Hjälpmedelsinställning

Search

Välj språk

Gå direkt till andra menyn

Gå direkt till innehållsförteckningen

Gå direkt till innehållet

Jehovas vittnen

Svenska

Onlinebibel

NYA VÄRLDENS ÖVERSÄTTNING AV DEN HELIGA SKRIFT

1 Moseboken 42:1–38

42  Med tiden förstod Jakob att det fanns spannmål i Egypten.+ Då sade Jakob till sina söner: ”Varför fortsätter ni att se på varandra?”  Och han tillade: ”Se, jag har hört att det finns spannmål i Egypten.+ Bege er ner dit och köp åt oss därifrån, så att vi håller oss vid liv och inte dör.”  Då begav sig tio av Josefs bröder+ ner för att köpa brödsäd i Egypten.  Men Jakob skickade inte Josefs bror Benjamin+ med hans andra bröder, för han sade: ”Annars kunde en dödsolycka* drabba honom.”+  Så kom Israels söner tillsammans med de andra som kom för att köpa, eftersom det var hungersnöd i Kạnaans land.+  Och Josef var den som hade makten över landet.+ Det var han som skötte försäljningen till alla jordens folk.+ Alltså kom Josefs bröder och bugade sig djupt för honom med ansiktet mot jorden.+  När Josef fick se sina bröder kände han genast igen dem, men han gjorde sig oigenkännlig för dem.+ Så talade han hårt till dem och sade till dem: ”Varifrån har ni kommit?” Och de sade: ”Från Kạnaans land för att köpa livsmedel.”+  Alltså kände Josef igen sina bröder, men de kände inte igen honom.  Omedelbart kom Josef ihåg de drömmar som han hade drömt om dem,+ och han sade vidare till dem: ”Ni är spioner! Ni har kommit för att se var landet är oskyddat!”*+ 10  Då sade de till honom: ”Nej, min herre,+ dina tjänare+ har kommit för att köpa livsmedel. 11  Vi är alla söner till en och samme man. Vi är rättrådiga män. Dina tjänare är inga spioner.”+ 12  Men han sade till dem: ”Jo visst! Ni har kommit för att se var landet är oskyddat!”+ 13  Då sade de: ”Dina tjänare är tolv bröder.+ Vi är söner till en och samme man+ i Kạnaans land; och se, den yngste är hos vår far i dag,+ och en finns inte mer.”+ 14  Men Josef sade till dem: ”Det är som jag har sagt er: ’Ni är spioner!’ 15  Så här skall ni bli prövade: Så sant farao lever, ni skall inte komma ut härifrån om inte er yngste bror kommer hit.+ 16  Skicka i väg en av er, så att han kan hämta er bror medan ni hålls bundna, så att era ord kan bli prövade och visa sig vara sanna i ert fall.+ Och om inte, då är ni spioner, så sant farao lever.” 17  Sedan satte han dem alla i förvar i tre dagar. 18  Så sade Josef till dem på tredje dagen: ”Gör detta, så får ni leva. Jag fruktar+ den sanne Guden. 19  Om ni är rättrådiga, låt då en av era bröder hållas bunden i det hus där ni hölls i förvar,+ men ge er av ni andra, ta med spannmål mot hungersnöden i era hus.+ 20  Sedan skall ni föra er yngste bror till mig, så att era ord visar sig trovärdiga; och ni skall inte dö.”+ Och de gjorde så. 21  Och de sade till varandra: ”Det är obestridligt att vi är skyldiga i fråga om vår bror,+ eftersom vi såg hans själs trångmål när han bad oss om medlidande, men vi lyssnade inte. Därför har detta trångmål kommit över oss.”+ 22  Då svarade Ruben dem och sade: ”Sade jag inte till er: ’Synda inte mot pojken’? Men ni lyssnade inte.+ Och hans blod, se, det krävs nu tillbaka.”+ 23  Men de visste inte att Josef förstod det, för det var en tolk mellan dem. 24  Så vände han sig bort från dem och grät.+ Sedan vände han tillbaka till dem och talade till dem och tog Simeon+ från dem och band honom inför deras ögon.+ 25  Därefter gav Josef befallning, och man fyllde deras förvaringskärl med brödsäd. Man skulle också lämna tillbaka männens pengar, åt var och en i hans packsäck,+ och ge dem proviant för resan.+ Och man gjorde så med dem. 26  Så lastade de sin spannmål på sina åsnor och gav sig i väg därifrån. 27  När en av dem öppnade sin packsäck för att ge sin åsna foder på övernattningsstället,+ fick han se sina pengar, och se, de var i öppningen till hans säck.+ 28  Då sade han till sina bröder: ”Mina pengar har lämnats tillbaka, och nu är de här i min säck!” Då sjönk modet i deras hjärtan, så att de skälvande vände sig till varandra+ och sade: ”Vad är det Gud har gjort mot oss?”+ 29  Till slut kom de till sin far Jakob, till Kạnaans land, och berättade för honom allt som hade hänt dem och sade: 30  ”Den man som är landets herre* talade hårt till oss,+ eftersom han tog oss för män som utspionerade landet.+ 31  Men vi sade till honom: ’Vi är rättrådiga män.+ Vi är inga spioner. 32  Vi är tolv bröder,+ vår fars söner.+ En finns inte mer,+ och den yngste är i dag hos vår far i Kạnaans land.’+ 33  Men den man som är landets herre sade till oss:+ ’Så här skall jag få veta att ni är rättrådiga:+ Låt en av era bröder stanna hos mig.+ Ta så med något mot hungersnöden i era hus och ge er av.+ 34  Och för er yngste bror till mig, så att jag får veta att ni inte är spioner, utan att ni är rättrådiga. Er bror skall jag ge tillbaka åt er, och ni kan driva handel i landet.’”+ 35  Och när de höll på att tömma sina packsäckar, se, då var vars och ens penningknyte i hans packsäck. Både de och deras far fick se deras penningknyten och blev rädda. 36  Och Jakob, deras far, utbrast inför dem: ”Ni gör mig barnlös!+ Josef finns inte mer, och Simeon finns inte mer,+ och Benjamin vill ni ta! Över mig har allt detta kommit!” 37  Men Ruben sade till sin far: ”Mina egna två söner får du döda om jag inte för honom tillbaka till dig.+ Lämna honom i min vård, och jag skall själv föra honom tillbaka till dig.”+ 38  Men han sade: ”Min son får inte fara ner med er, för hans bror är död och han är ensam kvar.+ Om en dödsolycka* skulle drabba honom på den väg ni färdas, då skulle ni sända mina grå hår med sorg ner till Sheọl.”*+

Fotnoter

Ordagr.: ”ett helande”, en eufemism för ”en dödsolycka”.
”var landet är oskyddat”. Ordagr.: ”landets nakenhet”, dvs. blottorna i landets försvar.
Hebr.: ’adhonẹ̄, majestätsplural.
Se not till v. 4.
”till Sheol”. Hebr.: she’ọ̄lah; grek.: eis haidou; syr.: lashiul; lat.: ad ịnferos. Se Tillägg 4B.