova sände i väg er från Kạdes-Barnẹa+ och sade: ’Dra upp och ta i besittning det land som jag skall ge er!’ då handlade ni upproriskt mot Jehovas, er Guds, befallning,+ och ni trodde inte+ på honom och lyssnade inte till hans röst.+ 24  Ni har visat er vara upproriska mot Jehova+ från den dag jag lärde känna er. 25  Så jag kastade mig ner inför Jehova och låg så i fyrtio dagar och fyrtio nätter;+ jag kastade mig ner, eftersom Jehova sade* att han ville förinta er.+ 26  Och jag bad+ till Jehova och sade: ’Suveräne Herre Jehova,* fördärva inte ditt folk, din personliga egendom,*+ som du i din storhet friköpte och som du förde ut ur Egypten+ med stark hand.+ 27  Kom ihåg dina tjänare Abraham, Isak och Jakob.+ Vänd inte ditt ansikte mot detta folks hårdhet och dess ondska och dess synd,+ 28  så att det land*+ som du förde oss ut ur säger: ”Därför att Jehova inte förmådde föra dem in i det land som han hade lovat dem och därför att han hatade dem, förde han ut dem för att låta dem dö i vildmarken.”+ 29  De är ju ditt folk och din personliga egendom,+ som du förde ut med din stora kraft och din uträckta arm.’+

Fotnoter

Enl. LXXSyVg; MSam: ”och på dem var [samma ord] som alla de ord”.
”på den dag då ni var församlade där”. Ordagr.: ”på församlingens dag”. Hebr.: bejọ̄m haqqahạl; grek.: hēmẹrai ekklēsịas. Se not till 4:10, ”Horeb”.
El.: ”tänkte på”.
”Suveräne Herre Jehova”. Hebr.: ’Adhonạj Jehwịh. Se Tillägg 1E.
El.: ”din arvedel (ditt arv)”.
”det land”, sing., men verbet ”säger” står i plur. i hebr.; SamLXXSyVg: ”invånarna i det land”.