Gå direkt till innehållet

Gå direkt till andra menyn

Gå direkt till innehållsförteckningen

Jehovas vittnen

Svenska

Onlinebibel | NYA VÄRLDENS ÖVERSÄTTNING AV DEN HELIGA SKRIFT

5 Moseboken 32:1–52

32  ”Lyssna, du himmel, och låt mig tala; må jorden höra min muns ord.+   Min undervisning skall drypa som regnet,+ mitt tal skall flöda som daggen,+ som milda regn på gräs,+ som ymniga regnskurar på växter.+   Ty jag skall förkunna Jehovas* namn.+ Tillskriv vår Gud storhet!+   Klippan, fullkomligt är hans verk,*+ ty alla hans vägar är rättvisans vägar.+ En trofast Gud*+ är han, hos honom finns ingen orättvisa;+ rättfärdig och rättrådig är han.+   De har* själva handlat fördärvligt;*+ de är inte hans barn, bristen är deras egen.*+ En förvänd och förvriden generation!+   Är det så ni handlar mot Jehova,*+ du oförståndiga och ovisa folk?+ Är han inte din Fader som frambringade dig,+ som gjorde dig och gav dig stadga?+   Kom ihåg forntidens dagar,+ tänk på de år som gått, generation efter generation. Fråga din far, han kan berätta för dig,+ dina gamla män, de kan säga dig det.+   När den Högste gav nationerna en arvedel,*+ när han skilde Adams* söner från varandra,+ då fastställde han folkens gränser+ efter antalet av Israels söner.+   Ty Jehovas andel är* hans folk,+ Jakob är hans arvedel.+ 10  Han fann honom i ett vildmarksland,+ ja, i en tom,* tjutande öken.+ Han omslöt honom,+ tog vård om honom,+ skyddade honom som sin ögonsten.*+ 11  Alldeles som en örn väcker upp sitt rede, svävar över sina just flygfärdiga ungar,+ breder ut sina vingar, tar dem, bär dem på sina vingpennor,+ 12  så fortsatte Jehova ensam att leda honom,+ och det var ingen utländsk gud* med honom.+ 13  Han lät honom färdas fram över jordens höjder,+ och han åt* av markens gröda.+ Och han lät honom dia honung ur en brant klippa+ och olja ur en flinthård klippa;+ 14  smör* från nötboskapen, mjölk från småboskapen+ jämte fett från lamm och baggar, Basans söner, och bockar+ jämte det allra finaste vete;*+ och druvans blod drack du som vin.*+ 15  När Jẹsurun*+ blev fet, då sparkade han bakut.*+ Du blev fet, du blev tjock, du blev stinn.+ Så övergav han Gud,* som hade gjort honom,+ och föraktade sin räddnings Klippa.*+ 16  De uppeggade honom till svartsjuka+ med främmande gudar,+ med avskyvärdheter kränkte de honom.+ 17  De offrade åt demoner,* inte åt Gud,*+ gudar* som de inte kände,+ nya gudar som nyss hade kommit till,+ obekanta för era förfäder.* 18  Klippan, som blev din far, glömde du,+ du lät Gud falla i glömska, han som frambringade dig under födslosmärtor.+ 19  När Jehova* såg det ringaktade han dem+ på grund av grämelsen som hans söner och döttrar vållade. 20  Så han sade: ’Låt mig dölja mitt ansikte för dem,+ låt mig se vad deras slut kommer att bli till sist. Ty de är en förvänd generation,+ de är söner utan trofasthet.+ 21  De har uppeggat mig till svartsjuka med det som inte är en gud,+ de har kränkt mig med sina tomma avgudar.*+ Därför skall jag uppegga dem till svartsjuka med det som inte är ett folk,+ med en oförståndig nation skall jag kränka dem.+ 22  Ty en eld har blivit antänd i min vrede,+ den skall brinna ända ner till Sheọl, den djupaste platsen,*+ den kommer att förtära jorden och dess gröda,+ sätta bergens grundvalar i brand.+ 23  Jag skall hopa olyckor över dem,+ mina pilar skall jag förbruka på dem.+ 24  Utmattade av hunger+ skall de bli och förtärda av brinnande feber+ och bitter tillintetgörelse.+ Och djurtänder låter jag komma över dem,+ med etter av stoftets kräldjur.+ 25  Utomhus skall svärdet beröva dem barnen,+ och inomhus* förskräckelse,+ beröva dem både ung man och jungfru,+ dibarn tillsammans med gråhårig man.+ 26  Jag skulle ha sagt: ”Jag skall skingra dem,*+ jag skall utplåna minnet* av dem bland dödliga människor”,+ 27  om jag inte fruktade fiendens kränkande ord,+ att deras motståndare skulle misstyda det,+ att de skulle säga: ”Vår hand* har visat sig överlägsen,+ det var inte Jehova som gjorde allt detta.”+ 28  Ty de är en nation som inte tar emot råd,+ bland dem finns inget förstånd.+ 29  Om de ändå vore visa!+ Då skulle de begrunda detta.+ De skulle tänka på vad slutet blir för dem.+ 30  Hur skulle en enda kunna förfölja tusen eller två driva tio tusen på flykten,+ om inte deras Klippa hade sålt dem,*+ om inte Jehova hade utlämnat dem?* 31  Ty deras klippa är inte som vår Klippa;*+ också våra fiender skulle fälla det omdömet.*+ 32  Ty deras vinstock kommer från Sodoms vinstock och från Gomorras terrasser.+ Deras druvor är giftiga druvor, deras klasar är bittra.+ 33  Deras vin är stora ormars etter, kobrors grymma gift.+ 34  Är det inte förvarat hos mig, försett med sigill i mitt förrådshus?*+ 35  Min är hämnden och vedergällningen.+ Vid den fastställda tiden skall deras fot vackla,+ ty deras ofärds dag är nära,+ det som hålls redo för dem kommer med hast.’+ 36  Ty Jehova skall döma sitt folk,+ och han skall känna ånger på grund av sina tjänare,+ därför att han ser att deras stöd* har försvunnit, det finns bara en hjälplös och en värdelös.* 37  Och han skall säga: ’Var är deras gudar,*+ klippan de sökte sin tillflykt hos,*+ 38  som åt deras slaktoffers fett,+ drack deras dryckesoffers vin?+ Må de resa sig och hjälpa er.+ Må de bli ett gömställe för er.+ 39  Se nu att jag – jag är det,*+ och det finns inga gudar vid sidan av mig.+ Jag dödar, och jag gör levande.*+ Jag har tillfogat djupa sår,+ jag skall också läka,+ det finns ingen som rycker något ur min hand.+ 40  Ty jag lyfter upp min hand mot himlen i en ed,+ och jag säger: ”Så sant jag lever till oöverskådlig tid”,*+ 41  om jag vässar mitt blixtrande svärd*+ och min hand griper tag om domen,+ skall jag återgälda mina motståndare med hämnd,+ vedergälla dem som hatar mig.+ 42  Jag skall göra mina pilar rusiga av blod,+ medan mitt svärd äter kött,+ av slagnas och fångnas* blod, av huvuden från fiendens ledare.’*+ 43  Gläd er, ni nationer, tillsammans med hans folk,*+ ty han skall hämnas sina tjänares blod,+ han skall återgälda sina motståndare med hämnd+ och bringa försoning för sitt folks jord.”* 44  Så kom Mose och framförde alla ord i denna sång för folkets öron,*+ han och Hosẹa,* Nuns son.+ 45  Och när Mose hade framfört alla dessa ord till hela Israel, 46  sade han vidare till dem: ”Inrikta era hjärtan på alla de ord som jag talar till er som en varning* i dag,+ så att ni befaller era söner att vara noga med att göra efter alla ord i denna lag.+ 47  Ty det är inte ett ord utan värde för er,+ utan det betyder liv för er,+ och genom detta ord kan ni få en lång följd av dagar på den jord till vilken ni går över Jordan för att ta den i besittning.”+ 48  Och Jehova talade till Mose på denna samma dag och sade: 49  ”Gå upp här på Ạbarimberget,*+ på berget Nebo,+ som ligger i Moabs land mitt emot Jeriko, och se ut över Kạnaans land, som jag ger åt Israels söner till besittning.+ 50  Där, på berget som du går upp på, skall du dö och samlas till ditt folk,+ alldeles som din bror Aron dog på berget Hor+ och samlades till sitt folk, 51  detta därför att ni handlade trolöst mot mig+ mitt ibland Israels söner vid Merịbas vatten+ vid Kades i Zins vildmark och inte helgade mig* bland Israels söner.+ 52  Därför skall du se landet på avstånd, men du får inte gå dit in, in i det land som jag ger åt Israels söner.”+

Fotnoter

Se Tillägg 1C, § 1.
Klippan, fullkomligt är hans verk”. Hebr.: hatsTsụr tamịm po‛olọ̄; LXX: ”Gud, sanna är hans verk”; Sy: ”Ty utan fläck (felfria) är hans verk”; Vg: ”Guds verk är fullkomliga”.
”En ... Gud”, M(hebr.: ’El)Sam; grek.: theọs; lat.: Dẹus.
”De har”, SamLXXSyVg; M: ”Han (Man) har [själv]”.
”själva handlat fördärvligt”. El.: ”handlat fördärvligt mot honom”.
”De har syndat; klandervärda barn tillhör inte honom”, LXX.
Se Tillägg 1C, § 1.
”När den Högste delade upp (fördelade) nationerna”, LXXSyVg. Uppenbarligen har man i dessa övers. uppfattat det hebr. verbet som en avledning av en liknande rot som betyder ”sålla”, ”låta gå genom ett såll”. Enl. denna läsart skulle M kunna återges: ”När den Högste utströdde nationerna [som genom ett såll]”. Denna lydelse skulle i den poetiska uppställningen utgöra en parallell till nästa rad i versen. Se VT, bd II, 1952, sid. 356, 357.
El.: ”jordemänniskans”. Hebr.: ’adhạm.
”Och Jehovas andel blev”, LXX.
El.: ”ja, i en väglös (orörd, gestaltlös)”. Hebr.: uvethọhu; samma hebr. substantiv finns i 1Mo 1:2.
”sin ögonsten”. El.: ”pupillen i sitt öga”.
”gud”. MSam(hebr.): ’el; grek.: theọs.
El.: ”och han fortsatte att äta”, M; Vg: ”så att han kunde äta”; Sam: ”han lät honom äta”; LXX: ”han lät dem äta”.
El.: ”löpnad mjölk”.
”det allra finaste vete”. Ordagr.: ”njurfett av vete”.
”vin”. Hebr.: chạmer, dvs. vin som ännu skummar, jäser.
Betyder ”den rättrådige”; ett ärenamn på Israel. Hebr.: Jeshurụn.
”Och Jakob åt och blev mätt, och den älskade sparkade bakut”, LXX (Sam har liknande lydelse); Vg: ”den älskade blev fet och sparkade bakut”.
”Gud”, MSam. Hebr.: ’Elọ̄ah, första stället där denna form, som är sing. av ’Elohịm, förekommer; grek.: theọn; lat.: Dẹum. Se not till Job 3:4.
”Klippa”. Hebr.: Tsur; LXXVg: ”Gud”; Sy: ”Starke (Väldige)”.
”åt demoner (avgudar)”. Hebr.: lashshedhịm; grek.: daimonịois; lat.: daemọnibus.
”inte åt Gud”. Hebr.: lo’ ’Elọah; grek.: ou theōi; lat.: non Dẹo.
”gudar”. Hebr.: ’elohịm; grek.: theois; lat.: dịis.
El.: ”som era förfäder inte visste om (inte kände till)”.
Se Tillägg 1C, § 1.
Ordagr.: ”sina tomheter (fåfängligheter)”.
El.: ”ner till det djupaste Sheol”. LXX: ”ner till Hades”, ”till Hades där nere”.
Ordagr.: ”i de inre (innersta) rummen (kamrarna)”.
El.: ”klyva (krossa) dem”.
El.: ”omnämnandet”.
”Vår hand”, SamLXXSyVg och många hebr. hss; M: ”Våra händer”, men verbet står i sing.
El.: ”hade övergett (prisgett) dem”, MLXX.
Ordagr.: ”hade stängt (spärrat) in dem”, MVg.
”Ty deras gudar är inte som vår Gud”, LXX; Vgc: ”Ty vår Gud är inte som deras gudar”.
El.: ”även om det var våra fiender som skulle döma”; Vg: ”och våra fiender är domare”; LXX: ”men våra fiender är oförståndiga”.
El.: ”bland mina förråd”.
Ordagr.: ”hand”.
Ordagr.: ”bara en som är tillbakahållen (hämmad) och en som är frisläppt (försummad, övergiven)”. Se VT, bd II, 1952, sid. 371–374.
”deras gudar”. MSam(hebr.): ’elohẹ̄mō, plur.; grek.: hoi theoi autọ̄n; lat.: dịi eọrum.
”Var är deras gudar som de förtröstade på [...?]”, LXX; Vg: ”Var är deras gudar som de satte sin tillit till [...?]”.
Ordagr.: ”jag – jag [är] han”. Hebr.: ’anị ’anị hu’. Jfr 2Mo 3:14; Tillägg 6F.
El.: ”jag bevarar vid liv”.
”till oöverskådlig tid”. El.: ”för evigt”. Hebr.: le‛olạm; det hebr. ordet ‛ōlạm betecknar en avlägsen forntid el. framtid, en obestämd lång tid.
Ordagr.: ”mitt svärds blixt”.
El.: ”fångenskapens”, ett ord i sing. använt i kollektiv betydelse om en grupp fångar.
El.: ”av fiendens långhåriga huvud”.
”Gläd er, ni himlar, tillsammans med honom, och må alla Guds änglar tillbe honom. Gläd er, ni nationer, tillsammans med hans folk, och må alla Guds söner hämta styrka hos honom”, LXXBagster. Jfr Heb 1:6 och 4QDeut.q, en av Dödahavsrullarna.
”för sitt folks jord”, SamLXXVg; M: ”för sin jord, för sitt folk”; Sy: ”för sin jord och för sitt folk”.
”för folkets öron”. El.: ”i folkets närvaro”.
Josuas ursprungliga namn. Hebr.: Hōshẹa‛; kortform av Hosaja (hebr.: Hōsha‛jạh), som betyder ”räddad av Jah”, ”Jah har räddat”.
El.: ”de ord som jag vittnar mot er”.
”här på Abarimberget”. El.: ”på det här berget i gränslandet”.
”ni ... inte helgade mig (höll mig helig; behandlade mig som helig)”. Hebr.: lo’-qiddashtẹm ’ōthị; grek.: oukh hēgiạsate me; lat.: non sanctificạstis me.