Hjälpmedelsinställning

Search

Välj språk

Gå direkt till andra menyn

Gå direkt till innehållsförteckningen

Gå direkt till innehållet

Jehovas vittnen

Svenska

Onlinebibel

NYA VÄRLDENS ÖVERSÄTTNING AV DEN HELIGA SKRIFT

2 Moseboken 10:1–29

10  Då sade Jehova till Mose: ”Gå in till farao, ty jag – jag har låtit hans hjärta och hans tjänares hjärta bli oemottagliga,+ för att jag skall göra dessa mina tecken inför honom*+  och för att du skall förkunna för din son och din sonson hur strängt jag har handlat mot Egypten och mina tecken som jag har utfört bland dem;+ och ni skall inse att jag är Jehova.”+  Så gick Mose och Aron in till farao och sade till honom: ”Detta är vad Jehova, hebréernas Gud, har sagt: ’Hur länge skall du vägra att underordna dig mig?+ Släpp mitt folk, så att de kan tjäna mig.  För om du fortfarande vägrar att släppa mitt folk, se, då låter jag gräshoppor komma inom dina gränser i morgon.+  Och de skall täcka jordens yta,* och man skall inte kunna se jorden; och de skall äta upp resten av det som har klarat sig undan, det som har blivit kvar åt er efter haglet, och de skall äta varje spirande träd ni har på marken.+  Och dina hus och alla dina tjänares hus och husen i hela Egypten skall fyllas i en utsträckning som dina fäder och dina fäders fäder* inte har sett, från den dag de blev till på jorden intill denna dag.’”+ Så vände han sig om och gick ut från farao.+  Då sade faraos tjänare till honom: ”Hur länge skall den här mannen vara som en snara för oss?+ Släpp männen, så att de kan tjäna Jehova, sin Gud. Inser du ännu inte att Egypten har gått under?”+  Så blev Mose och Aron förda tillbaka till farao, och han sade till dem: ”Gå, tjäna Jehova, er Gud.+ Exakt vilka* är det som går?”  Då sade Mose: ”Vi går med våra unga och våra gamla. Vi går med våra söner och våra döttrar,+ med våra får och våra nötkreatur,+ för vi skall fira en högtid till Jehovas ära.”+ 10  Han sade då till dem: ”Må det visa sig vara så, att Jehova är med er när jag släpper er och era små barn!+ Se, ni har tvärtom något ont i sikte.*+ 11  Så blir det inte! Ni kan gå, ni som är vuxna män, och tjäna Jehova; det är ju det ni söker uppnå.” Och så drev man bort dem från faraos ansikte.+ 12  Jehova sade nu till Mose: ”Räck+ ut din hand över Egyptens land efter gräshopporna, så att de kommer in över Egyptens land och äter upp allt som växer i landet, allt som haglet har lämnat kvar.”+ 13  Genast räckte Mose ut sin stav över Egyptens land, och Jehova lät en östanvind*+ blåsa över landet hela den dagen och hela natten. Morgonen kom, och östanvinden förde med sig gräshopporna. 14  Och gräshopporna kom in över hela Egyptens land och slog sig ner på hela Egyptens område.+ Det var en mycket svår plåga.+ Före dem hade det aldrig på det sättet kommit några gräshoppor som de, och efter dem skall det aldrig komma några på det sättet. 15  Och de täckte hela landets yta,+ och landet blev mörkt;+ och de åt upp allt som växte i landet och all frukt på träden som haglet hade lämnat kvar;+ och det blev inte kvar något grönt på träden eller på växterna på marken i hela Egyptens land.+ 16  Då kallade farao snabbt på Mose och Aron och sade: ”Jag har syndat mot Jehova, er Gud, och mot er.+ 17  Och förlåt+ nu min synd bara denna gång, det ber jag, och be enträget+ till Jehova, er Gud, att han avlägsnar bara denna dödliga plåga* från mig.” 18  Så gick han ut från farao och bad enträget till Jehova.+ 19  Då lät Jehova vinden slå om till en mycket styv västanvind, och den förde bort gräshopporna och drev ut dem i Röda havet.* Inte en enda gräshoppa lämnades kvar inom hela Egyptens område. 20  Men Jehova lät faraos hjärta bli förstockat,+ och han släppte inte Israels söner. 21  Jehova sade sedan till Mose: ”Räck upp din hand mot himlen,+ så att det kommer mörker över Egyptens land och man kan ta på mörkret.” 22  Mose räckte omedelbart upp sin hand mot himlen, och ett tjockt mörker kom över hela Egyptens land under tre dagar.+ 23  De kunde inte se varandra, och ingen steg upp från sin plats på tre dagar. Men för alla Israels söner visade det sig vara ljus där de bodde.+ 24  Sedan kallade farao på Mose och sade: ”Gå, tjäna Jehova.+ Bara era får och era nötkreatur skall hållas kvar. Era små barn kan också gå med er.”+ 25  Men Mose sade: ”Du måste också låta oss få slaktoffer och brännoffer, eftersom vi skall frambära dem åt Jehova, vår Gud.+ 26  Och vår boskap skall också gå med oss.+ Inte en klöv får bli kvar, för det är av boskapen som vi skall ta något när vi skall tillbe* Jehova, vår Gud,+ och vi vet inte själva vad vi skall frambära i tillbedjan åt Jehova förrän vi kommer dit.”+ 27  Då lät Jehova faraos hjärta bli förstockat, och han gick inte med på att släppa dem.+ 28  Så farao sade till honom: ”Gå bort från mig!+ Ta dig i akt! Försök inte se mitt ansikte igen, för den dag du ser mitt ansikte skall du dö.”+ 29  Då sade Mose: ”Så har du talat. Jag skall inte försöka se ditt ansikte mera.”+

Fotnoter

”dessa (mina) tecken bland dem”, TJSy; LXX: ”dessa tecken på dem”.
Ordagr.: ”öga”.
El.: ”dina förfäder”.
Ordagr.: ”Vem och vem”.
Ordagr.: ”något ont [är] ... inför era ansikten”.
”-vind”. Hebr.: rụach; grek.: ạnemon; lat.: vẹntum. Se not till 1Mo 1:2, ”verksamma kraft”.
Ordagr.: ”denna död”.
Ordagr.: ”vasshavet”, ”rörhavet”, ”sävhavet”.
Ordagr.: ”för att tillbe (tjäna, dyrka)”. Hebr.: la‛avọdh; grek.: latreusai, ”för att ägna ... helig tjänst”. Se not till 3:12.