EN MAN i New York berättar: ”Min son Jonathan var och hälsade på några vänner, som bodde någon mil längre bort. Min hustru, Valentina, tyckte inte om att han åkte dit. Hon var alltid så nervös för trafiken. Men han tyckte så mycket om elektronik, och hans vänner hade en verkstad där han kunde få praktisk övning. Jag var hemma i vår bostad på västra Manhattan i New York, och min hustru var på besök hos sin släkt på Puerto Rico. ’Jonathan är snart tillbaka’, tänkte jag. Då ringde det på dörren. ’Det är säkert han’, tänkte jag, men det var det inte. Det var i stället polis och ambulanspersonal. ’Känner ni igen det här körkortet?’ frågade polisen. ’Ja, det är min son Jonathans.’ ’Vi har tyvärr tråkiga nyheter. Det har inträffat en olycka, och ... er son, ... er son har blivit dödad.’ Min första reaktion var: ’Det kan inte vara sant!’ Denna hemska händelse tillfogade oss ett hjärtesår som, trots att det nu är flera år sedan, ännu inte är läkt.”

”Vi har tyvärr tråkiga nyheter. Det har inträffat en olycka, och ... er son, ... er son har blivit dödad.”

 En far i Barcelona i Spanien skriver: ”Vi var en lycklig familj i 1960-talets Spanien. Det var María, min hustru, och våra tre barn, David, Paquito och Isabel, som var 13, 11 och 9 år.

En dag i mars 1963 kom Paquito hem från skolan och klagade över att han hade så ont i huvudet. Vi undrade vad det kunde bero på — men vi behövde inte undra länge. Tre timmar senare var han död. En hjärnblödning hade utsläckt hans liv.

Det är nu över 30 år sedan Paquito dog. Men än i denna dag känns saknaden svår. Föräldrar kan aldrig förlora ett barn utan att känna det som om de har förlorat en bit av sig själva — oavsett hur lång tid som förflutit eller hur många andra barn de kan ha.”

Dessa två erfarenheter, där föräldrar har förlorat ett barn, belyser vilket djupt och varaktigt sår det blir, när ett barn dör. Hur sanna är inte  den läkares ord som skrev: ”Ett barns död är vanligtvis mer tragisk och traumatisk än en äldre persons död, därför att ett barn är den sista medlemmen i en familj som man väntar sig skall dö. ... Ett barns död representerar förlusten av framtida drömmar, relationer [son, sonhustru och barnbarn] och erfarenheter ... som man ännu inte har haft.” Och denna känsla av djup förlust kan också gälla varje kvinna som har mist en baby genom missfall.

En hustru vars man har dött förklarar: ”Min man, Russell, hade tjänstgjort som sjukvårdare i Stillahavsområdet under andra världskriget, och han hade bevittnat och överlevt många hemska strider. Han hade återvänt till USA och till ett lugnare liv. Senare tjänade han som förkunnare av Guds ord. I början av sextioårsåldern började han få hjärtbesvär. Han försökte leva ett aktivt liv. Så en dag i juli 1988 drabbades han av en svår hjärtattack och dog. Hans död var ett förkrossande slag. Jag fick aldrig ens säga farväl. Han var inte bara min man, utan han var också min bäste vän. Vi hade levt tillsammans i 40 år. Nu verkade det som om jag måste möta en speciell ensamhet.”

Detta är bara några av de tusentals tragedier som dagligen drabbar familjer jorden utöver. Den kristne skribenten Paulus kallade döden för ”den siste fienden”, och de flesta sörjande, som förlorat ett barn, sin man, sin hustru, en förälder eller en vän i döden, instämmer säkert i detta att döden är en fiende. Den första naturliga reaktionen på den hemska nyheten kan ofta vara förnekande: ”Det kan inte vara sant! Jag tror det inte!” Andra reaktioner följer ofta, som vi skall se. — 1 Korinthierna 15:25, 26.

Men låt oss, innan vi begrundar känslorna av sorg, besvara några viktiga frågor. Innebär döden slutet för den personen? Finns det något hopp om att vi återigen kan få träffa våra nära och kära?

Det finns ett verkligt hopp

Bibelskribenten Paulus erbjöd ett hopp om befrielse från denne ”siste fiende”, döden, när han skrev: ”Döden [skall] göras till intet.” ”Den siste fienden som förintas är döden.” (1 Korinthierna 15:26, 1981) Hur kunde Paulus vara så säker på det? Jo, därför att han hade blivit undervisad av en som hade uppväckts från de döda, nämligen Jesus Kristus. (Apostlagärningarna 9:3—19) Det var också därför som Paulus kunde skriva: ”Eftersom döden är genom en människa [Adam], är också de dödas uppståndelse genom en människa [Jesus Kristus]. Ty alldeles som alla dör i Adam, så skall också alla göras levande i Kristus.” — 1 Korinthierna 15:21, 22.

Jesus blev mycket bedrövad, när han mötte en änka från Nain och såg hennes döde son. Den bibliska berättelsen lyder: ”När han [Jesus] närmade sig stadsporten [till Nain], se! då bars det ut en död, sin mors enfödde son. Dessutom var hon änka. En ansenlig mängd folk från staden var också med henne. Och när Herren fick se henne, greps han av medlidande med henne, och han sade till henne: ’Sluta upp med att gråta.’ Därmed gick han fram och rörde vid båren, och bärarna stannade, och han sade: ’Unge man, jag säger dig: Stig upp!’ Och den döde satte sig upp och började tala, och han gav honom åt hans mor. Nu grep fruktan dem alla, och de började ge ära åt Gud och sade: ’En stor profet har rests upp bland oss’, och: ’Gud har vänt sin uppmärksamhet till sitt folk.’” Lägg märke till hur Jesus greps av sådant  medlidande att han uppväckte änkans son! Tänk dig in i vad detta förebådar för framtiden! — Lukas 7:12—16.

Där inför ögonvittnen utförde Jesus en oförglömlig gärning genom att uppväcka den döde. Redan någon tid före denna händelse hade Jesus förutsagt att det skulle bli en uppståndelse, en återställelse till liv här på jorden under ”en ny himmel”, och denna händelse var ett bevis på att detta skulle bli verklighet. Vid det tillfället sade Jesus: ”Förundra er inte över detta, därför att den stund kommer, i vilken alla som är i minnesgravarna skall höra hans röst och komma ut.” — Uppenbarelseboken 21:1, 3, 4; Johannes 5:28, 29; 2 Petrus 3:13.

Petrus och några andra av de 12, som hade följt med Jesus på hans färder, blev också ögonvittnen till att en person hade uppväckts, när de fick höra den uppväckte Jesus tala vid Galileens hav. Berättelsen lyder: ”Jesus sade till dem: ’Kom, ät er frukost.’ Ingen av lärjungarna hade mod att fråga honom: ’Vem är du?’ eftersom de visste att det var Herren. Jesus kom och tog brödet och gav det åt dem, och fisken likaså. Detta var nu tredje gången som Jesus visade sig för lärjungarna sedan han hade blivit uppväckt från de döda.” — Johannes 21:12—14.

Därför kunde Petrus skriva med absolut övertygelse: ”Välsignad vare vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader; i överensstämmelse med sin stora barmhärtighet har han nämligen gett oss en ny födelse till ett levande hopp genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda.” — 1 Petrus 1:3.

Aposteln Paulus uttryckte sitt säkra hopp, när han sade: ”Jag tror allt som är framställt i Lagen och skrivet i Profeterna; och jag har ett hopp till Gud, vilket också dessa män själva hyser, att det skall komma att bli en uppståndelse för både de rättfärdiga och de orättfärdiga.” — Apostlagärningarna 24:14, 15.

Miljontals människor kan därför ha det säkra hoppet att under mycket annorlunda förhållanden åter få träffa sina nära och kära här på jorden. Hur kommer dessa förhållanden att bli? I det sista avsnittet i den här broschyren skall vi under rubriken ”Ett säkert hopp för de döda” ta upp ytterligare detaljer, när det gäller vårt på Bibeln grundade hopp för våra nära och kära som dött.

Men låt oss först begrunda några frågor som du kan ha, om du sörjer över att du har förlorat någon kär anförvant i döden: Är det normalt att sörja så här? Hur kan jag leva med min sorg? Vad kan andra göra för att hjälpa mig att klara av den? Hur kan jag hjälpa andra som sörjer? Och först och främst: Vad säger Bibeln om ett säkert hopp för de döda? Kommer jag någonsin att få träffa mina nära och kära igen? Och var då i så fall?