Hjälpmedelsinställning

Search

Välj språk

Gå direkt till andra menyn

Gå direkt till innehållsförteckningen

Gå direkt till innehållet

Jehovas vittnen

Svenska

Onlinebibel

NYA VÄRLDENS ÖVERSÄTTNING AV DEN HELIGA SKRIFT

2 Moseboken 9:1–35

 Jehova sade då till Mose: ”Gå in till farao och säg till honom:+ ’Detta är vad Jehova, hebréernas Gud, har sagt: ”Släpp mitt folk, så att de kan tjäna mig.  Men om du fortfarande vägrar att släppa dem och du alltjämt håller dem kvar,+  se, då kommer Jehovas hand+ över din boskap+ som är på fälten. Över hästarna, åsnorna, kamelerna, nötboskapen och småboskapen kommer en mycket svår pest.+  Och Jehova skall göra skillnad mellan Israels boskap och Egyptens boskap, och inget av allt som tillhör Israels söner skall dö.”’”+  Dessutom angav Jehova en bestämd tid och sade: ”I morgon skall Jehova göra detta i landet.”+  Så gjorde Jehova detta dagen därpå, och allt slags boskap* i Egypten dog.+ Men av Israels söners boskap dog inte ett enda djur.  Då sände farao bud, och se, inte så mycket som ett enda djur av Israels boskap hade dött. Men faraos hjärta förblev oemottagligt,+ och han släppte inte folket.  Därefter sade Jehova till Mose och Aron: ”Ta båda händerna fulla med sot från en brännugn,+ och Mose skall slunga det mot himlen inför faraos ögon.  Och det skall bli till ett damm över hela Egyptens land, och det skall bli till bölder som bryter ut med blåsor+ på människor och djur i hela Egyptens land.” 10  Så tog de sot från en brännugn och trädde fram inför farao, och Mose slungade det mot himlen, och det blev till bölder med blåsor+ som bröt ut på människor och djur. 11  Och de magiutövande prästerna kunde inte träda fram inför Mose på grund av bölderna, eftersom bölder hade uppstått på de magiutövande prästerna och på alla egyptierna.+ 12  Men Jehova lät faraos hjärta bli förstockat, och han lyssnade inte till dem, alldeles som Jehova hade sagt till Mose.+ 13  Sedan sade Jehova till Mose: ”Stig upp tidigt på morgonen och ställ dig inför farao+ och säg till honom: ’Detta är vad Jehova, hebréernas Gud, har sagt: ”Släpp mitt folk, så att de kan tjäna mig.+ 14  Den här gången sänder jag nämligen alla mina plågor mot ditt hjärta och över dina tjänare och ditt folk, för att du skall inse att ingen är som jag på hela jorden.+ 15  Ty nu kunde jag ha sträckt ut min hand och slagit dig och ditt folk med pest, så att du hade blivit utplånad från jorden.+ 16  Men av just detta skäl har jag låtit dig bestå:*+ för att visa dig min makt och för att få mitt namn förkunnat över hela jorden.*+ 17  Handlar du fortfarande högmodigt* mot mitt folk genom att inte släppa dem?+ 18  Se, i morgon vid den här tiden låter jag det regna ner ett mycket tungt hagel, vars like inte har förekommit i Egypten från den dag då det grundades intill nu.+ 19  Och nu, sänd bud, låt föra all din boskap och allt som är ditt ute på fälten till en skyddad plats. Alla människor och djur som befinner sig ute på fälten och inte har samlats i hus, över dem skall haglet+ komma ner, och de skall dö.”’” 20  Var och en som fruktade Jehovas ord bland faraos tjänare lät sina tjänare och sin boskap fly in i husen,+ 21  men den som inte fäste sitt hjärta vid Jehovas ord lämnade kvar sina tjänare och sin boskap ute på fälten.+ 22  Jehova sade nu till Mose: ”Räck upp din hand+ mot himlen, så skall det komma hagel+ över hela Egyptens land, på människor och djur och allt som växer på marken i Egyptens land.” 23  Så räckte Mose upp sin stav mot himlen; och Jehova sände åskdunder och hagel,+ och eld for ner mot jorden, och Jehova fortsatte att låta det regna ner hagel över Egyptens land. 24  Alltså kom det hagel, med eld fladdrande bland haglet. Det var mycket tungt, så tungt att det inte hade förekommit något likt det i hela Egyptens land från den tid då det blev en nation.+ 25  Och haglet fortsatte att slå ner i hela Egyptens land. Haglet slog ner allt som var på marken, både människor och djur, och alla slags växter* på marken; och det bröt sönder alla slags träd* på marken.+ 26  Men i landet Gosen, där Israels söner var, kom det inte något hagel.+ 27  Till sist sände farao bud och kallade på Mose och Aron och sade till dem: ”Jag har syndat den här gången.+ Jehova är rättfärdig,+ och jag och mitt folk har orätt.* 28  Be enträget till Jehova om att det må vara nog med åskdunder och hagel från Gud.+ Då är jag villig att släppa er, och ni skall inte bli kvar längre.” 29  Så sade Mose till honom: ”Så snart jag kommer ut ur staden skall jag breda ut mina händer mot Jehova.+ Åskdundren skall stanna av, och haglet skall inte fortsätta längre, för att du skall inse att jorden tillhör Jehova.+ 30  Men om dig och dina tjänare vet jag redan att ni inte ens då kommer att visa fruktan för Jehova Gud.”+ 31  Nu hade linet och kornet slagits ner, för kornet hade gått i ax och linet stod i knopp.+ 32  Men vetet och spelten*+ hade inte slagits ner, för de mognar senare. 33  Mose gick nu bort från farao ut ur staden och bredde ut sina händer mot Jehova, och åskdundren och haglet stannade av, och regnet strömmade inte längre ner på jorden.+ 34  När farao såg att regnet och haglet och åskdundren hade stannat av, syndade han igen och gjorde sitt hjärta oemottagligt,+ både han och hans tjänare. 35  Och faraos hjärta förblev förstockat, och han släppte inte Israels söner, alldeles som Jehova hade sagt genom Mose.*+

Fotnoter

El.: ”och all boskap”.
El.: ”bevarat dig”, ”låtit dig förbli vid liv”. Ordagr.: ”låtit dig förbli stående”. Jfr not till 21:21, ”förblir vid liv”.
”Och för detta syfte har du blivit bevarad, för att jag i förbindelse med dig skall visa min styrka och för att mitt namn skall bli förkunnat över hela jorden”, LXX. Jfr Rom 9:17.
”Ännu upphöjer du dig”, J. W. Watts, A Distinctive Translation of Exodus, 1977.
El.: ”alla växter”.
El.: ”alla träd”, ”varje träd”.
El.: ”är de ondskefulla (ogudaktiga)”.
En vetesort av sämre slag som odlades i forntidens Egypten.
Ordagr.: ”genom Moses hand”.