Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

Jehovas vittnen

Välj språk Svenska

Hur kan jag leva med min sorg?

Hur kan jag leva med min sorg?

”JAG kände mycket stark press på mig att hålla inne med mina känslor”, förklarar Mike, när han tänker tillbaka på sin fars död. För Mike var det manligt att undertrycka sin sorg. Men senare insåg han att han hade fel, och när en av Mikes vänner förlorade sin farfar, visste Mike vad han skulle göra. Han säger: ”För några år sedan skulle jag bara ha klappat honom på axeln och sagt: ’Uppför dig som en man.’ Men nu rörde jag vid hans arm och sade: ’Känn det du måste känna. Det kommer att hjälpa dig att klara av det. Om du vill att jag skall gå, så går jag. Om du vill att jag skall stanna, så stannar jag. Men var inte rädd för att visa dina känslor.’”

När MaryAnnes man dog, kände hon också pressen att lägga band på sina känslor. ”Jag bekymrade mig så mycket om att vara ett fint föredöme för andra”, berättar hon, ”att jag inte tillät mig själv att visa normala känslor. Men så småningom förstod jag att jag inte blev hjälpt av att försöka vara en stöttepelare för andra. Jag började analysera min situation och sade till mig själv: ’Gråt om du måste gråta. Försök inte att vara alltför stark. Ge utlopp åt dina känslor, så att du kommer över det.’”

Både Mike och MaryAnne ger därför rådet: Tillåt dig att sörja! Och de har rätt. Varför det? Jo, därför att sorgen är ett nödvändigt utlopp för känslorna. Att man ger känslorna utlopp kan lätta på den press man befinner sig under. Naturliga känsloyttringar kan, i förening med förståelse och lämplig information, hjälpa en att få ett rätt perspektiv på sina känslor.

Alla människor ger naturligtvis inte uttryck åt sin sorg på samma sätt. Det finns också olika faktorer som kan inverka på de efterlevandes känslomässiga reaktioner, till exempel om dödsfallet inträffade plötsligt eller om det kom efter en lång tids sjukdom. Men en sak tycks vara säker: Att undertrycka sina känslor kan vara skadligt i både fysiskt och känslomässigt avseende. Det är mycket hälsosammare att ge utlopp åt sin sorg. Hur då? Bibeln innehåller en del praktiska råd.

Att ge utlopp åt sin sorg — på vilket sätt?

Att tala kan vara en bra hjälp. Så här sade den forntida patriarken Job efter det att hans tio barn hade dött och några andra personliga tragedier hade inträffat: ”Min själ känner sannerligen vämjelse över mitt liv. Jag skall ge utlopp åt [hebreiska:  ”släppa lös”] mitt bekymmer över mig själv. Jag skall tala i min själs bitterhet!” (Job 1:2, 18, 19; 10:1) Job kunde inte längre lägga band på sin oro. Han måste få ge utlopp åt den; han måste få ”tala”. På liknande sätt skrev den engelske dramatikern Shakespeare i Macbeth: ”Ge sorgen ord; en tyst förtvivlan viskar blott till det övertyngda hjärtat: ’brist!’”

Att få tala om dina känslor med ”en sann kamrat” som lyssnar med tålamod och medkänsla kan därför skänka en viss lättnad. (Ordspråken 17:17) Att man får klä sina erfarenheter och känslor i ord gör det ofta lättare att förstå dem och hantera dem. Och om den som lyssnar själv har förlorat en kär anförvant i döden och kunnat hantera sin sorg, kanske du kan få några praktiska råd om hur du också kan klara av din situation. En mor vars barn hade dött förklarade varför det hjälpte henne att få tala med en annan kvinna, som hade ställts inför en liknande förlust: ”Jag blev mycket styrkt av att veta att någon annan hade gått igenom samma sak och välbehållen hade kommit igenom det hela och fortfarande var vid liv och återigen hade funnit en viss ordning i sitt liv.”

Exempel från Bibeln visar att man kan få hjälp att uttrycka sin sorg genom att skriva ner sina känslor

Men tänk om du inte tycker om att tala om dina känslor? Efter Sauls och Jonatans död skrev David en mycket känslosam klagosång i vilken han utgöt sin sorg. Denna sorgesång blev till sist en del av bibelboken Andra Samuelsboken. (2 Samuelsboken 1:17—27; 2 Krönikeboken 35:25) På liknande sätt finner en del det lättare att uttrycka sig i skrift. En änka berättade att hon brukade skriva ner sina känslor och några dagar senare läsa det hon hade skrivit. Hon tyckte att detta var ett bra sätt att få utlopp för sina känslor.

Att man delger andra sina känslor, antingen det sker genom tal eller skrift, kan hjälpa en att få utlopp för sin sorg. Det kan också bidra till att undanröja missuppfattningar. En sörjande mor förklarar: ”Vi hörde talas om andra par som skildes efter det att de förlorat ett barn, och vi ville inte att detta skulle hända oss. Varje gång vi blev arga och ville kasta skulden på varandra, brukade vi därför resonera igenom saken tillsammans. Jag tycker verkligen att vi kom varandra närmare genom att göra detta.” Att du låter dina känslor bli kända kan således hjälpa dig att förstå att även om ni delar samma förlust, så kan de andra sörja annorlunda — i sin egen takt och på sitt eget sätt.

Att gråta är något annat som kan hjälpa en att få utlopp för sin sorg. Det finns ”en tid att gråta”, säger Bibeln. (Predikaren 3:1, 4) Att någon vi älskar dör medför helt visst en sådan tid. Att fälla tårar av sorg verkar vara en nödvändig del av läkningsprocessen.

En ung kvinna förklarar hur hon fick hjälp av en nära vän att klara av situationen, när hennes mor hade dött. Hon berättar: ”Min vän fanns alltid till  hands när jag behövde henne. Hon grät med mig. Hon talade med mig. Jag kunde visa mina känslor helt öppet, och detta var mycket viktigt för mig. Jag behövde inte känna mig förlägen över att jag grät.” (Se Romarna 12:15.) Du bör inte heller skämmas för dina tårar. Som vi har sett är Bibeln fylld av exempel på trons män och kvinnor — inbegripet Jesus Kristus — vilka öppet fällde tårar av sorg utan att fördenskull känna sig märkbart besvärade. — 1 Moseboken 50:3; 2 Samuelsboken 1:11, 12; Johannes 11:33, 35.

I varje kultur uppskattar sörjande människor att få tröst

Du kan finna att dina känslor under någon tid kan vara rätt oberäkneliga. Tårarna kan börja rinna utan större förvarning. En änka fann att hon kunde brista i gråt, när hon handlade på ett snabbköp (något som hon ofta hade gjort tillsammans med sin man), i synnerhet när hon av gammal vana sträckte sig efter sådana matvaror som hennes man hade tyckt om. Ha tålamod med dig själv. Och tyck inte att du måste hålla tillbaka tårarna. Kom ihåg att de är en naturlig och nödvändig del av sörjandet.

Att övervinna skuldkänslor

Som vi redan har lagt märke till får somliga skuldkänslor, när de har förlorat en kär anförvant i döden. Detta kan vara en förklaring till den trogne mannen Jakobs intensiva sorg, när man hade fått honom att tro att hans son Josef hade dödats av ”ett argsint vilt djur”. Jakob hade själv sänt i väg Josef för att se hur det stod till med Josefs bröder. Jakob plågades därför antagligen av skuldkänslor. Han tänkte kanske: ”Varför sände jag i väg Josef ensam? Varför sände jag ut honom i en trakt där det finns så gott om vilda djur?” — 1 Moseboken 37:33—35.

Du kanske tycker att någon försummelse från din sida har bidragit till din älskades död. Att inse att en känsla av skuld — verklig eller inbillad — är en normal sorgereaktion kan i sig självt vara till hjälp. Också här gäller det att inte nödvändigtvis hålla inne med sådana känslor. Att du talar om hur skyldig du känner dig kan ge dig en mycket behövlig lättnad.

Men inse att hur mycket vi än älskar en annan människa, kan vi inte råda över hans eller hennes  liv, och inte heller kan vi förhindra att de vi älskar drabbas av ”tid och oförutsedd händelse”. (Predikaren 9:11) Dessutom var dina motiv säkert inte onda. När du till exempel dröjde med att beställa tid hos läkaren, var det då din avsikt att din älskade skulle bli sjuk och dö? Naturligtvis inte! Bär du då verkligen skulden för dödsfallet? Nej.

En mor lärde sig att övervinna den skuld hon kände, när hennes dotter hade dött i en trafikolycka. Hon förklarar: ”Jag hade skuldkänslor därför att jag hade skickat ut henne. Men jag kom att inse att det var befängt att känna det så. Det var inget fel att skicka ut henne med sin far för att uträtta ett ärende. Det som hände var helt enkelt en fruktansvärd olycka.”

”Men det är så mycket jag skulle vilja ha sagt eller gjort”, kanske du säger. Det är sant, men vem av oss kan säga att vi alltid har varit den perfekta fadern, modern, sonen eller dottern? Bibeln påminner oss: ”Vi felar alla många gånger. Om någon inte felar i ord, är denne en fullkomlig man.” (Jakob 3:2; Romarna 5:12) Inse därför det faktum att du inte är fullkomlig. Att du ständigt tänker på alla ”om bara” förändrar ingenting, men det kan göra att det tar längre tid för dig att komma över din sorg.

Om du har goda skäl att tro att din skuld är verklig och inte inbillad, tänk då på den allra viktigaste faktorn, när det gäller att lindra skuldkänslor, nämligen Guds förlåtelse. Bibeln försäkrar oss: ”Om det var missgärningar du gav akt på, o Jah, o Jehova, vem skulle då kunna bestå? Ty hos dig är den sanna förlåtelsen.” (Psalm 130:3, 4) Du kan inte vrida klockan tillbaka och inte förändra någonting. Men du kan be Gud om förlåtelse för de fel du tidigare begått. Och sedan? Ja, om Gud lovar att dra ett streck över det förflutna, bör du då inte förlåta dig själv? — Ordspråken 28:13; 1 Johannes 1:9.

Att hantera vrede

Du kanske även känner dig rätt arg på läkare, sjuksköterskor, vänner eller till och med på den som har dött. Tänk då på att också detta är en vanlig reaktion vid dödsfall. Kanske din vrede är en naturlig följd av den smärta du känner. En skribent förklarar: ”Det är bara genom att bli medveten om den vrede du känner — inte att handla efter den men att inse att du känner den — som du kan bli befriad från dess destruktiva verkan.”

Det kan också vara till hjälp att du ger uttryck åt eller delger andra din vrede. På vilket sätt? Naturligtvis inte genom obehärskade utbrott. Bibeln underrättar oss om att långvarig vrede är farlig. (Ordspråken 14:29, 30) Men du kan finna tröst i att tala om dina känslor med en förstående vän. Och somliga har funnit att hård motion är ett bra sätt att få utlopp för sina känslor, när de är arga. — Se också Efesierna 4:25, 26.

Även om det är viktigt att du är öppen och ärlig när det gäller dina känslor, är ett varningens ord här på sin plats. Det är stor skillnad mellan att uttrycka sina känslor och att ösa ut dem över andra. Det finns ingen anledning att ge andra skulden för den vrede och frustrering du känner. Tänk därför på att resonera igenom dina känslor, men att inte göra det på ett fientligt sätt. (Ordspråken 18:21) Det finns en överlägsen hjälp när det gäller att klara av sorg, och den skall vi dryfta nu.

Hjälp från Gud

Bibeln försäkrar oss: ”Jehova är nära dem som har ett nedbrutet hjärta; och dem som har en krossad ande räddar han.” (Psalm 34:1817) Ja, det som  mer än någonting annat kan hjälpa dig att komma över en kär anförvants död är ett gott förhållande till Gud. På vilket sätt? Alla de praktiska förslag som hittills har getts har varit grundade på eller är i enlighet med Guds ord, Bibeln. Att du tillämpar dessa förslag kan hjälpa dig att klara av din situation.

Underskatta inte heller bönens värde. Bibeln ger oss uppmaningen: ”Kasta din börda på Jehova, och han för sin del kommer att stödja dig.” (Psalm 55:22) Om det kan vara till hjälp för dig att resonera igenom dina känslor med en förstående vän, hur mycket mer kommer det då inte att vara till hjälp för dig att utgjuta ditt hjärta för ”all trösts Gud”! — 2 Korinthierna 1:3.

Inte så att bönen bara får oss att känna oss bättre. Den ”som hör bön” lovar att ge helig ande åt sina tjänare som uppriktigt ber om den. (Psalm 65:21; Lukas 11:13) Och Guds heliga ande, eller verksamma kraft, kan ge dig ”kraft som är över det normala”, så att du dag för dag kan klara av din situation. (2 Korinthierna 4:7) Kom ihåg: Gud kan hjälpa sina trogna tjänare att uthärda vilka som helst problem de kan möta.

En kvinna som förlorade sitt barn i döden erinrar sig hur bönens kraft hjälpte henne och hennes man att komma över sin förlust. ”Om vi var hemma på kvällen och vi blev överväldigade av sorg, så brukade vi be högt tillsammans”, förklarar hon. ”Första gången vi måste göra något utan henne — det första församlingsmötet vi gick till, den första sammankomsten vi var med vid — brukade vi be om kraft. När vi steg upp på morgonen och det hela verkade outhärdligt, brukade vi be Jehova hjälpa oss. Av någon anledning var det faktiskt traumatiskt för mig att själv gå in i huset. Så varje gång jag kom hem ensam, brukade jag be Jehova att hjälpa mig att bevara ett slags lugn.” Denna trogna kvinna tror fullt och fast, och det med rätta, att dessa böner betydde mycket. Du kan också som ett svar på dina ihärdiga böner få uppleva uppfyllelsen av orden: ”Guds frid, som övergår allt förstånd, skall skydda era hjärtan och era sinnesförmögenheter.” — Filipperna 4:6, 7; Romarna 12:12.

Den hjälp som Gud ger betyder verkligen mycket. Den kristne aposteln Paulus förklarade att Gud ”tröstar oss i all vår vedermöda, så att vi skall kunna trösta dem som är i allt slags vedermöda”. Det är sant att hjälpen från Gud inte avlägsnar smärtan, men den kan göra det lättare att bära den. Detta innebär inte att du inte längre kommer att gråta eller att du kommer att glömma din älskade. Men du kan återfå jämvikten, och när du gör det kan det du har upplevt göra dig mer förstående och deltagande i fråga om att hjälpa andra att klara av en liknande förlust. — 2 Korinthierna 1:4.