Hjälpmedelsinställning

Search

Välj språk

Gå direkt till andra menyn

Gå direkt till innehållsförteckningen

Gå direkt till innehållet

Jehovas vittnen

Svenska

Onlinebibel

NYA VÄRLDENS ÖVERSÄTTNING AV DEN HELIGA SKRIFT

1 Moseboken 18:1–33

18  Senare visade sig Jehova+ för honom bland Mamres stora träd,+ medan han satt i ingången till tältet vid den hetaste tiden på dagen.+  När han lyfte upp sina ögon+ såg han att det stod tre män på något avstånd från honom. När han fick se dem sprang han i väg från tältingången för att möta dem och böjde sig ner till jorden.+  Sedan sade han: ”Jehova,* om jag nu har funnit ynnest för dina ögon, så gå inte förbi din tjänare, det ber jag dig.+  Låt lite vatten hämtas, det ber jag, och ni skall få era fötter tvättade.+ Lägg er sedan och vila under trädet.+  Och låt mig hämta en bit bröd, och styrk era hjärtan.+ Sedan kan ni gå vidare; det är ju därför ni har kommit den här vägen förbi till er tjänare.” Då sade de: ”Gärna det. Du kan göra som du har sagt.”  Så skyndade sig Abraham till tältet till Sara och sade: ”Skynda dig! Ta tre seamått* fint mjöl, knåda degen och gör runda kakor.”+  Sedan sprang Abraham bort till nötboskapen och hämtade en späd och fin ungtjur och gav den till tjänaren, och han skyndade sig att anrätta den.+  Han tog sedan smör och mjölk och ungtjuren, som han hade låtit anrätta, och satte fram det för dem.+ Sedan blev han själv stående hos dem under trädet medan de åt.+  De sade nu till honom:* ”Var är Sara, din hustru?”+ Då sade han: ”Här i tältet!”+ 10  Så sade han: ”Jag skall verkligen komma tillbaka till dig nästa år vid den här tiden,* och se, då skall din hustru Sara ha en son.”+ Nu lyssnade Sara vid ingången till tältet, som var bakom mannen. 11  Och Abraham och Sara var gamla, till åren komna.+ Sara hade inte längre menstruation.*+ 12  Därför skrattade Sara inom sig+ och sade: ”Skall jag verkligen känna lust sedan jag har blivit utsliten och min herre* dessutom är gammal?”+ 13  Då sade Jehova till Abraham: ”Varför skrattade Sara och sade: ’Skall jag verkligen föda barn fast jag har blivit gammal?’+ 14  Är någonting för svårt för Jehova?+ Vid den fastställda tiden kommer jag tillbaka till dig, nästa år vid den här tiden, och då skall Sara ha en son.” 15  Men Sara förnekade det och sade: ”Jag skrattade inte!” Hon var nämligen rädd. Då sade han: ”Jo, visst skrattade du.”+ 16  Senare bröt männen upp därifrån och såg ner mot Sodom,+ och Abraham gick med dem för att följa dem en bit på vägen.+ 17  Och Jehova* sade: ”Skulle jag hålla dolt för Abraham vad jag står i begrepp att göra?+ 18  Abraham skall ju bli en stor och mäktig nation, och alla nationer på jorden skall välsigna sig genom honom.+ 19  Jag har ju lärt känna honom för att han skall befalla sina söner och sitt hushåll efter sig att de skall hålla sig till Jehovas väg genom att utöva rättfärdighet och rätt,+ för att Jehova må uppfylla på Abraham det som han har talat om honom.”+ 20  Sedan sade Jehova: ”Klagoskriet över Sodom och Gomorra,+ ja, det är starkt, och deras synd, ja, den är mycket svår.+ 21  Jag skall gå ner och se om de handlar helt enligt det skri över den som har nått mig, och om inte, kan jag få veta det.”+ 22  Nu vände sig männen därifrån och gav sig i väg till Sodom, men Jehova+ stod fortfarande inför Abraham.*+ 23  Då gick Abraham närmare och sade: ”Skall du verkligen rycka bort den rättfärdige tillsammans med den ondskefulle?+ 24  Tänk om det finns femtio rättfärdiga inne i staden. Skall du då rycka bort dem och inte förlåta platsen för de femtio rättfärdigas skull, som är där inne?+ 25  Det är otänkbart när det gäller dig, att du skulle handla på det sättet, att döda den rättfärdige tillsammans med den ondskefulle, så att det går den rättfärdige som den ondskefulle!+ Det är otänkbart när det gäller dig.+ Skall inte den som är hela jordens domare göra det som är rätt?”+ 26  Då sade Jehova: ”Om jag i Sodom finner femtio rättfärdiga inne i staden, skall jag förlåta hela platsen för deras skull.”+ 27  Men Abraham svarade och sade: ”Jag ber, här har jag dristat mig att tala till Jehova,* fast jag är stoft och aska.+ 28  Tänk om det fattas fem för att det skall bli femtio rättfärdiga. Skall du då på grund av de fem fördärva hela staden?” Då sade han: ”Jag skall inte fördärva den, om jag finner fyrtiofem där.”+ 29  Men ännu en gång talade han ytterligare till honom och sade: ”Tänk om det finns fyrtio där.” Han sade då: ”Jag skall inte göra det, för de fyrtios skull.” 30  Men han fortsatte: ”Må Jehova,* det ber jag, inte upptändas av vrede,+ men låt mig fortsätta att tala:+ Tänk om det finns trettio där.” Då sade han: ”Jag skall inte göra det, om jag finner trettio där.” 31  Men han fortsatte: ”Jag ber, jag har dristat mig att tala till Jehova:*+ Tänk om det finns tjugo där.” Han sade då: ”Jag skall inte fördärva den, för de tjugos skull.”+ 32  Till sist sade han: ”Må Jehova,* det ber jag, inte upptändas av vrede,+ men låt mig tala bara en gång till:+ Tänk om det finns tio där.” Då sade han: ”Jag skall inte fördärva den, för de tios skull.”+ 33  Så gick Jehova+ sin väg när han hade slutat att tala med Abraham, och Abraham återvände till sin plats.

Fotnoter

Det första av de 134 ställen där soferim (judiska skrivare el. skriftlärda) ändrade JHWH till ’Adhonạj. De gjorde ändringen på grund av missriktad vördnad för Guds namn. Se Tillägg 1B.
En sea motsvarar omkr. 7,33 l.
”till honom”. Detta uttryck är i M markerat med extraordinära punkter av soferim; det krävs dock ingen ändring i översättningen. Se Tillägg 2A.
El.: ”vid denna tid på våren”. Vg: ”vid denna (samma) tid, med livet som följeslagare”. Jfr Rom 4:17–20.
Ordagr.: ”[på det] sätt som [det är] för kvinnorna”, ”[på] kvinnornas vis”. Än i dag det vanliga hebr. uttrycket för menstruation.
”och min herre”. Hebr.: wa’dhonị. Sara lovordas för att hon kallar sin man ”min herre”. Se 1Pe 3:6.
”Och Jehova”. Hebr.: waJhowạh.
Den första av soferims 18 texträttelser, den enda i 1Mo. M: ”men Abraham stod fortfarande inför Jehova”. Se Tillägg 2B.
Se not till v. 3.
Se not till v. 3.
Se not till v. 3.
Se not till v. 3.