Hjälpmedelsinställning

Search

Välj språk

Gå direkt till andra menyn

Gå direkt till innehållsförteckningen

Gå direkt till innehållet

Jehovas vittnen

Svenska

Efterlikna deras tro

 KAPITEL FYRA

”Dit du går, går också jag”

”Dit du går, går också jag”

1, 2. a) Beskriv Ruts och Noomis resa och hur de kände sig. b) Hur skilde sig Ruts resa från Noomis?

RUT går vid Noomis sida på väg över Moabs höga, vindpinade slätter. De är ensamma nu, två kvinnor i ett vidsträckt landskap. Rut ser hur skuggorna på eftermiddagen blir allt längre. Hon tittar på sin svärmor och undrar om det inte börjar bli dags att hitta en lägerplats för natten. Hon älskar Noomi mycket innerligt och skulle göra vad som helst för henne.

2 Båda kvinnorna var nedtyngda av sorg. Noomi hade varit änka i flera år, men hon sörjde även sina båda söner, Kiljon och Mahlon, som hade dött mer nyligen. Rut sörjde också. Mahlon hade varit hennes man. Rut och Noomi var på väg åt samma håll, från Moab till staden Betlehem i Israel. Men resan måste ändå ha känts helt olika för dem. Noomi var på väg hem. Men Rut var på väg mot något helt okänt, och hon lämnade sin familj, sitt hemland, sin kultur och moabiternas gudar bakom sig. (Läs Rut 1:3–6.)

3. Vad ska vi ta reda på för att bli motiverade att efterlikna Ruts tro?

3 Vad kunde få en ung kvinna att göra så stora förändringar i sitt liv? Hur skulle Rut få kraft att bygga upp ett nytt liv och samtidigt ta hand om Noomi? När vi undersöker svaren kommer vi att se olika aspekter av Ruts tro som vi kan efterlikna. (Se rutan ” Ett litet mästerverk” på sidan 39.) Men först ska vi undersöka varför de här kvinnorna började sin långa resa till Betlehem.

En familj drabbas av tragedier

4, 5. a) Varför flyttade Noomis familj till Moab? b) Vilka svårigheter drabbades Noomi av i Moab?

4 Rut växte upp i Moab, ett litet land som låg öster om Döda havet. Här fanns inte så mycket skog, utan området bestod till största delen av en högslätt med stup och branta raviner. Men Moabs slätter gav ofta goda skördar, även när Israel hemsöktes av  hungersnöd. Och det var anledningen till att Rut träffade Mahlon och hans familj från första början. (Rut 1:1)

5 En hungersnöd i Israel hade gjort att Noomis man, Elimelek, bestämde sig för att ta med sin fru och deras två söner och flytta till Moab. Att bo i ett främmande land måste ha satt alla familjemedlemmars tro på prov, eftersom israeliterna regelbundet skulle tillbe Jehova på den heliga plats som han hade utvalt. (5 Mos. 16:16, 17) Noomi lyckades hålla sin tro vid liv. Men naturligtvis sörjde hon när hennes man gick bort. (Rut 1:2, 3)

6, 7. a) Varför kan det ha oroat Noomi att hennes söner gifte sig med moabitiska kvinnor? b) Vad lär vi oss av Noomis fina sätt att behandla sina svärdöttrar?

6 Längre fram gifte sig Noomis söner med moabitiska kvinnor, och det gjorde nog inte livet lättare för henne. (Rut 1:4) Noomi visste att israeliternas förfader, Abraham, hade gjort stora ansträngningar för att hitta en hustru till sin son Isak. Hon skulle vara från hans eget folk, som tjänade Jehova. (1 Mos. 24:3, 4) Senare varnade den mosaiska lagen israeliterna för att låta sina söner och döttrar gifta sig med utlänningar, eftersom det kunde leda dem in i avgudadyrkan. (5 Mos. 7:3, 4)

7 Trots det gifte sig Mahlon och Kiljon med moabitiska kvinnor. Även om det här kanske oroade Noomi och gjorde henne besviken är det tydligt att hon gjorde allt för att visa sina svärdöttrar, Rut och Orpa, kärlek och omtanke. Hon hoppades säkert att de också en dag skulle tjäna Jehova, och både Rut och Orpa tyckte om Noomi. Deras nära relation var till stor hjälp när de drabbades av tragedier. Både Rut och Orpa blev änkor i unga år utan att ha fått några barn. (Rut 1:5)

8. Vad kan ha fått Rut att vilja lära känna Jehova?

8 Kunde den religiösa bakgrund Rut hade hjälpa henne att klara av den här förlusten? Troligen inte. Moabiterna tillbad många gudar, och den främste guden var Kemosh. (4 Mos. 21:29) Och precis som hos många andra folk på den tiden verkar moabiternas tillbedjan varit fylld av fruktansvärda riter, däribland barnoffer. När Mahlon och Noomi berättade för Rut om israeliternas kärleksfulle och omtänksamme Gud, Jehova, tyckte hon nog att det lät väldigt annorlunda. Jehova styrde sitt folk med kärlek, inte förtryck. (Läs 5 Moseboken 6:5.) Så nu när Rut sörjde sin man kanske hon drogs ännu närmare Noomi och lyssnade på vad hon berättade om Jehova, hans storslagna gärningar och hur kärleksfullt och barmhärtigt han behandlade sitt folk.

Rut var förståndig och höll fast vid Noomi i tider av sorg.

9–11. a) Vad bestämde sig Noomi, Rut och Orpa för att göra? b) Vad kan vi lära oss av de tragedier som drabbade Noomi, Rut och Orpa?

 9 Noomi var säkert nyfiken på vad som hände i hennes hemland. Kanske var det en resande köpman som en dag berättade att hungersnöden i Israel var över. Jehova visade sitt folk barmhärtighet. Betlehem levde återigen upp till sitt namn, som betyder ”brödhus”. Noomi bestämde sig för att återvända hem. (Rut 1:6)

10 Men hur skulle Rut och Orpa göra? (Rut 1:7) De hade fått en mycket nära relation till Noomi efter allt de hade gått igenom. Särskilt Rut verkar ha tagit intryck av Noomis omtanke och starka tro på Jehova. Så de tre änkorna gav sig av mot Juda tillsammans.

11 Den här skildringen påminner oss om att tragedier och svåra förluster drabbar både goda och onda människor. (Pred. 9:2, 11) Den visar också att det är förståndigt att söka tröst och lindring hos vänner när vi drabbas av svåra förluster – särskilt hos dem som tjänar Jehova, den Gud som Noomi tillbad. (Ords. 17:17)

Rut visar lojal kärlek

12, 13. Varför ville Noomi att Rut och Orpa skulle gå tillbaka till Moab i stället för att följa med henne, och hur reagerade de?

12 De tre änkorna kom allt längre på sin resa, men det var något som började gnaga i Noomis sinne. Hon tänkte på vilken kärlek de två yngre kvinnorna hade visat henne och hennes söner. Och hon kunde inte stå ut med tanken på att förvärra deras redan svåra situation. Vad skulle hon kunna erbjuda dem, om de lämnade sitt hemland och följde med henne till Betlehem?

13 Till slut sa Noomi: ”Gå, vänd tillbaka, var och en till sin mors hus. Må Jehova visa kärleksfull omtanke mot er, alldeles som ni har visat kärleksfull omtanke mot de män som nu är döda  och mot mig.” Hon sa också att hon hoppades att Jehova skulle belöna dem med en ny start i livet och ett nytt äktenskap. ”Sedan kysste hon dem, men de började gråta högljutt.” Det är inte svårt att förstå varför Rut och Orpa var så fästa vid Noomi som var så omtänksam och osjälvisk. De sa om och om igen: ”Nej, tillsammans med dig vill vi vända tillbaka till ditt folk.” (Rut 1:8–10)

14, 15. a) Vad återvände Orpa till? b) Hur försökte Noomi övertala Rut?

14 Men det var inte så lätt att övertyga Noomi. Hon förklarade bestämt att hon inte hade mycket till framtid att erbjuda dem i Israel. Hon hade ju ingen man som försörjde henne och inga söner de kunde gifta sig med, så utsikterna verkade ganska dystra. Det kändes mycket bittert för henne att hon inte kunde göra så mycket för dem. Orpa förstod att det låg någonting i det Noomi sa. Orpa hade sin familj där i Moab, sin mamma och ett hem som väntade. Det verkade mycket mer praktiskt att stanna kvar i Moab. Hon grät när hon tog farväl av Noomi, och med tunga steg vände hon tillbaka hemåt igen. (Rut 1:11–14)

15 Men hur skulle Rut göra? Det Noomi hade sagt gällde ju henne också. Ändå läser vi: ”Men Rut höll fast vid henne.” Noomi hade kanske fortsatt en bit på vägen när hon märkte att Rut följde efter henne. Hon försökte övertala henne: ”Se! Din svägerska som har blivit änka har vänt tillbaka till sitt folk och sina gudar. Vänd tillbaka tillsammans med din svägerska som har blivit änka.” (Rut 1:15) Det Noomi säger här förmedlar en viktig detalj till läsarna. Orpa återvände inte bara till sitt folk utan även till  ”sina gudar”. Hon var nöjd med att fortsätta tillbe Kemosh och andra falska gudar. Kände Rut likadant?

16–18. a) Vad sa Rut som visade hennes lojala kärlek? b) Hur stark var Ruts kärlek till Noomi? (Se även bilderna.)

16 Rut hejdade Noomi på den ödsliga vägen, för hon var säker på sin sak. Hon älskade både Noomi och den Gud som Noomi tjänade. Så Rut sa: ”Försök inte övertala mig att överge dig, att vända tillbaka och inte följa med dig; ty dit du går, går också jag, och där du tillbringar natten, tillbringar jag natten. Ditt folk är mitt folk, och din Gud är min Gud. Där du dör vill jag dö, och där vill jag bli begravd. Må Jehova göra så mot mig och lägga mer därtill, om något annat än döden skulle skilja mig från dig.” (Rut 1:16, 17)

”Ditt folk är mitt folk, och din Gud är min Gud.”

17 Ruts ord är verkligen fantastiska! Mer än 3 000 år senare är de här poetiska orden fortfarande kända. De uttrycker en viktig egenskap hos Rut, lojal kärlek. Hennes kärlek var så stark, så lojal, att hon skulle hålla fast vid Noomi vart hon än gick. Det var bara döden som kunde skilja dem åt. Noomis folk skulle bli hennes folk. Rut var beredd att lämna allt i Moab bakom sig, även de moabitiska gudarna. Till skillnad från Orpa kunde Rut av hela sitt hjärta säga att hon ville att Noomis Gud, Jehova, skulle bli hennes Gud också. *

18 Så de två kvinnorna fortsatte sin långa resa till Betlehem utan Orpa. Enligt en beräkning kan resan ha tagit en hel vecka. Men att de hade varandras stöd gjorde det säkert lättare för dem att hantera sin sorg.

19. Hur kan vi efterlikna Ruts lojala kärlek?

19 Även i vår tid är det många människor som bär på sorg. Bibeln kallar det för ”kritiska tider som är svåra att komma till rätta med”, och många människor har drabbats hårt av olika tragedier. (2 Tim. 3:1) Så den egenskap som Rut visade har blivit viktigare än någonsin. Lojal kärlek – den kärlek som håller fast och helt enkelt vägrar släppa taget – är en mäktig kraft i en värld som blir allt mörkare. Vi behöver visa lojal kärlek i äktenskapet, i familjen, i den kristna församlingen och till våra vänner. (Läs 1 Johannes 4:7, 8, 20.) Om vi odlar den här egenskapen följer vi Ruts fina exempel.

 Rut och Noomi i Betlehem

20–22. a) Hur hade Noomi påverkats av åren i Moab? b) Vilken felaktig uppfattning hade Noomi om sina svårigheter? (Se också Jakob 1:13.)

20 Det är naturligtvis stor skillnad på att bara säga att man har en sådan kärlek och att visa det med handlingar. Rut skulle få möjlighet att visa sin lojala kärlek både mot Noomi och mot den Gud som hon hade valt att tjäna, Jehova.

21 De två kvinnorna kom till slut fram till Betlehem, en by som ligger ungefär en mil söder om Jerusalem. Noomi och hennes familj verkar ha varit respekterade i det lilla samhället, för ryktet att hon var tillbaka spred sig snabbt. Kvinnorna tittade nyfiket på henne och sa: ”Är detta Noomi?” Hon hade av allt att döma förändrats en hel del av åren i Moab. Hennes ansikte och hennes hållning bar tydliga spår av sorg och bedrövelse. (Rut 1:19)

22 Noomi berättade för sina kvinnliga släktingar och sina tidigare grannar hur bittert hennes liv hade blivit. Hon tyckte till och med att hennes namn skulle ändras från Noomi, som betyder ”min ljuvlighet”, till Mara, som betyder ”bitter”. Stackars Noomi! Hon trodde att det var Jehova som var orsak till hennes lidande, precis som Job tidigare hade trott. (Rut 1:20, 21; Job 2:10; 13:24–26)

23. Vad började Rut tänka på, och hur kunde de fattiga försörja sig enligt den mosaiska lagen? (Se också fotnoten.)

23 När de två kvinnorna slog sig ner i Betlehem började Rut fundera på hur hon bäst kunde försörja sig själv och Noomi. Hon fick veta att Jehova hade gett israeliterna lagar som var till hjälp för de fattiga. De hade tillåtelse att gå ut på fälten under skördetiden, följa efter arbetarna och samla ihop det som lämnades kvar. De kunde också plocka ax som växte längs kanterna och i hörnen av åkrarna. * (3 Mos. 19:9, 10; 5 Mos. 24:19–21)

24, 25. Vad gjorde Rut när hon råkade hamna på Boas fält, och hur var det att plocka ax?

 24 Det var nu tiden för kornskörden, troligen i april enligt vår kalender, och Rut gick till fälten för att se vem som skulle låta henne gå efter skördemännen och plocka ax. Hon råkade hamna på ett fält som tillhörde en man som hette Boas, en välbärgad markägare som var släkt med Noomis avlidne man, Elimelek. Trots att lagen gav henne rätten att plocka ax tog hon det inte för givet. Hon gick till den unge man som hade ansvaret för skördemännen och frågade om lov att arbeta på fältet. Han gav henne tillåtelse, så hon satte genast i gång. (Rut 1:22–2:3, 7)

25 Tänk dig hur Rut följer efter skördearbetarna. När de skär av axen med sina skäror av flinta, böjer hon sig ner och plockar upp det de tappar eller lämnar efter sig. Hon binder ihop stråna till kärvar och bär i väg dem till en plats där hon kan klappa ut kornen. Det var ett tidsödande, tröttsamt arbete, och det blev allt tuffare när solen klättrade högre på himlen. Men Rut var uthållig och tog bara paus för att torka svetten ur pannan och för att äta en enkel lunch ”i huset” – troligen ett skydd som gav arbetarna lite skugga.

Rut var ödmjuk och villig att arbeta hårt för att försörja sig själv och Noomi.

26, 27. Hur var Boas, och hur behandlade han Rut?

26 Rut trodde nog inte, och förväntade inte heller, att någon skulle lägga märke till henne. Men Boas gjorde det. Han frågade den unge arbetsledaren vem hon var. Boas hade stark tro, och det märktes när han hälsade på sina arbetare, som kan ha varit tillfälliga arbetare och utlänningar. Han sa: ”Jehova vare med er”,  och de svarade på samma sätt. Den här andlige äldre mannen visade Rut samma intresse som en far visar sina barn. (Rut 2:4–7)

27 Boas kallade Rut ”min dotter” och gav henne rådet att fortsätta komma till hans fält och plocka ax. Han sa att hon skulle hålla sig nära de unga kvinnorna i hans hushåll för att undvika att bli ofredad av arbetarna. Han såg också till att hon fick mat när det var dags att äta. (Läs Rut 2:8, 9, 14.) Men framför allt försökte han berömma och uppmuntra henne. Hur då?

28, 29. a) Vilket rykte hade Rut? b) Hur kan vi på liknande sätt söka skydd hos Jehova?

28 Rut frågade Boas vad hon hade gjort för att förtjäna hans godhet. Hon var ju trots allt en utlänning. Han svarade att han hade hört om allt hon gjort för sin svärmor, Noomi. När Noomi hade pratat med kvinnorna i Betlehem hade hon säkert berömt sin fina svärdotter, och ryktet hade nått Boas. Han visste också att Rut hade börjat tjäna Jehova, för han sa: ”Må Jehova belöna ditt handlingssätt, och må du få full lön från Jehova, Israels Gud, när du nu har kommit för att söka tillflykt under hans vingar.” (Rut 2:12)

29 Rut måste ha blivit glad av de orden. Hon hade bestämt sig för att söka skydd under Jehovas vingar, likt en fågelunge som trycker sig tätt intill en beskyddande förälder. Hon tackade Boas för att han var så uppmuntrande, och hon fortsatte arbeta ända till kvällen. (Rut 2:13, 17)

30, 31. Vad kan vi lära oss av Rut när det handlar om arbete, uppskattning och lojal kärlek?

30 Rut visade verkligen stark tro, och hon är ett fint exempel för alla som kämpar med ekonomiska problem i vår tid. Hon tyckte inte att andra var skyldiga henne något, så därför uppskattade hon all hjälp hon fick. Rut skämdes inte för att ta ett arbete med lägre status och arbeta hårt och länge för att kunna ta hand om någon hon älskade. Hon tog tacksamt emot och tillämpade goda råd om att arbeta på ett säkert sätt och i rätt sällskap. Och framför allt, hon glömde aldrig vem som var hennes verkliga trygghet – hennes beskyddande Far, Jehova Gud.

31 Om vi visar lojal kärlek som Rut gjorde och är ödmjuka, flitiga och uppskattande kan vi också bli ett fint exempel för andra. Men hur såg Jehova till att Rut och Noomi fick det de behövde? Det ska vi besvara i nästa kapitel.

^ § 17 Det är intressant att Rut inte bara använde den opersonliga titeln ”Gud”, som många icke-israeliter kanske skulle ha gjort. Hon använde även Guds namn, Jehova. I The Interpreter’s Bible sägs det: ”Skribenten betonar på det sättet att den här utlänningen var en tillbedjare av den sanne Guden.”

^ § 23 Det här var förmodligen en lag som skilde sig från allt vad Rut kände till från sitt hemland. I Främre Orienten behandlades änkor mycket illa på den tiden. Ett referensverk säger: ”En änka var normalt sett beroende av sina söner. Om hon inte hade några kunde hon bli tvungen att sälja sig som slav eller prostituera sig, annars riskerade hon att dö.”