Hjälpmedelsinställning

Search

Välj språk

Gå direkt till andra menyn

Gå direkt till innehållsförteckningen

Gå direkt till innehållet

Jehovas vittnen

Svenska

Onlinebibel

NYA VÄRLDENS ÖVERSÄTTNING AV DEN HELIGA SKRIFT

2 Kungaboken 3:1–27

 Och Jẹhoram,+ Ahabs son, blev kung över Israel i Samaria under Jehosạfats, Judas kungs, artonde år, och han regerade tolv år.  Och han gjorde det som var ont i Jehovas ögon,+ dock inte som hans far+ och som hans mor, utan han skaffade bort den heliga baalsstod+ som hans far hade låtit göra.+  Men han höll fast vid de synder genom vilka Jerọbeam,+ Nebats son, hade fått Israel att synda.+ Han vände sig inte bort från dem.  Och Mesa,+ Moabs kung, var fåruppfödare, och han betalade 100 000 lamm och 100 000 oklippta baggar* till Israels kung.  Men när Ahab dog+ gjorde Moabs kung uppror+ mot Israels kung.  Kung Jẹhoram drog därför ut från Samaria den dagen och mönstrade+ hela Israel.  Vidare sände han bud till Jehosạfat, Judas kung, och lät säga: ”Moabs kung har gjort uppror mot mig. Går du med mig i krig mot Moab?” Då sade han: ”Jag går med.+ Jag är som du, mitt folk är som ditt folk,+ mina hästar är som dina hästar.”  Och han sade vidare: ”Längs vilken väg skall vi dra upp?” Då sade han: ”Längs vägen genom Edoms+ vildmark.”  Och Israels kung och Judas kung och Edoms kung+ drog i väg, och de fortsatte sin väg runt i sju dagar, och det visade sig att det inte fanns något vatten för lägret och för husdjuren som följde i deras spår. 10  Slutligen sade Israels kung: ”Så olyckligt att Jehova har kallat samman dessa tre kungar för att ge dem i Moabs hand!”+ 11  Då sade Jehosạfat:+ ”Finns det ingen Jehovas profet här,+ så att vi kan fråga Jehova genom honom?”+ En av Israels kungs tjänare svarade då och sade: ”Elisa,+ Safats son, är här, han som hällde vatten över Elias händer.”+ 12  Då sade Jehosạfat: ”Jehovas ord finns hos honom.” Så gick Israels kung och Jehosạfat och Edoms kung ner till honom. 13  Men Elisa sade till Israels kung: ”Vad har jag med dig att göra?*+ Gå till din fars profeter+ och till din mors profeter.” Israels kung sade då till honom: ”Nej, för Jehova har kallat samman dessa tre kungar för att ge dem i Moabs hand.”+ 14  Då sade Elisa: ”Så sant härarnas Jehova lever,+ inför vars ansikte jag står:* om det inte vore av hänsyn till Jehosạfat,+ Judas kung, skulle jag inte se åt dig eller lägga märke till dig.+ 15  Och hämta nu åt mig en som kan spela på stränginstrument.”+ Och så snart han spelade på stränginstrumentet kom Jehovas hand+ över honom. 16  Och han sade: ”Detta är vad Jehova har sagt: ’Må man göra* dike vid dike*+ i den här regnflodsdalen; 17  ty detta är vad Jehova har sagt: ”Ni skall inte se någon vind och inte se något störtregn; ändå skall denna regnflodsdal fyllas med vatten,+ och ni skall dricka av det,+ ni och er boskap och era husdjur.”’ 18  Och detta skall vara en lätt sak i Jehovas ögon,+ och han skall ge Moab i er hand.+ 19  Och ni skall slå varje befäst stad+ och varje utvald stad, och varje gott+ träd skall ni fälla,+ och alla vattenkällor skall ni täppa till, och varje bördigt jordstycke skall ni fördärva med stenar.” 20  Och på morgonen,+ vid den tid då man frambar sädesoffret,+ se, då kom vatten i riktning från Edom, och landet blev fullt av vatten. 21  Alla moabiterna hörde nu att kungarna hade dragit upp för att strida mot dem. De kallade då samman män, från alla som var gamla nog att spänna bältet om sig+ och äldre, och de stod nu vid gränsen. 22  När de steg upp tidigt på morgonen, lyste solen på vattnet, så att moabiterna från motsatta sidan såg vattnet rött som blod. 23  Och de sade: ”Detta är blod! Kungarna har säkert överlämnats åt svärdet, och de har slagit ihjäl varandra. Så nu: Till bytet,+ Moab!” 24  När de kom in i Israels läger reste sig israeliterna+ genast och slog moabiterna, så att de flydde för dem.+ Så kom de in i Moab,* och de slog moabiterna allteftersom de drog fram.* 25  Och städerna rev de ner,+ och på varje bördigt jordstycke kastade de var sin sten och fyllde det; och varje vattenkälla täppte+ de till, och varje gott träd fällde de,+ tills de endast hade låtit stenarna av Kir-Hạreset+ vara kvar; och slungkastarna omringade staden och angrep den. 26  När Moabs kung såg att striden hade blivit för hård för honom, tog han med sig 700 män, beväpnade med svärd, för att bryta igenom till Edoms kung,+ men de kunde inte. 27  Slutligen tog han sin förstfödde son, som skulle bli kung efter honom, och offrade+ honom som brännoffer på muren. Och det uppstod stor harm mot Israel, så att de bröt upp och drog bort från honom och återvände till sitt land.

Fotnoter

El.: ”och ull av 100 000 baggar”.
Ordagr.: ”Vad [är det] för mig och för dig?” Ett hebr. idiom; ett avvisande sätt att fråga på som antyder en invändning (en protest). Se Tillägg 7B.
El.: ”han vars tjänare jag är”.
”Må man göra”. Motsvaras i hebr. av en infinitivus absolutus, en verbform som inte anger vare sig tid el. person.
”dike vid dike”. Ordagr.: ”diken, diken”.
Ordagr.: ”i det”.
”Så kom de in i Moab, och de slog moabiterna allteftersom de drog fram”, genom en rättelse av M i överensstämmelse med LXX.