Hjälpmedelsinställning

Search

Välj språk

Gå direkt till andra menyn

Gå direkt till innehållsförteckningen

Gå direkt till innehållet

Jehovas vittnen

Svenska

Onlinebibel

NYA VÄRLDENS ÖVERSÄTTNING AV DEN HELIGA SKRIFT

1 Moseboken 12:1–20

12  Och Jehova sade till Abram: ”Gå ut ur ditt land och från dina släktingar* och från din fars hus till det land som jag skall visa dig;+  och jag skall göra dig till en stor nation, och jag skall välsigna dig, och jag skall göra ditt namn stort; och visa dig vara en välsignelse.+  Och jag skall välsigna dem som välsignar dig, och den som nedkallar ont över dig skall jag förbanna,+ och genom dig skall alla jordens släkter välsigna sig.”*+  Då begav sig Abram i väg, alldeles som Jehova hade sagt till honom, och Lot följde med honom. Och Abram var 75 år gammal när han drog ut från Haran.+  Så Abram tog sin hustru Saraj+ och sin brorson Lot+ och alla ägodelar som de hade samlat+ och de själar som de hade förvärvat i Haran, och de drog i väg ut för att gå till Kạnaans land.+ Till slut kom de till Kạnaans land.  Och Abram drog vidare genom landet ända till platsen Sikem,*+ nära Mores stora träd;+ och vid den tiden var kanaanéerna i landet.  Jehova visade sig nu för Abram och sade: ”Åt din avkomma+ skall jag ge detta land.”+ Och han byggde ett altare där åt Jehova, som hade visat sig för honom.  Senare flyttade han därifrån till bergstrakten öster om Betel+ och slog upp sitt tält med Betel i väster och Aj+ i öster. Så byggde han ett altare där åt Jehova+ och anropade Jehovas namn.*+  Senare bröt Abram upp och färdades från lägerplats till lägerplats åt Negev till.*+ 10  Nu uppstod hungersnöd i landet, och Abram begav sig ner mot Egypten för att bo där som främling,+ eftersom hungersnöden var svår i landet.+ 11  Och när han hade kommit fram och skulle dra in i Egypten, sade han till sin hustru Saraj: ”Nu vill jag be dig! Jag vet ju att du är en kvinna med vackert utseende.+ 12  Därför blir det säkert så att egyptierna får se dig och säger: ’Detta är hans hustru.’ Och de kommer att dräpa mig, men dig kommer de att låta leva. 13  Jag ber dig, säg att du är min syster,+ så att det går mig väl för din skull och min själ får leva tack vare dig.”+ 14  Och det skedde så, när Abram drog in i Egypten, att egyptierna såg att kvinnan var mycket vacker. 15  Och faraos* furstar såg henne också och lovprisade henne inför farao, och så hämtades kvinnan till faraos hus. 16  Och han behandlade Abram väl för hennes skull, och han fick får och nötkreatur och åsnor och tjänare och tjänarinnor och åsninnor och kameler.+ 17  Sedan lät Jehova stora plågor drabba farao och hans hushåll+ för Sarajs, Abrams hustrus,+ skull. 18  Då kallade farao på Abram och sade: ”Vad är det du har gjort mot mig? Varför talade du inte om för mig att hon är din hustru?+ 19  Varför sade du: ’Hon är min syster’,+ så att jag just skulle ta henne till hustru åt mig? Här är nu din hustru. Ta henne och gå!” 20  Och farao gav sina män befallningar angående honom, och därefter följde de honom en bit på vägen – honom och hans hustru och allt vad han hade.*+

Fotnoter

El.: ”och från ditt hem (din hemtrakt)”.
”skall ... bli välsignade”, LXXVg. Se not till 22:18.
Förbinds med det nutida Nablus, i synnerhet med den närbelägna utgrävningskullen Tell Balata.
El.: ”utropade (förkunnade, predikade) Jehovas namn”. Se 2Mo 34:5.
El.: ”mot söder”, dvs. den södra delen av det utlovade landet.
Titeln ”farao” förekommer överallt i M utan bestämd artikel.
SamLXX tillägger: ”och Lot med honom”.