Hjälpmedelsinställning

Search

Välj språk

Gå direkt till andra menyn

Gå direkt till innehållsförteckningen

Gå direkt till innehållet

Jehovas vittnen

Svenska

Onlinebibel

NYA VÄRLDENS ÖVERSÄTTNING AV DEN HELIGA SKRIFT

2 Moseboken 4:1–31

 Då svarade Mose och sade: ”Men anta att de inte tror mig och inte lyssnar till min röst,+ därför att de säger: ’Jehova har inte visat sig för dig.’”  Då sade Jehova till honom: ”Vad är det du har i handen?” Och han sade: ”En stav.”+  Då sade han: ”Kasta den på marken.” Så kastade han den på marken, och den blev en orm,+ och Mose flydde för den.  Jehova sade nu till Mose: ”Räck ut handen och grip den i stjärten.” Så han räckte ut handen och grep tag i den, och den blev en stav i hans hand.  ”För att”, som han sade, ”de skall tro att Jehova, deras förfäders Gud,+ Abrahams Gud,+ Isaks Gud+ och Jakobs Gud,+ har visat sig för dig.”+  Då sade Jehova ytterligare till honom: ”Stick in handen, det ber jag dig, i det övre vecket på din klädnad.” Så stack han in handen i vecket. När han drog ut den, se, då var handen angripen av spetälska och var som snö!+  Därefter sade han: ”Stick tillbaka handen i det övre vecket på din klädnad.” Så stack han tillbaka handen i vecket. När han drog ut den ur vecket, se, då hade den åter blivit som hans övriga kött!+  ”Och det skall ske”, som han sade, ”om de inte tror dig och inte lyssnar till det första tecknets röst, att de i alla fall kommer att tro det senare tecknets röst.+  Men om de inte tror ens dessa båda tecken och inte lyssnar till din röst,+ då skall du ta lite vatten från Nilen och hälla ut det på torra marken; och vattnet som du tar från Nilen skall bli, ja, det skall bli till blod på torra marken.”+ 10  Mose sade nu till Jehova: ”Förlåt mig, Jehova,* men jag är ingen talför* man; jag var det inte i går och inte tidigare och är det inte heller nu sedan du har talat till din tjänare, för jag har en trög mun och en trög tunga.”+ 11  Då sade Jehova till honom: ”Vem har gett människan en mun, eller vem gör henne stum eller döv eller klarseende eller blind? Är det inte jag, Jehova?+ 12  Så gå nu, och jag skall själv vara med din mun, och jag skall lära dig vad du skall säga.”+ 13  Men han sade: ”Förlåt mig, Jehova,* men sänd bud, det ber jag dig, genom någon annan, vem du än vill sända.” 14  Då upptändes Jehovas vrede mot Mose, och han sade: ”Är inte Aron, leviten, din bror?+ Jag vet att han verkligen kan tala. Och dessutom, se, han är redan på väg ut för att möta dig. När han ser dig skall han glädjas i sitt hjärta.+ 15  Och du skall tala till honom och lägga orden i hans mun;+ och jag skall själv vara med din mun och hans mun,+ och jag skall lära er vad ni skall göra.+ 16  Och han skall tala för dig till folket; och det skall ske att han skall tjäna som mun för dig,+ och du skall tjäna som Gud* för honom.+ 17  Och den här staven skall du ta i handen, så att du kan utföra tecknen med den.”+ 18  Så gick Mose, och han återvände till sin svärfar Jetro* och sade till honom:+ ”Jag vill gärna ge mig av och vända tillbaka till mina bröder som är i Egypten, så att jag kan se om de ännu lever.”+ Jetro sade då till Mose: ”Gå i frid.”+ 19  Därefter sade Jehova till Mose i Midjan: ”Gå, vänd tillbaka till Egypten, därför att alla de män som jagade din själ* är döda.”+ 20  Då tog Mose sin hustru och sina söner och lät dem rida på en åsna, och han gav sig av tillbaka till Egyptens land. Dessutom tog Mose den sanne Gudens stav i handen.+ 21  Och Jehova sade vidare till Mose: ”När du har gett dig av och kommit tillbaka till Egypten, se då till att du verkligen inför farao utför alla de under som jag har lagt i din hand.+ Och jag skall låta hans hjärta bli förstockat;*+ och han kommer inte att släppa folket.+ 22  Och du skall säga till farao: ’Detta är vad Jehova har sagt: ”Israel är min son, min förstfödde.+ 23  Och jag säger till dig: Släpp min son, så att han kan tjäna mig.* Men vägrar du att släppa honom, se, då dräper jag din son, din förstfödde.”’”+ 24  Nu skedde det under vägen, på övernattningsstället,+ att Jehova* kom emot honom+ och sökte döda honom.+ 25  Slutligen tog Sippọra+ en flintsten och skar bort sin sons förhud+ och lät den vidröra hans fötter och sade: ”Det är för att du är en blodsbrudgum* för mig.” 26  Då släppte han honom. I den stunden sade hon: ”En blodsbrudgum”, på grund av omskärelsen.* 27  Sedan sade Jehova till Aron: ”Gå och möt Mose i vildmarken.”+ Han gick då och mötte honom på den sanne Gudens berg+ och kysste honom. 28  Och Mose berättade för Aron om alla de ord som Jehova hade talat när han sände honom+ och om alla de tecken som han hade befallt honom att göra.*+ 29  Därefter gick Mose och Aron i väg och samlade alla de äldste bland Israels söner.+ 30  Sedan framförde Aron alla de ord som Jehova hade talat till Mose,+ och han utförde tecknen+ inför folkets ögon. 31  Då trodde folket.+ När de hörde att Jehova hade vänt sin uppmärksamhet+ till Israels söner och att han hade sett deras betryck,+ då böjde de sig ner och kastade sig ner.+

Fotnoter

Ett av de 134 ställen där soferim (judiska skrivare el. skriftlärda) ändrade JHWH till ’Adhonạj. Se Tillägg 1B.
El.: ”vältalig”.
Se not till v. 10, ”Jehova”.
”som Gud”. Hebr.: le’lohịm, plur.; grek.: pros ton theọn; lat.: ad Dẹum.
Hebr.: Jẹther.
”din själ (ditt liv)”. Hebr.: nafshẹkha; grek.: sou tēn psykhẹ̄n.
Ordagr.: ”jag skall göra hans hjärta hårt (obevekligt)”.
”så att han kan tjäna (tillbe, dyrka) mig”. Hebr.: weja‛avdhẹni; grek.: hịna moi latreusēi. Se not till 2Mo 3:12.
”Jehova”, MSam; TLXX: ”Jehovas ängel”.
”en blodsbrudgum”. Hebr.: chathan-damịm. Det hebr. ordet damịm är plur. av dam, ”blod”, och avser det utgjutna blodet. LXX: ”och sade: ’Mitt barns omskärelseblod har stoppats (stillats).’”
Ordagr.: ”omskärelserna”.
”befallt honom att göra”, Sy; MLXXVg: ”befallt (honom)”.