Hjälpmedelsinställning

Search

Välj språk

Gå direkt till andra menyn

Gå direkt till innehållsförteckningen

Gå direkt till innehållet

Jehovas vittnen

Svenska

Efterlikna deras tro

 KAPITEL FJORTON

Han lärde sig att vara barmhärtig

Han lärde sig att vara barmhärtig

1. Vilken resa hade Jona framför sig, och hur kände han för slutdestinationen?

JONA hade gott om tid att tänka. Framför sig hade han en besvärlig resa på mer än 80 mil som skulle ta omkring en månad, eller ännu mer. Först måste han bestämma vilken väg han skulle ta, antingen en kortare eller en längre och säkrare. Sedan skulle han ta sig igenom många dalar och bergspass. Han var förmodligen tvungen att ta sig runt den stora Syriska öknen, korsa den mäktiga floden Eufrat och söka logi bland främlingar i städerna och byarna i Aram, Mesopotamien och Assyrien. Ju längre tiden gick, desto mer tänkte han på det skrämmande slutmålet. Nineve kom närmare för varje steg han tog.

2. Hur lärde sig Jona att han inte bara kunde smita ifrån sitt uppdrag?

2 En sak visste Jona säkert: Han kunde inte smita ifrån det här uppdraget. Det hade han provat förut. Som vi såg i det förra kapitlet fostrade Jehova Jona med hjälp av en storm och såg till att en stor fisk slukade honom och sedan spydde upp honom tre dagar senare. Han kom i land som en mycket mer ödmjuk och tacksam man. (Jon., kap. 1, 2)

3. Vilken egenskap hade Jehova visat Jona, men vilka frågor uppstår?

3 När Jehova för andra gången bad Jona att ta sig till Nineve, gav han sig omedelbart i väg på den långa resan österut. (Läs Jona 3:1–3.) Men hade han låtit sig formas av Jehovas fostran?  Jehova hade visat honom barmhärtighet – han hade räddat Jona från att drunkna, han hade haft överseende med hans upproriskhet och han hade gett honom en ny chans att utföra uppdraget. Lärde sig Jona att vara barmhärtig mot andra efter allt det här? Vi ofullkomliga människor har ofta svårt att visa barmhärtighet. Vi ska se vad vi kan lära oss av att Jona fick kämpa med sina svagheter.

Ett domsbudskap och en oväntad reaktion

4, 5. Varför kallade Jehova Nineve ”den stora staden”, och vad lär det oss om honom?

4 Jona hade inte samma syn på Nineve som Jehova. Vi läser: ”Nu visade det sig att Nineve var en stor stad för Gud.” (Jon. 3:3) Tre gånger kallar Jehova Nineve ”den stora staden”. (Jon. 1:2; 3:2; 4:11) Varför var den stor, dvs. viktig, för Jehova?

5 Nineve var en gammal stad, en av de första som Nimrod grundade efter syndafloden. Till staden Nineve räknades  tydligen flera andra städer, så Nineve var ett vidsträckt område. Det tog tre dagar att ta sig från den ena änden till den andra. (1 Mos. 10:11; Jon. 3:3) Nineve var imponerande med sina storslagna tempel, kraftiga murar och andra byggnadsverk. Men det var inte det som gjorde staden viktig för Jehova. Det som betydde något för honom var människorna. Jämfört med andra städer på den tiden hade Nineve en stor befolkning. Jehova brydde sig om invånarna, trots deras ondska. Han älskar människor och ser vilka möjligheter var och en har att ändra sig och lära sig att göra det som är rätt.

Jona såg att människor i Nineve var grymma och gudlösa.

6. a) Varför tyckte Jona att Nineve var skrämmande? (Se fotnoten.) b) Vad kan predikoarbetet som Jona utförde lära oss om honom?

6 När Jona slutligen kom in i Nineve kan den stora befolkningen på mer än 120 000 ha gjort staden ännu mer skrämmande. * Under en hel dag gick han längre och längre in i den myllrande metropolen. Han kanske letade efter något lämpligt ställe där han kunde stå och sprida sitt budskap. Hur skulle han kunna nå de här människorna? Hade han lärt sig assyriska? Eller hade Jehova gjort så att han kunde språket? Det vet vi inte. En annan möjlighet är att han förkunnade på sitt eget språk, hebreiska, och lät en tolk förmedla budskapet till nineviterna. Hur som helst hade han ett enkelt och rättframt budskap som förmodligen inte skulle göra honom populär: ”Bara fyrtio dagar till, så skall Nineve omstörtas.” (Jon. 3:4) Han ropade frimodigt ut sitt budskap gång på gång. Han visade både tro och mod, egenskaper som kristna behöver mer än någonsin.

Jonas rättframma budskap skulle förmodligen inte göra honom populär.

7, 8. a) Hur reagerade folket på Jonas budskap? b) Hur reagerade kungen?

7 Jonas budskap om undergång fångade befolkningens uppmärksamhet. Han var säkert förberedd på en fientlig och våldsam reaktion. Men i stället hände något oväntat. De lyssnade! Hans ord spred sig som en löpeld. Snart talade hela staden om Jonas profetia. (Läs Jona 3:5.) Män och kvinnor, rika och fattiga, unga och gamla – alla visade att de ångrade sig.  De till och med utropade en fasta. Snart fick även kungen höra talas om det.

Jona behövde tro och mod för att våga predika i Nineve.

8 Kungen reagerade starkt när han hörde Jonas budskap. Han uppfylldes av stor respekt för Jehova och reste sig från tronen. Han tog av sig sin kungliga skrud, klädde sig i samma enkla kläder som folket och satte sig ”ner i askan”. Tillsammans med sina stormän utfärdade han ett påbud som förvandlade folkets spontana fasta till en fasta med officiell status. Han påbjöd att alla skulle vara klädda i säckväv, till och med husdjuren. * Ödmjukt erkände han att invånarna hade gjort sig skyldiga till ondska och våld. Kungen hoppades att Gud skulle visa barmhärtighet när han såg deras ånger och sa: ”Vem vet om inte den sanne Guden ... vänder om från sin brinnande vrede, så att vi inte går under?” (Jon. 3:6–9)

9. Vilken invändning har kritiker haft, men hur vet vi att det inte stämmer?

9 En del kritiker tvivlar på att nineviterna verkligen kan ha ändrat sig så snabbt. Men bibelkommentatorer har framhållit att en sådan sinnesändring stämmer bra överens med att människor i många forntida kulturer var mycket vidskepliga och därför ombytliga till sin natur. Och kritikernas invändning stämmer inte med fakta, eftersom Jesus senare nämnde nineviternas sinnesändring. (Läs Matteus 12:41.) Jesus visste vad han talade om, eftersom han själv hade bevittnat dessa händelser från himlen. (Joh. 8:57, 58) Vi ska aldrig tro att det är för sent för människor att ångra sig, oavsett hur onda de verkar vara. Det är bara Jehova som kan läsa människors hjärtan.

Guds barmhärtighet kontra människans oresonlighet

10, 11. a) Hur reagerade Jehova när folket ångrade sig? b) Varför kan vi vara säkra på att Jehova inte dömde dem för hårt?

10 Hur reagerade Jehova när folket ångrade sig? Jona skrev senare: ”Den sanne Guden fick se deras gärningar, att de hade vänt om från sin onda väg; och därför kände den sanne Guden ånger över den olycka som han hade talat om att vålla dem; och han lät den inte ske.” (Jon. 3:10)

 11 Betyder det här att Jehova tyckte att han hade dömt nineviterna för hårt? Nej. Bibeln förklarar att Jehovas rättvisa är fullkomlig. (Läs 5 Moseboken 32:4.) Men Jehova hade inte längre någon anledning att känna vrede. Han såg att nineviterna ändrade sig och att det inte var befogat att straffa dem. Nu hade han i stället all anledning att visa barmhärtighet.

12, 13. a) Hur visar Jehova att han är resonlig, flexibel och barmhärtig? b) Varför var det inte en falsk profetia?

12 Jehova är inte alls stelbent, kall eller sträng, som religiösa ledare ofta framställer honom. Det är precis tvärtom. Han är resonlig, flexibel och barmhärtig. När han bestämmer sig för att straffa de onda låter han först sina medarbetare på jorden varna dem, eftersom han vill att de ska ändra sig – precis som folket i Nineve. (Hes. 33:11) Jehova sa till profeten Jeremia: ”I vilket som helst ögonblick som jag talar emot en nation och emot ett kungarike, för att rycka upp och bryta ner och tillintetgöra, och den nationen verkligen vänder om från sin ondska, emot vilken jag talade, då skall jag känna ånger över den olycka som jag hade tänkt verkställa mot den.” (Jer. 18:7, 8)

Gud vill att de onda ska ändra sig, precis som folket i Nineve.

13 Var profetian som Jona uttalade om Nineve falsk? Nej, den tjänade sitt syfte som en varning till folket. Varningen grundade sig på nineviternas onda handlingssätt, som de faktiskt ångrade. Om de däremot återföll skulle Gud döma dem på samma sätt igen. Och det var precis vad som hände längre fram. (Sef. 2:13–15)

14. Vad tyckte Jona om att Jehova var barmhärtig?

14 Hur reagerade Jona när Jehova inte tillintetgjorde staden? Det står: ”Detta misshagade Jona mycket, och han upptändes av vrede.” (Jon. 4:1) I en bön som Jona bad vid det här tillfället låter det nästan som han tillrättavisar Jehova. Jona tyckte att han lika gärna kunde ha stannat hemma i sitt eget land. Han påstod att han hela tiden hade vetat att Jehova inte skulle tillintetgöra Nineve. Sedan använde han det som ursäkt för att han hade försökt fly till Tarsis. Till sist bad han att få dö, för som han sa: ”Det är bättre för mig.” (Läs Jona 4:2, 3.)

15. a) Varför var Jona så arg och frustrerad? b) Hur tog Jehova hand om Jona?

15 Varför kände Jona så? Vi vet inte precis hur han tänkte, men vi vet att han hade predikat för hela Nineves befolkning  och sagt att staden skulle gå under. De hade trott honom, men nu blev det inte som han hade sagt. Var han rädd för att bli utskämd? För att stämplas som falsk profet? I vilket fall som helst kände han ingen glädje över att folket hade ångrat sig och att Jehova hade varit barmhärtig. Han sjönk bara djupare ner i bitterhet, självömkan och sårad stolthet. Trots det såg Jehova fortfarande det goda hos den frustrerade profeten. I stället för att straffa honom för hans respektlöshet ställde han bara en vänlig, tankeväckande fråga: ”Har du rätt att upptändas av vrede?” (Jon. 4:4) Svarade Jona på den frågan? Bibeln avslöjar inte det.

16. Vad kan göra att man inte tycker som Jehova, och vad lär vi oss av det som hände Jona?

16 Det kanske är lätt att döma Jona, men vi måste komma ihåg att vi ofullkomliga människor ofta kan ha svårt att hålla med Jehova om allt. En del tycker att Jehova borde ha hindrat en katastrof eller straffat de onda direkt, eller att han borde ha gjort slut på den här världsordningen för länge sedan. Men det som hände Jona ger oss en bra påminnelse: När vi inte håller med Jehova om en viss sak så är det vår uppfattning som behöver justeras, aldrig Jehovas.

Hur Jona lärde sig barmhärtighet

17, 18. a) Vad gjorde Jona när han lämnade Nineve? b) Hur påverkades Jona av växten?

17 Jona var modfälld när han lämnade Nineve. Men han begav sig inte hemåt utan österut, mot en bergstrakt där han hade utsikt över området. Han byggde en liten hydda och satte sig ner och såg ut över Nineve. Han kanske fortfarande hoppades på att få se staden tillintetgöras. Hur skulle Jehova lära den här oresonlige mannen att vara barmhärtig?

18 Under natten lät Jehova en flaskkurbits, en kraftig slingerväxt med breda blad, växa upp. När Jona vaknade fick han syn på den här växten som gav mycket mer skugga än hans skrangliga lilla hydda. Han blev genast på bättre humör. ”Jona gladde sig mycket” över växten och såg den kanske som ett tecken på Jehovas välsignelse och godkännande. Men Jehova hade något mer i tankarna än att bara lugna honom och skona honom från hettan. Han ville nå Jonas hjärta. Därför såg Jehova till att en mask angrep växten så att den dog. Sedan sände han en  ”brännande östanvind” så att Jona ”höll på att svimma” på grund av hettan. Jona tappade livsgnistan, och än en gång bad han att få dö. (Jon. 4:6–8)

19, 20. Hur resonerade Jehova med Jona?

19 Återigen frågade Jehova Jona om han hade rätt att vara arg, den här gången över att slingerväxten hade dött. Jona visade ingen ånger. I stället försvarade han sig och sa: ”Jag har rätt att upptändas av vrede ända till döds.” Nu var tiden inne för Jehova att lära honom något. (Jon. 4:9)

Gud använde en flaskkurbits för att lära Jona barmhärtighet.

20 Gud försökte få Jona att tänka efter. Jona hade blivit besviken när flaskkurbitsplantan dog, en växt som hade skjutit upp under natten och som Jona varken hade planterat eller tagit hand om. Därför frågade Jehova: ”Skulle då inte jag ömma för Nineve, den stora staden, där det finns mer än 120 000  människor, som inte ens kan skilja på höger och vänster – och dessutom många husdjur?” (Jon. 4:10, 11) *

21. a) Vilken jämförelse använde Jehova för att få Jona att förstå? b) Hur kan berättelsen om Jona hjälpa oss att vara uppriktiga mot oss själva?

21 Lägger du märke till poängen i det här resonemanget? Jona hade inte gjort någonting för den där växten. Men Jehova hade gett nineviterna livet och allt de behövde för att leva, på samma sätt som han tar hand om alla sina skapelser på jorden. Hur kunde Jona tycka att en växt var mer värd än 120 000 människor och alla deras husdjur? Hade inte Jona börjat tänka väldigt själviskt? Enda anledningen till att Jona saknade växten var att han hade haft personlig nytta av den. Och var det inte också själviskhet som låg bakom hans vrede över Nineve? Han ville inte ha fel och skämma ut sig. Jonas reaktion kan hjälpa oss att vara ärliga mot oss själva. Finns det någon av oss som är immun mot själviska tendenser? Vi ska verkligen vara tacksamma över att Jehova tålmodigt lär oss att bli mer osjälviska, ha större empati och bli mer barmhärtiga, precis som han.

22. a) Hur vet vi att Jona tog till sig av Jehovas fina undervisning om barmhärtighet? b) Vad behöver vi allihop lära oss?

22 Vilken kraftfull undervisning Jona fick! Men tog han till sig av den? Boken slutar med Jehovas fråga hängande i luften. En del kanske tycker att det är märkligt att Jona inte besvarar frågan. Men svaret finns faktiskt där. Själva boken är ett svar. Och flera omständigheter bekräftar att det var Jona själv som skrev boken som bär hans namn. Försök tänka dig Jona när han är tillbaka i sitt hemland och skriver ner den här berättelsen. Man kan nästan se framför sig en äldre, visare och mer ödmjuk man som uppgivet skakar på huvudet när han beskriver vilka misstag han gjorde, hur upprorisk han var och hur han vägrade att visa barmhärtighet. Jona lärde sig verkligen något mycket viktigt av Jehova. Han lärde sig att vara barmhärtig. Kan vi lära oss det? (Läs Matteus 5:7.)

^ § 6 Man har beräknat att Samaria, huvudstaden i tiostammarsriket Israel, hade mellan 20 000 och 30 000 invånare på Jonas tid. Den var inte ens en fjärdedel så stor som Nineve. Under sin storhetstid kan Nineve ha varit världens största stad.

^ § 8 Den här detaljen kan verka märklig, men det var inte en okänd företeelse i den forntida världen. Den grekiske historikern Herodotos berättar att de forntida perserna inbegrep sina djur i sorgeritualerna när de sörjde en populär härförares död.

^ § 20 När Gud sa att nineviterna inte kunde skilja på höger och vänster, ungefär som små barn, menade han att de saknade kunskap om hans normer.