Gå direkt till innehållet

Gå direkt till andra menyn

Gå direkt till innehållsförteckningen

Jehovas vittnen

Svenska

Onlinebibel | NYA VÄRLDENS ÖVERSÄTTNING AV DEN HELIGA SKRIFT

2 Samuelsboken 13:1–39

13  Därefter hände följande: Davids son Ạbsalom+ hade en vacker syster, vars namn var Tamar,+ och Davids son Amnon+ förälskade+ sig i henne.  Och Amnon led så svårt att han kände sig sjuk+ för sin syster Tamars skull, för hon var jungfru, och Amnon såg+ ingen möjlighet att göra något med henne.+  Nu hade Amnon en vän, vars namn var Jehonạdab,*+ son till Davids bror Simẹah;+ och Jehonạdab var en mycket vis man.  Så han sade till honom: ”Varför är du, kungens son, så här nedslagen, morgon efter morgon? Vill du inte berätta det för mig?”+ Då sade Amnon till honom: ”Jag är förälskad i Tamar, min bror Ạbsaloms syster.”+  Då sade Jehonạdab till honom: ”Lägg dig på din säng och spela sjuk.+ När så din far kommer för att besöka dig, säg då till honom: ’Var snäll och låt min syster Tamar komma hit och ge mig som sjukling mat och tillreda tröstebrödet inför mina ögon, så att jag kan se det och få något att äta från hennes hand.’”+  Så lade sig Amnon och spelade sjuk,+ och kungen kom och besökte honom. Då sade Amnon till kungen: ”Var snäll och låt min syster Tamar komma hit och baka två hjärtformade kakor inför mina ögon, så att jag som sjukling får ta emot bröd ur hennes hand.”  Då sände David bud hem till Tamar och lät säga: ”Jag ber dig, gå till din bror Amnons hus och tillred tröstebröd åt honom.”  Så gick då Tamar till sin bror Amnons+ hus, medan han låg till sängs. Och hon tog degen och knådade den och formade brödkakor inför hans ögon; sedan kokade hon de hjärtformade kakorna.*  Så tog hon den djupa pannan och öste upp inför honom, men Amnon vägrade att äta och sade: ”Låt alla gå ut härifrån!”+ Då gick alla ut från honom. 10  Amnon sade nu till Tamar: ”Bär in tröstebrödet i det inre rummet, så att jag som sjukling får ta emot det ur din hand.” Då tog Tamar de hjärtformade kakorna som hon hade gjort och bar in dem till sin bror Amnon i det inre rummet. 11  När hon kom nära honom, för att han skulle äta, grep+ han tag i henne och sade till henne: ”Kom, ligg+ med mig, min syster.”+ 12  Men hon sade till honom: ”Nej, min bror! Kränk+ mig inte; för så får man inte göra i Israel.+ Begå inte denna skamliga och dåraktiga handling.+ 13  Och jag – vart skall jag ta vägen med min skam? Och du – du kommer att bli som en av de oförståndiga männen i Israel. Tala nu med kungen, det ber jag dig; för han kommer inte att förvägra dig mig.” 14  Men han ville inte lyssna på henne, utan använde sin styrka, som var större än hennes, och kränkte+ henne och låg med henne.+ 15  Amnon greps nu av ett mycket starkt hat till henne, ja, det hat som han hatade henne med var större än den kärlek som han hade älskat henne med, så Amnon sade till henne: ”Stig upp och gå din väg!” 16  Då sade hon till honom: ”Nej, min bror,* att skicka i väg mig är ännu värre än det andra du har gjort mot mig!” Men han ville inte lyssna på henne. 17  Så kallade han på sin tjänare som passade upp på honom och sade: ”Jag ber dig, skicka i väg den här kvinnan från mig, ut härifrån, och lås dörren efter henne.” 18  (Nu hade hon på sig en randig+ lång klädnad; det var nämligen så kungens döttrar, jungfrurna, brukade klä sig i ärmlösa överklädnader.) Så förde hans uppassare henne direkt ut, och han låste dörren efter henne. 19  Då lade Tamar aska+ på huvudet, och den randiga långa klädnaden som hon hade på sig rev hon sönder; och hon höll sina händer* på huvudet+ och gick sedan sin väg och ropade högt medan hon gick. 20  Då sade hennes bror Ạbsalom+ till henne: ”Har din bror Amnon+ händelsevis varit hos dig? Så tig nu stilla, min syster. Han är ju din bror.+ Fäst inte ditt hjärta vid den här saken.” Så bodde Tamar ensam och övergiven i sin bror Ạbsaloms hus. 21  Och kung David själv fick höra allt detta,+ och han blev mycket vred.+ 22  Men Ạbsalom talade inte med Amnon, varken ont eller gott, ty Ạbsalom hatade+ Amnon för att han hade kränkt hans syster Tamar. 23  Och efter två hela år hade Ạbsalom fårklippare+ i Baal-Hasor, som ligger strax intill Efraim,+ och Ạbsalom inbjöd alla kungens söner.+ 24  Så kom Ạbsalom in till kungen och sade: ”Se nu, din tjänare har fårklippare! Jag ber, må kungen och även hans tjänare gå med din tjänare.” 25  Men kungen sade till Ạbsalom: ”Nej, min son! Vi kan inte komma allesammans, för då skulle vi ligga dig till last.” Fastän han fortsatte att be honom enträget+ ville han inte gå, utan välsignade+ honom. 26  Till slut sade Ạbsalom: ”Om inte du vill, så låt min bror Amnon gå med oss, det ber jag dig.”+ Då sade kungen till honom: ”Varför skulle han gå med dig?” 27  Men Ạbsalom bad honom enträget,+ så han skickade Amnon och alla kungens söner med honom.* 28  Sedan befallde Ạbsalom sina tjänare och sade: ”Se till, ber jag er, att så snart som Amnons hjärta är glatt till mods av vin+ och jag säger till er: ’Slå ihjäl Amnon!’ då skall ni döda honom. Var inte rädda.+ Är det inte jag som har befallt er? Var starka och visa er vara tappra män.” 29  Ạbsaloms tjänare gjorde då med Amnon alldeles som Ạbsalom hade befallt;+ och alla de andra sönerna till kungen reste sig och satte sig var och en på sin mula* och flydde. 30  Medan de var på väg nåddes David av ryktet: ”Ạbsalom har slagit ihjäl alla kungens söner, och inte en enda av dem har lämnats kvar.” 31  Då steg kungen upp och rev sönder sina kläder+ och lade sig på marken,+ och alla hans tjänare stod bredvid med sina kläder sönderrivna.*+ 32  Men Jehonạdab,+ son till Davids bror Simẹah,+ tog till orda och sade: ”Min herre må inte tänka att de har dödat alla de unga männen, kungens söner, för det är bara Amnon som är död.+ Detta har nämligen skett på Ạbsaloms befallning som något som har varit bestämt+ från den dag då han kränkte+ hans syster Tamar.+ 33  Så må nu min herre kungen inte fästa sitt hjärta vid det ord som säger: ’Alla kungens söner är döda’, för det är bara Amnon som är död.” 34  Under tiden flydde Ạbsalom i väg.+ Senare lyfte den unge mannen, väktaren,+ upp sina ögon och såg, och se, det var mycket folk som kom från vägen bakom honom längs bergssidan.* 35  Då sade Jehonạdab+ till kungen: ”Se! Kungens söner har kommit in. Det är som din tjänare har sagt.”+ 36  Och så snart han hade slutat att tala, se, då kom kungens söner in, och de höjde upp sin röst och började gråta; och även kungen och alla hans tjänare grät häftigt. 37  Men Ạbsalom flydde och gav sig av till Talmaj,+ Ạmmihuds son, kungen i Gesur.+ Och David* fortsatte att sörja+ över sin son alla dagarna. 38  Men Ạbsalom flydde och begav sig till Gesur,+ och där var han i tre år. 39  Så småningom längtade kung Davids själ* efter att dra ut* till Ạbsalom; han hade nämligen funnit tröst i sin sorg över att Amnon var död.

Fotnoter

Ordagr.: ”Jonadab”. På andra ställen i M, t.ex. i v. 5, skrivs hans namn ”Jehonadab”.
Inte tillredda i ugn, utan i en frityrgryta el. i en panna.
”Nej, min bror”, LXXLagardeIt.
”sina händer”, LXXVg; M: ”sin hand”.
LXX tillägger: ”Och Absalom ordnade en festmåltid lik en kungs festmåltid.”
”sin mula”. Hebr.: pirdọ̄; första stället där detta ord förekommer.
”och alla hans tjänare som stod omkring honom rev sönder sina ytterkläder”, LXXVg.
LXX tillägger: ”Och vaktposten kom och gav kungen besked och sade: ’Jag har sett män [komma] på vägen till Horonajim längs bergssidan.’”
Ordagr.: ”han”; ”David” infogat för att identifiera subjektet; SyVg: ”David”; LXX: ”kung David”.
”kung Davids själ”. Ordagr.: ”kung David”; ”-s själ” tillagt i överensstämmelse med verbet ”längtade ... efter”, som är fem. i hebr. liksom ordet ”själ”; orden för ”kung David” däremot är mask.; LXX: ”kungens ande”.
Ordagr.: ”förtärdes (försmäktade) ... [av längtan] efter att dra ut”.