Hjälpmedelsinställning

Search

Välj språk

Gå direkt till andra menyn

Gå direkt till innehållsförteckningen

Gå direkt till innehållet

Jehovas vittnen

Svenska

Onlinebibel

NYA VÄRLDENS ÖVERSÄTTNING AV DEN HELIGA SKRIFT

1 Kungaboken 8:1–66

 Vid den tiden samlade+ Salomo+ de äldste*+ i Israel, alla överhuvudena för stammarna,+ hövdingarna* för Israels söners fädernehus,*+ hos kung Salomo i Jerusalem för att hämta upp Jehovas förbunds ark+ från Davidsstaden,+ det vill säga Sion.+  Så samlades alla Israels män hos kung Salomo under högtiden i månmånaden ẹtanim, som är den sjunde månaden.+  När alla de äldste i Israel hade kommit lyfte prästerna upp arken,+  och de hämtade upp Jehovas ark och mötestältet+ och alla de heliga redskapen som var i tältet; prästerna och leviterna+ hämtade nu upp detta.+  Och kung Salomo och med honom Israels hela menighet, de som inställde sig hos honom enligt överenskommelse, var framför arken och frambar som slaktoffer+ får och nötkreatur i sådan mängd att de inte kunde beräknas eller räknas.+  Sedan förde prästerna in Jehovas förbunds ark+ till dess plats+ i husets innersta rum, det allra heligaste, till platsen under kerubernas vingar.+  Keruberna bredde nämligen ut sina vingar över den plats där arken stod, så att keruberna höll arken och dess bärstänger skylda som med en skärm ovanifrån.+  Men bärstängerna+ var så långa att spetsarna på bärstängerna var synliga från det heliga framför det innersta rummet, men de var inte synliga utanför. Och där är de kvar än i dag.+  Det fanns ingenting annat i arken än de två stentavlorna*+ som Mose hade lagt+ dit vid Horeb, när Jehova hade ingått förbund*+ med Israels söner, då de drog ut ur Egyptens land.+ 10  Och när prästerna kom ut från den heliga platsen uppfyllde molnet+ Jehovas hus. 11  Och prästerna+ förmådde inte stå där och utföra sin tjänst+ på grund av molnet, ty Jehovas härlighet+ uppfyllde Jehovas hus.+ 12  Då sade Salomo: ”Jehova har sagt att han skulle ha sin boning i det tjocka mörkret.+ 13  Jag har med framgång byggt ett hus åt dig, en upphöjd boning,+ en fast grundad plats+ där du kan bo till oöverskådlig tid.”*+ 14  Sedan vände sig kungen om och välsignade+ Israels hela församling, medan Israels hela församling* stod upp. 15  Och han sade: ”Välsignad vare Jehova,+ Israels Gud, som med sin egen mun talade med min far David+ och med sin egen hand har gett uppfyllelsen,+ när han sade: 16  ’Från den dag då jag förde mitt folk Israel ut ur Egypten har jag inte bland någon av alla Israels stammar utvalt+ en stad för att i den bygga ett hus+ där mitt namn+ skulle förbli; men jag skall utvälja David till att bli satt över mitt folk Israel.’+ 17  Och det låg min far David varmt om hjärtat att bygga ett hus åt Jehovas, Israels Guds, namn.+ 18  Men Jehova sade till min far David: ’Eftersom det har legat dig varmt om hjärtat att bygga ett hus åt mitt namn, har du gjort väl, ty det låg dig varmt om hjärtat.+ 19  Likväl är det inte du som skall bygga huset, utan din son, som utgår från dina länder, han skall bygga huset åt mitt namn.’+ 20  Och Jehova fullgjorde sitt ord+ som han hade talat, att jag skulle träda fram i min far Davids ställe och sitta på Israels tron,+ alldeles som Jehova hade talat, och att jag skulle bygga huset åt Jehovas, Israels Guds, namn+ 21  och att jag där skulle ställa i ordning en plats för arken, i vilken Jehovas förbund+ är, det som han slöt med våra förfäder när han förde dem ut ur Egyptens land.” 22  Och Salomo ställde sig sedan framför Jehovas altare+ inför Israels hela församling, och han bredde nu ut sina handflator mot himlen+ 23  och sade: ”Jehova, Israels+ Gud,+ det finns ingen Gud* som du,+ uppe i himlen eller nere på jorden, du som håller fast vid förbundet och den kärleksfulla omtanken*+ mot dina tjänare+ som vandrar inför dig av hela sitt hjärta,+ 24  du som har hållit ditt löfte till din tjänare David, min far, ja, du gav löftet* med din egen mun och har uppfyllt det med din egen hand, så som det har skett i dag.+ 25  Och nu, Jehova, Israels Gud, håll vad du lovade din tjänare David, min far, när du sade: ’Du skall aldrig inför mitt ansikte sakna en ättling som sitter på Israels tron,+ om bara dina söner ger akt på sin väg genom att vandra inför mig alldeles som du har vandrat inför mig.’ 26  Och nu, Israels Gud,* låt ditt löfte*+ som du har gett din tjänare David, min far, visa sig vara tillförlitligt, det ber jag dig. 27  Men bor Gud verkligen på jorden?+ Se! Himlen,+ ja, himlarnas himmel,+ kan inte rymma dig,+ än mindre då detta hus+ som jag har byggt! 28  Men vänd dig till din tjänares bön+ och till hans begäran om ynnest,+ Jehova, min Gud, så att du lyssnar till det enträgna rop och till den bön som din tjänare ber inför dig i dag,+ 29  och låt dina ögon vara öppna+ och vända mot detta hus natt och dag, mot den plats om vilken du har sagt: ’Här skall mitt namn vara’,+ så att du lyssnar till den bön som din tjänare ber, vänd mot denna plats.+ 30  Och hör din tjänares och ditt folk Israels begäran om ynnest+ när de ber, vända mot denna plats; ja, må du själv lyssna till dem på den plats där du bor, i himlen,+ så att du hör och förlåter.+ 31  När en man syndar mot sin medmänniska+ och man lägger en förbannelse på honom genom att ta ed av honom,+ och han kommer och svär eden inför ditt altare i detta hus, 32  må du då höra det i himlen och gripa in och döma dina tjänare genom att förklara den ondskefulle ondskefull, i det du låter hans väg komma över hans eget huvud,+ och genom att förklara den rättfärdige rättfärdig,+ i det du ger honom lön efter hans rättfärdighet.+ 33  När ditt folk Israel lider nederlag inför fienden,+ därför att de har syndat mot dig,+ men de sedan vänder om till dig+ och prisar ditt namn+ och ber+ och anhåller om ynnest, vända mot dig i detta hus,+ 34  må du då höra det i himlen och förlåta ditt folk Israels synd+ och föra dem tillbaka+ till den mark som du gav åt deras förfäder.+ 35  När himlen är tillsluten, så att inget regn kommer,+ därför att de har syndat+ mot dig, men de sedan ber, vända mot denna plats,+ och prisar ditt namn och vänder om från sin synd, därför att du har vållat dem betryck,+ 36  må du då höra det i himlen och förlåta dina tjänares, ja ditt folk Israels, synd, eftersom du lär+ dem den goda väg som de bör vandra på,+ och må du ge regn+ över ditt land, som du har gett åt ditt folk till arvsbesittning. 37  Om det uppstår hungersnöd+ i landet, om det uppstår pest,+ om det kommer svedning av säden, mjöldagg,+ gräshoppor,+ kackerlackor,+ om deras fiende belägrar dem i deras portars* land – vilken plåga eller sjukdom det än är – 38  oavsett vilken bön+ eller vilken begäran om ynnest+ som än kommer från vilken människa det vara må eller från hela ditt folk Israel,+ därför att var och en av dem känner sitt eget hjärtas plåga,+ och de breder ut sina handflator mot detta hus,+ 39  må du då höra det i himlen,+ din fast grundade boning,+ och förlåta+ och gripa in+ och ge var och en efter alla hans vägar,+ eftersom du känner hans hjärta+ (ty du ensam känner ju alla människosönernas* hjärta);+ 40  för att de skall frukta+ dig alla de dagar som de lever på den mark som du gav åt våra förfäder.+ 41  Och även på utlänningen,+ som inte hör till ditt folk Israel och som kommer från ett avlägset land för ditt namns skull+ 42  (ty de skall höra om ditt stora namn+ och om din starka hand+ och om din uträckta arm), när han kommer och ber, vänd mot detta hus,+ 43  må du då lyssna i himlen, din fast grundade boning,+ och göra efter allt vad utlänningen ropar till dig om;+ för att alla jordens folk skall lära känna ditt namn,+ så att de fruktar dig, liksom ditt folk Israel gör, och så att de vet att ditt namn har blivit nämnt över detta hus som jag har byggt.+ 44  Om ditt folk drar ut till krig+ mot sin fiende på den väg som du sänder dem+ och de ber+ till Jehova i riktning mot den stad som du har utvalt+ och det hus som jag har byggt åt ditt namn,+ 45  må du då i himlen höra deras bön och deras begäran om ynnest och skipa rätt åt dem.+ 46  Om de syndar mot dig+ – det finns ju ingen människa som inte syndar+ – och du blir förtörnad på dem och överlämnar dem till fienden, och de som tar dem till fånga för bort dem som fångar till fiendens land, långt borta eller nära,+ 47  och de kommer till besinning* i det land dit de har förts bort som fångar+ och de vänder om+ och i det land som tillhör dem som har tagit dem till fånga anhåller om ynnest hos dig+ och säger: ’Vi har syndat+ och felat,+ vi har handlat ondskefullt’,+ 48  och de vänder om till dig av hela sitt hjärta+ och av hela sin själ i sina fienders land, dit de har fört bort dem som fångar, och de ber till dig i riktning mot sitt land, som du gav åt deras förfäder, den stad som du har utvalt och det hus som jag har byggt åt ditt namn,+ 49  må du då i himlen, din fast grundade boning,+ höra deras bön och deras begäran om ynnest och skipa rätt åt dem+ 50  och förlåta+ ditt folk, som har syndat+ mot dig, och förlåta alla de överträdelser+ som de har begått mot dig,+ och må du låta dem finna barmhärtighet+ hos dem som tog dem till fånga, så att de visar dem barmhärtighet 51  (ty de är ditt folk och din arvedel,+ som du har fört ut ur Egypten,+ ut ur järnsmältugnens inre),+ 52  och må dina ögon vara öppna för din tjänares begäran om ynnest och för ditt folk Israels begäran om ynnest,+ så att du lyssnar till dem i allt som de ropar till dig om.+ 53  Du har ju själv avskilt dem från alla jordens folk som din arvedel,+ alldeles som du talade genom din tjänare Mose,+ när du förde våra förfäder ut ur Egypten, suveräne Herre Jehova.” 54  Så snart Salomo hade slutat att frambära hela denna bön och begäran om ynnest till Jehova, reste han sig upp från platsen framför Jehovas altare, efter att ha böjt knä+ med sina handflator utbredda mot himlen;+ 55  och han förblev stående+ och välsignade+ Israels hela församling* med hög röst och sade: 56  ”Välsignad vare Jehova,+ som har gett en viloplats åt sitt folk Israel, i enlighet med allt som han har lovat.+ Inte ett ord har slagit fel+ av hela hans goda löfte, som han har gett* genom sin tjänare Mose.+ 57  Må Jehova, vår Gud, visa sig vara med oss+ alldeles som han visade sig vara med våra förfäder.+ Må han inte lämna oss eller överge oss,+ 58  utan böja vårt hjärta+ till sig, så att vi vandrar på alla hans vägar+ och rättar oss efter hans bud+ och hans förordningar+ och hans rättsliga beslut,+ som han gav våra förfäder befallning om. 59  Och må dessa mina ord, med vilka jag har anhållit om ynnest inför Jehova, visa sig vara nära+ Jehova, vår Gud, dag och natt, så att han skipar rätt åt sin tjänare och åt sitt folk Israel, som det kan krävas dag+ för dag, 60  för att alla jordens folk skall veta+ att Jehova är den sanne Guden.+ Det finns ingen annan.+ 61  Och ert hjärta måste visa sig vara odelat+ gentemot* Jehova, vår Gud, genom att ni vandrar efter hans förordningar och genom att ni håller hans bud som i dag.” 62  Och kungen och hela Israel med honom offrade ett storslaget slaktoffer inför Jehova.+ 63  Och Salomo offrade de gemenskapsoffer+ som han skulle offra åt Jehova, 22 000 nötkreatur och 120 000 får,+ för att kungen och alla Israels söner skulle inviga+ Jehovas hus. 64  På den dagen helgade kungen den mellersta delen av förgården som var framför Jehovas hus,+ ty där skulle han frambära brännoffret och sädesoffret och fettstyckena av gemenskapsoffren; kopparaltaret+ som stod inför Jehova var nämligen för litet för att rymma brännoffret och sädesoffret och fettstyckena+ av gemenskapsoffren. 65  Och vid det tillfället firade Salomo högtiden,+ och hela Israel tillsammans med honom, en stor församling+ från ett område som sträckte sig från ingången mot Hamat*+ ända till Egyptens regnflodsdal,+ inför Jehovas, vår Guds, ansikte,* i sju dagar och ytterligare sju dagar,+ fjorton dagar. 66  På åttonde dagen skickade han i väg folket;+ och de välsignade kungen och gick till sina hem,* medan de gladde sig+ och var väl till mods i hjärtat+ över allt det goda+ som Jehova hade gjort för sin tjänare David och för sitt folk Israel.

Fotnoter

Ordagr.: ”de gamla (äldre) männen”.
El.: ”föreståndarna”. Jfr not till 1Mo 17:20.
Ordagr.: ”fäder”.
LXX tillägger: ”förbundets tavlor”.
Ordagr.: ”hade skurit [ett förbund]”.
”till oöverskådlig tid”. Ordagr.: ”oöverskådliga (dolda) tider”. Hebr.: ‛ōlamịm, plur.
”församling”. Hebr.: qehạl; grek.: ekklēsịa; lat.: ecclẹsia.
”Gud”. Hebr.: ’Elohịm; grek.: theọs.
El.: ”den lojala kärleken”.
”gav löftet”. Ordagr.: ”talade”.
”Israels Gud”, M; ThssLXXSyVgc och 35 hebr. hss: ”Jehova, Israels Gud”.
Ordagr.: ”dina ord”. Mmarginal: ”ditt ord”.
El.: ”städers”. En synekdoke, dvs. en stilfigur som kännetecknas av att en del (porten) av något helt får beteckna det hela (staden).
”människo-”. Hebr.: ha’adhạm, sing.; grek.: anthrọ̄pōn, plur.; Vg: họminum, plur.
Ordagr.: ”och de låter ett återvändande ske till sitt hjärta”.
”församling”. Hebr.: qehạl; grek.: ekklēsịan; lat.: ecclẹsiae.
Ordagr.: ”hans goda ord, som han har talat”.
El.: ”skall vara helt hängivet”.
Se not till Jos 13:5, ”ända till ... Hamat”.
”inför Jehovas, vår Guds, ansikte, i det hus som han hade byggt, i det de åt och drack och gladde sig inför Jehovas, vår Guds, ansikte”, LXX.
Ordagr.: ”tält”.