Hjälpmedelsinställning

Search

Välj språk

Gå direkt till andra menyn

Gå direkt till innehållsförteckningen

Gå direkt till innehållet

Jehovas vittnen

Svenska

Jehovas vittnens årsbok 2016

 INDONESIEN

Västra Java bär frukt

Västra Java bär frukt

Theodorus Ratu.

Frank Rice bad 1933 Theodorus (Theo) Ratu, som kom från norra Sulawesi, att hjälpa honom att sköta litteraturdepån i Jakarta. ”Jag blev mycket intresserad av det fantastiska förkunnararbetet och började predika tillsammans med broder Rice”, berättade Theo. ”Längre fram följde jag med Bill Hunter på en predikotur på Java och Lightbearer på en resa till Sumatra.” Theo var den förste indonesiern som tog emot sanningen, och han var under årtionden pionjär på Java, norra Sulawesi och Sumatra.

Året därpå lämnade Bill Hunter broschyren Var äro de döda? till Felix Tan, en student som bodde i Jakarta. Felix återvände till sin familj i Bandung på västra Java och visade broschyren för sin yngre bror Dodo. Båda blev förvånade när de fick veta att den första människan, Adam, inte hade en själ. Adam var en själ. (1 Mos. 2:7) Felix och Dodo hade fått sin andliga aptit väckt och letade överallt på antikvariaten i Bandung för att få tag på fler av Vakttornets  publikationer. De berättade också för sina närmaste vad de hade lärt sig. De läste alla böcker och broschyrer de kunde få tag på, och sedan skrev de till litteraturdepån i Jakarta. De blev förvånade när de fick ett uppmuntrande besök av Frank Rice, som hade med sig ny litteratur till dem.

Familjen Tan.

Kort efter det att broder Rice hade återvänt till Jakarta kom det nygifta paret Clem och Jean Deschamp till Bandung och var där i 15 dagar. ”Broder Deschamp frågade oss i familjen om vi ville bli döpta”, berättade Felix. ”Fyra av oss blev döpta, nämligen Dodo, min yngre syster Josephine (Pin Nio), min mor (Kang Nio) och jag.” * Efter dopet predikade de intensivt tillsammans med Clem och  Jean under nio dagar. Clem visade hur de skulle predika med hjälp av ett vittnesbördskort som innehöll ett enkelt bibliskt budskap på tre språk. Snart blev den lilla gruppen i Bandung en församling, den andra i Indonesien.

Påvens hatt

När predikoarbetet satte fart ordentligt vaknade prästerna till liv. De och deras representanter skrev artiklar i pressen och angrep vittnenas trosuppfattningar och arbete. Artiklarna fick tjänstemän vid religionsdepartementet att kalla till sig Frank Rice för att fråga ut honom. De var nöjda med hans svar och lät arbetet fortsätta utan hinder. *

I början av 1930-talet kunde de predika utan hinder, eftersom de flesta koloniala tjänstemän antingen tolererade eller ignorerade det. Men när Nazitysklands inflytande växte i Europa, började vissa av dem motarbeta vittnena, särskilt de som var hängivna katoliker. ”En katolsk tulltjänsteman beslagtog en sändning av våra böcker och skyllde på att de omnämnde nazismen på ett ogynnsamt sätt”, minns Clem Deschamp. ”När jag besökte tullverket för att klaga var den ohjälpsamme tjänstemannen på semester. Hans vikarie, en vänlig man som inte var katolik, upphävde genast beslaget och sa: ’Ta med er allt ni kan medan den ordinarie tjänstemannen är borta!’”

”Vid ett annat tillfälle krävde tjänstemän att vi skulle ta bort två bilder i boken Fiender”, sa Jean Deschamp. ”De opponerade sig mot karikatyrer som visade en slingrande orm (Satan) och en drucken prostituerad (falsk  religion). Båda bar mitra (påvens hatt). * Vi ville absolut sprida boken. Därför fick jag och två andra sitta ute på lastkajen i den tryckande hettan och måla över bilderna med mitror i tusentals böcker!”

De två bilderna i boken Fiender som censurerades av myndigheterna.

Medan Europa var på väg mot krig fortsatte våra publikationer att oförskräckt avslöja kristenhetens hyckleri och inblandning i politik. Prästerskapet i sin tur pressade myndigheterna att lägga krokben för vår verksamhet, och flera av våra publikationer blev förbjudna.

Trots det var bröderna och systrarna beslutna att fortsätta framåt i predikoarbetet, och de hade stor nytta av en tryckpress från Australien. (Apg. 4:20) Ett av deras sätt att hantera situationen beskrevs av Jean Deschamp så här: ”När vi tryckte en ny broschyr eller tidskrift var vi  tvungna att lämna in ett exemplar till myndigheterna för godkännande. Vi tryckte och skickade ut publikationen till församlingarna i början av veckan, och först i slutet av veckan tog vi med oss ett exemplar till justitieministerns kontor. När det inte blev godkänt skakade vi sorgset på huvudet och skyndade oss sedan tillbaka till tryckeriet för att trycka nästa publikation.”

Bröderna och systrarna som spred den förbjudna litteraturen drogs ofta in i en katt-och-råtta-lek med polisen. Ett exempel är när Charles Harris vittnade i Kediri på östra Java och ovetande knackade på hos en polis.

”Jag har letat efter er hela dagen”, sa polisen. ”Vänta här tills jag har hämtat min lista över era förbjudna böcker.”

”Medan polisen gick in och letade gömde jag den förbjudna litteraturen i dolda fickor i min jacka”, berättar Charles. ”När han kom tillbaka gav jag honom 15 broschyrer som inte var förbjudna. Motvilligt gav han mig bidraget för dem, och sedan lämnade jag den förbjudna litteraturen längre bort på gatan.”

Tryckning under svårigheter

När andra världskriget började i Europa upphörde litteratursändningarna från Nederländerna. Men det hade bröderna redan förutspått och hade därför anlitat ett företag i Jakarta för att trycka tidskrifterna. Det första numret av En Ny Värld (nu Vakna!) på indonesiska var färdigt i januari 1939 och Vakttornet kort därefter. Bröderna köpte sedan en liten tryckpress och började trycka tidskrifterna själva. 1940 fick de en större cylinderpress från Australien och började trycka broschyrer och tidskrifter på indonesiska och holländska, och de stod själva för kostnaderna.

Jakartadepån tar emot den första sändningen med tryckeriutrustning.

 Den 28 juli 1941 förbjöd myndigheterna alla Sällskapet Vakttornets publikationer. Jean Deschamp berättar: ”En förmiddag när jag satt och skrev maskin på kontoret rycktes dörrarna upp, och in tågade tre poliser och en holländsk polischef i full galauniform – medaljer, vita handskar, värja och plymhatt. Vi blev inte förvånade. Tre dagar tidigare hade vi fått tips om att våra publikationer snart skulle förbjudas. Den högdragne ämbetsmannen läste upp ett långt tillkännagivande och krävde sedan att få komma till tryckeriet för att plombera vår press. Men min man talade om för honom att han kom för sent. Dagen innan hade vi nämligen sålt pressen!”

Men Bibeln hade inte blivit förbjuden. Så förkunnarna fortsatte att predika från hus till hus och använde då bara Bibeln. De ledde också bibelstudier. Men eftersom risken för krig ökade i Asien, uppmanades de utländska pionjärerna att återvända till Australien.

^ § 1 Senare blev Felix pappa och tre yngre bröder också vittnen. Hans syster, Josephine, gifte sig med André Elias och gick igenom Vakttornets bibelskola Gilead. Hennes levnadsskildring finns i Vakna! för september 2009.

^ § 1 Efter andra världskriget återvände Frank till Australien och bildade familj. Han fullbordade sitt jordiska liv 1986.

^ § 3 Bilderna var grundade på Uppenbarelseboken 12:9 och 17:3–6.