Hjälpmedelsinställning

Search

Välj språk

Gå direkt till andra menyn

Gå direkt till innehållsförteckningen

Gå direkt till innehållet

Jehovas vittnen

Svenska

Onlinebibel

NYA VÄRLDENS ÖVERSÄTTNING AV DEN HELIGA SKRIFT

2 Moseboken 16:1–36

16  Senare bröt de upp från Elim,+ och Israels söners hela menighet kom till slut till Sins vildmark,+ som ligger mellan Elim och Sinai, på femtonde dagen i andra månaden sedan de hade kommit ut ur Egyptens land.  Och Israels söners hela menighet började knota mot Mose och Aron i vildmarken.+  Och Israels söner sade till dem: ”Om vi ändå hade fått dö+ för Jehovas hand i Egyptens land medan vi satt vid köttgrytorna,+ medan vi åt bröd tills vi var mätta, för ni har fört oss ut i denna vildmark för att låta hela denna församling dö av hunger.”+  Då sade Jehova till Mose: ”Se, jag låter bröd regna ner till er från himlen;+ och folket skall gå ut och samla upp vad de behöver dag för dag,+ så att jag kan sätta dem på prov med avseende på om de vill vandra efter min lag eller inte.+  Och på den sjätte dagen,+ när de tillreder vad de för in, skall det visa sig vara dubbelt mot vad de brukar samla upp dag för dag.”+  Mose och Aron sade då till alla Israels söner: ”I kväll skall ni inse att det är Jehova som har fört er ut ur Egyptens land.+  Och tidigt i morgon skall ni få se Jehovas härlighet,+ för han har hört era knotanden mot Jehova. Och vad är vi, att ni skulle knota mot oss?”  Och Mose fortsatte: ”Det skall ske när Jehova i kväll ger er kött att äta och tidigt i morgon bröd att mätta er med, för Jehova har hört era knotanden, att ni knotar mot honom. Och vad är vi? Era knotanden är inte riktade mot oss, utan mot Jehova.”+  Sedan sade Mose till Aron: ”Säg till Israels söners hela menighet: ’Träd fram inför Jehova, för han har hört era knotanden.’”+ 10  Och så snart Aron hade talat till Israels söners hela menighet vände de sig mot vildmarken, och se, Jehovas härlighet visade sig i molnet.+ 11  Och Jehova talade ytterligare till Mose och sade: 12  ”Jag har hört Israels söners knotanden.+ Tala till dem och säg: ’Mellan de två kvällarna* skall ni äta kött, och tidigt i morgon skall ni få bröd att mätta er med;+ och ni skall inse att jag är Jehova, er Gud.’”+ 13  Och på kvällen kom det vaktlar+ som övertäckte lägret, och på morgonen hade det bildats ett lager av dagg runt omkring lägret.+ 14  Så småningom avdunstade* lagret av dagg, och se, över vildmarkens yta var det något fint och flingliknande,*+ fint som rimfrost+ på jorden. 15  När Israels söner såg det sade de till varandra: ”Vad är det?”* De visste nämligen inte vad det var. Då sade Mose till dem: ”Det är brödet som Jehova har gett er att äta.+ 16  Detta är vad Jehova har befallt: ’Samla upp något av det, var och en i förhållande till vad han äter. Ni skall ta ett gomermått*+ för var person* efter det antal själar som var och en av er har i sitt tält.’” 17  Och Israels söner gjorde så; och de började samla upp det – några samlade mycket, andra samlade litet. 18  När de mätte upp det med gomermåttet, hade den som samlat mycket inget överskott, och den som hade samlat litet hade ingen brist.+ De samlade upp det, var och en i förhållande till vad han åt. 19  Sedan sade Mose till dem: ”Ingen får lämna kvar något av det till morgonen.”+ 20  Men de lyssnade inte till Mose. När några män lämnade kvar något av det till nästa morgon, blev det fullt av maskar, och det stank.+ Och Mose blev uppbragt på dem.+ 21  Och de samlade upp det morgon+ efter morgon, var och en i förhållande till vad han åt. När solen blev het smälte det. 22  Och på den sjätte dagen samlade de upp dubbelt så mycket bröd,+ två gomermått för en person. Alla hövdingarna* i menigheten kom då och rapporterade det för Mose. 23  Då sade han till dem: ”Det är som Jehova har sagt. I morgon skall det vara ett sabbatsfirande, en helig sabbat åt Jehova.+ Vad ni kan baka skall ni baka, och vad ni kan koka skall ni koka,+ och allt överskott skall ni spara som något som skall förvaras till morgonen.” 24  Så sparade de det till nästa morgon, så som Mose hade befallt; och det stank inte, och inte heller uppträdde larver i det.+ 25  Då sade Mose: ”Ät det i dag, för i dag är det sabbat+ åt Jehova. I dag finner ni det inte på marken. 26  Sex dagar skall ni samla upp det, men på den sjunde dagen är det sabbat.+ På den kommer det inte att finnas något.” 27  Men på den sjunde dagen gick några av folket ändå ut för att samla upp något, men de fann inget. 28  Då sade Jehova till Mose: ”Hur länge skall ni vägra att hålla mina bud och mina lagar?+ 29  Lägg märke till att Jehova har gett er sabbaten.+ Därför ger han er på den sjätte dagen bröd för två dagar. Var och en skall stanna på sin plats.+ Ingen får gå bort från sitt ställe på den sjunde dagen.” 30  Och folket firade sabbaten* på den sjunde dagen.+ 31  Och Israels hus kallade det ”manna”.* Och det var vitt som korianderfrö, och smaken var som av flata kakor med honung.+ 32  Sedan sade Mose: ”Detta är vad Jehova har befallt: ’Fyll ett gomermått med det som något som skall förvaras i generation efter generation,+ så att de får se det bröd som jag gav er att äta i vildmarken, när jag förde er ut ur Egyptens land.’”+ 33  Och Mose sade till Aron: ”Ta en kruka och lägg en full gomer manna i den och ställ den inför Jehova som något som skall förvaras i generation efter generation.”+ 34  Som Jehova hade befallt Mose, så gjorde Aron: han ställde den framför Vittnesbördet*+ som något som skulle förvaras. 35  Och Israels söner åt manna i fyrtio år,+ tills de kom till bebott land.+ De åt manna tills de kom till gränsen till Kạnaans land.+ 36  En gomer är för övrigt en tiondels efa.*

Fotnoter

El.: ”I kväll”. Se not till 12:6.
Ordagr.: ”steg [lagret av dagg] upp”.
El.: ”tunt och frasigt”.
”Vad är det (det här)?” Hebr.: man hu’; syr.: manav.
Omkr. 2,2 l.
Ordagr.: ”huvudskalle”.
El.: ”föreståndarna”. Hebr.: nesi’ẹ̄. Jfr not till 1Mo 17:20.
El.: ”vilade (höll sabbatsvila)”.
”manna”. Syr.: manna’; MSamLXXVg: man.
El.: ”Påminnelsen”, dvs. Vittnesbördets ark (kistan i vilken viktiga dokument förvarades). Se 2Mo 30:6.
En efa motsvarar omkr. 22 l.