Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

Jehovas vittnen

Välj språk Svenska

Ett säkert hopp för de döda

Ett säkert hopp för de döda

EN 25-årig kvinna skrev: ”År 1981 dog min adoptivmor i cancer. Hennes död var ett hårt slag för mig och min adoptivbror. Jag var 17 år och min bror 11. Jag saknade henne så mycket, och eftersom jag hade fått lära mig att hon var i himlen, ville jag faktiskt ta livet av mig för att få vara tillsammans med henne. Hon var min bästa vän.”

Det verkar så orättvist att döden skall ha makt att ta bort någon man älskar. Och när det händer, kan tanken att man aldrig mer kan få tala med, skratta tillsammans med eller hålla i sin älskade vara mycket svår att bära. Den smärtan utplånas inte nödvändigtvis av att man får höra att ens älskade är i himlen.

Men Bibeln ger ett helt annat hopp. Som vi tidigare har lagt märke till, visar Bibeln att det är möjligt att i en nära framtid få återförenas med sin älskade som dött, inte i någon okänd himmel, utan här på jorden under fredliga och rättfärdiga förhållanden. Och då kommer människor att kunna åtnjuta fullkomlig hälsa, och de kommer aldrig mer att behöva dö. Någon kanske säger att det bara är önsketänkande.

Vad skulle behövas för att övertyga dig om att detta är ett säkert hopp? För att tro på ett löfte måste du vara övertygad om att den som ger löftet är både villig och i stånd att infria det. Vem är det då som lovar att de döda skall få liv igen?

På våren år 31 v.t. lovade Jesus Kristus modigt: ”Alldeles som Fadern väcker upp de döda och gör dem levande, så gör också Sonen levande vilka han vill. Förundra er inte över detta, därför att den stund kommer, i vilken alla som är i minnesgravarna skall höra hans [Jesu] röst och komma ut.” (Johannes 5:21, 28, 29) Ja, Jesus Kristus lovade att miljoner som nu är döda kommer att få liv igen här på jorden och ha utsikten att få leva kvar på den för evigt under fridfulla och paradisiska förhållanden. (Lukas 23:43; Johannes 3:16; 17:3; jämför Psalm 37:29 och Matteus 5:5.) Eftersom Jesus gav detta löfte, kan vi lugnt utgå från att han också är villig att infria det. Men är han i stånd att göra det?

 Mindre än två år efter det att Jesus hade gett detta löfte visade han på ett mycket övertygande sätt att han både ville och kunde uppväcka människor.

”Lasarus, kom hit ut!”

Det var en rörande scen. Lasarus var svårt sjuk, och hans båda systrar, Marta och Maria, sände bud till Jesus, som befann sig på andra sidan floden Jordan: ”Herre, se! den som du är så fäst vid är sjuk.” (Johannes 11:3) De visste att Jesus älskade Lasarus. Skulle inte Jesus vilja besöka sin sjuke vän? Men i stället för att omedelbart bege sig till Betania stannade Jesus, egendomligt nog, kvar där han var i två dagar. — Johannes 11:5, 6.

Lasarus hade dött någon tid efter det att man hade skickat i väg meddelandet om att han var sjuk. Jesus visste när Lasarus hade dött, och han ämnade göra någonting åt saken. När Jesus till sist kom fram till Betania, hade hans käre vän varit död i fyra dagar. (Johannes 11:17, 39) Skulle Jesus kunna uppväcka någon som hade varit död så länge?

När Marta, som var en handlingskraftig kvinna, hörde att Jesus var på väg, sprang hon ut för att möta honom. (Jämför Lukas 10:38—42.) Rörd av hennes sorg försäkrade Jesus henne: ”Din bror skall uppstå.” När hon tillkännagav sin tro på en kommande uppståndelse, sade Jesus rakt på sak: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som utövar tro på mig, han skall få liv, även om han dör.” — Johannes 11:20—25.

När Jesus kom fram till graven, befallde han att man skulle ta bort den sten som täckte öppningen. Efter att högt ha framburit en bön ropade han: ”Lasarus, kom hit ut!” — Johannes 11:38—43.

Allas ögon var riktade på graven. Då framträdde en gestalt i mörkret. Hans fötter och händer var lindade  i bindlar, och hans ansikte var ombundet med en duk. ”Lös honom och låt honom gå”, befallde Jesus. De sista bindlarna föll till marken. Ja, det var Lasarus, den man som hade varit död i fyra dagar! — Johannes 11:44.

Har detta verkligen hänt?

Berättelsen om uppväckandet av Lasarus framförs i Johannes’ evangelium som ett historiskt faktum. Skildringen är alltför detaljerad och livfull för att vara blott och bart en allegori. Att ifrågasätta dess historiska sannfärdighet är detsamma som att ifrågasätta alla andra underverk som omtalas i Bibeln, däribland Jesu Kristi egen uppståndelse. Och att förneka Jesu uppståndelse är detsamma som att förneka hela den kristna tron. — 1 Korinthierna 15:13—15.

Om man tror att Gud finns, bör det faktiskt inte vara svårt att tro på uppståndelsen. Låt oss belysa saken: En person kan spela in sitt testamente på videoband, och efter hans död kan hans släktingar och vänner faktiskt se och höra honom själv förklara hur hans egendom skall tas om hand. För hundra år sedan var något sådant otänkbart. Och för somliga människor i våra dagar som bor i avlägsna delar av världen är tekniken bakom en videoinspelning så omöjlig att fatta att det förefaller som ett underverk. Om människor med hjälp av de vetenskapliga principer som Skaparen fastställt kan rekonstruera en sådan scen med ljud och bild, bör då inte Skaparen själv kunna göra sådant som är långt större? Är det då inte rimligt att tro att han som har skapat livet också är i stånd att återskapa det?

Det underverk som utfördes då Lasarus återfördes till livet tjänade till att stärka människors tro på Jesus och på uppståndelsen. (Johannes 11:41, 42; 12:9—11, 17—19) Det uppenbarar också på ett gripande sätt Jehovas och hans Sons villighet och önskan att uppväcka människor.

Gud längtar efter sina händers verk

Jesu reaktion inför Lasarus’ död uppenbarar en mycket öm och kärleksfull sida hos Guds Son. Hans starka känslor vid detta tillfälle vittnar tydligt om hans intensiva önskan att uppväcka de döda. Vi läser: ”När så Maria kom dit där Jesus var och fick se honom, föll hon till hans fötter, under det hon sade till honom: ’Herre, om du hade varit här, skulle min bror inte ha dött.’ När Jesus nu såg henne gråta och de judar gråta som hade kommit med henne, suckade han i anden och blev upprörd; och han sade: ’Var har ni lagt honom?’ De sade till honom: ’Herre, kom och se.’ Jesus brast i tårar. Därför började judarna säga: ’Se, hur fäst han var vid honom!’” — Johannes 11:32—36.

I denna skildring finns det tre uttryck som vittnar om Jesu uppriktiga medkänsla: ”suckade”, ”blev upprörd” och ”brast i tårar”. De uttryck på grundspråket som användes vid nedtecknandet av denna gripande scen visar att Jesus var så djupt rörd av sin käre vän Lasarus’ död och vid åsynen av Lasarus’ gråtande syster att hans ögon fylldes av tårar. *

Det som är så anmärkningsvärt är att Jesus redan tidigare hade uppväckt två personer från de döda, och han var helt inställd på att göra detsamma med Lasarus. (Johannes 11:11, 23, 25) Men ändå sägs  det att han ”brast i tårar”. Att återföra människor till livet är således inte bara en rutinsak för Jesus. De ömma och innerliga känslor som han visade vid detta tillfälle visar tydligt att han har en intensiv önskan att utplåna dödens förödande verkningar.

De ömma känslor Jesus visade när han uppväckte Lasarus avspeglade hans intensiva önskan att utplåna dödens förödande verkningar

Eftersom Jesus är ”den exakta bilden av själva hans [Jehova Guds] väsen”, kan vi med rätta förvänta minst lika mycket av vår himmelske Fader. (Hebréerna 1:3) Så här sade den trogne mannen Job om Jehovas egen villighet att uppväcka människor: ”Om en kraftfull man dör, kan han då leva igen? ... Du kommer att ropa, och jag själv kommer att svara dig. Efter dina händers verk kommer du att ivrigt längta.” (Job 14:14, 15) Det uttryck som här återges med ”kommer du att ivrigt längta” betecknar på originalspråket Guds innerliga längtan och önskan. (1 Moseboken 31:30; Psalm 84:21) Det är tydligt att Jehova ivrigt ser fram emot uppståndelsen.

Kan vi verkligen tro på uppståndelselöftet? Ja, det råder inget tvivel om att Jehova och hans Son både vill och kan uppfylla detta löfte. Vad innebär då detta för dig? Jo, att du har möjlighet att få återförenas med dina nära och kära som dött och att få leva här på jorden under helt andra förhållanden än de som nu råder.

Jehova Gud, som gav människan en start i en underbar trädgård, har lovat att återställa paradiset här på jorden under sitt himmelska kungarikes styre och i händerna på den nu förhärligade Jesus Kristus. (1 Moseboken 2:7—9; Matteus 6:10; Lukas 23:42, 43) I det återställda paradiset kommer människor att få möjlighet att leva för evigt, fria från alla slags sjukdomar. (Uppenbarelseboken 21:1—4; jämför Job 33:25; Jesaja 35:5—7.) Då kommer också allt hat, alla rasfördomar, allt etniskt våld och allt ekonomiskt förtryck att vara borta. Det kommer att vara på en sådan renad jord som Jehova Gud genom Jesus Kristus kommer att uppväcka de döda.

Uppståndelsen, som grundar sig på Kristi Jesu lösenoffer, kommer att skänka alla nationer glädje

Detta hopp har nu den kristna kvinna som nämndes i början av det här avsnittet. Några år efter det att hennes mor hade dött hjälpte Jehovas vittnen henne att ingående studera Bibeln. Hon berättar: ”När jag fick höra om uppståndelsehoppet, började jag gråta. Det var underbart att få reda på att jag kommer att få träffa min mor igen.”

Om du i ditt hjärta också längtar efter att få återse någon kär anförvant, hjälper Jehovas vittnen dig gärna att få reda på hur du kan göra detta säkra hopp till ditt eget. Varför inte kontakta dem i en Rikets sal i närheten av där du bor eller skriva till någon av de adresser som finns angivna på sidan 32?

^ § 20 Ordet ”suckade” kommer av ett grekiskt verb (em·bri·mạ·o·mai), som betyder att vara plågsamt, eller djupt, rörd. En bibelkännare konstaterar: ”Den enda tänkbara innebörden här är att Jesus greps av en sådan stark sinnesrörelse att en djup suck ofrivilligt utstöttes ur hans inre.” Uttrycket ”blev upprörd” härrör från ett grekiskt ord (ta·rạs·so), som har avseende på oro och upphetsning. Enligt en lexikograf betyder detta ord ”förorsaka en person inre tumult, ... påverka med stor smärta eller sorg”. Uttrycket ”brast i tårar” kommer av ett grekiskt verb (da·krỵ·o) som betyder ”fälla tårar, gråta tyst”.