Hjälpmedelsinställning

Search

Välj språk

Gå direkt till andra menyn

Gå direkt till innehållsförteckningen

Gå direkt till innehållet

Jehovas vittnen

Svenska

Jehovas vittnens årsbok 2016

Surabayaförsamlingen, 1954.

 INDONESIEN

Gileadmissionärer kommer

Gileadmissionärer kommer

I juli 1951 samlades den lilla församlingen i Jakarta för att välkomna Peter Vanderhaegen. Han var den första gileadmissionären som kom till Indonesien. Ett halvår senare hade ytterligare 13 missionärer kommit, och de var från Australien, Nederländerna och Tyskland. Antalet förkunnare i landet fördubblades nästan i och med deras ankomst.

”Jag hade trott att jag skulle få gå från hus till hus och använda gester för att göra mig förstådd”, berättade Fredrika Renskers, en missionär från Nederländerna. ”I början predikade jag mest på holländska eftersom det var så många som kunde det språket.” Ronald Jacka från Australien berättade: ”Några av oss använde vittnesbördskort med en kort predikan på indonesiska. Jag tittade på kortet innan jag knackade på en dörr och försökte återge orden ur minnet.”

Missionärerna gick i spetsen för predikandet, och antalet förkunnare ökade från 34 till 91 på ett enda år. Den 1 september 1951 upprättades ett avdelningskontor för Sällskapet Vakttornet i André Elias hem i centrala Jakarta. Ronald Jacka förordnades som landstjänare.

Sanningen når ut till fler

I november 1951 sändes Peter Vanderhaegen till Manado på norra Sulawesi, där Theo Ratu och hans fru hade bildat en liten grupp. De flesta av invånarna var kristna och hade stor respekt för Bibeln. Många av dem bjöd gärna in vittnena och bad dem förklara bibliska  läror. Förkunnarna fick ofta tala inför grupper på kanske tio personer. Efter en kvart brukade gruppen ha växt till 50 personer. Inom en timme fick de flytta ut på gårdsplanen, eftersom det kunde vara upp till 200 som hade samlats.

I början av 1952 startade Albert och Jean Maltby upp ett missionärshem i Indonesiens näst största stad, Surabaya. Där fick de sällskap av sex missionärssystrar: Gertrud Ott, Fredrika Renskers, Susie och Marian Stoove, Eveline Platte och Mimi Harp. ”De flesta i trakten var muslimer, och de var mycket vänliga och fördomsfria”,  sa Fredrika Renskers. ”Många verkade nästan ha väntat på sanningen, så det var lätt att starta bibelstudier. Efter tre år hade församlingen i Surabaya 75 förkunnare.”

Missionärer i Jakarta.

Under den här perioden skrev Azis, en muslimsk man från Padang på västra Sumatra, till avdelningskontoret och bad om andlig hjälp. Pionjärer från Australien hade studerat med honom på 1930-talet, men han hade förlorat kontakten med dem under den japanska ockupationen. Sedan råkade han få tag i en broschyr som var utgiven av Jehovas vittnen. Han skrev: ”När jag såg adressen till Jakarta tändes gnistan igen!” Avdelningskontoret skickade genast kretstillsyningsmannen Frans van Vliet till Padang. Han fick veta att Azis hade pratat med sin granne, Nazar Ris, en statstjänsteman med ett andligt intresse. Båda de här männen och deras familjer kom med i sanningen. Broder Azis var äldste i många år. Nazar Ris blev specialpionjär, och många av hans barn är fortfarande i gång i sanningen.

Frans van Vliet och hans lillasyster Nel.

Kort därefter besökte Frans van Vliet en inaktiv holländsk broder som arbetade med att reparera ett krigsskadat oljeraffinaderi i Balikpapan på östra Kalimantan. Frans tog med brodern ut i tjänsten och uppmuntrade honom att studera med dem som var intresserade. Innan brodern återvände till Nederländerna hade han bildat en liten grupp i Balikpapan.

Senare flyttade en nydöpt syster, Titi Koetin, till Banjarmasin på södra Kalimantan. Titi talade med sina släktingar som var dajaker och hjälpte många av dem att lära känna sanningen. Några av dem återvände till sina hembyar i Kalimantans djupa skogar och bildade grupper som växte till stabila församlingar.

 Mer litteratur på indonesiska

Verksamheten ökade snabbt och vännerna behövde mer litteratur på indonesiska. Boken ”Låt Gud vara sannfärdig” översattes till indonesiska 1951, men eftersom myndigheterna genomförde en språklig reform blev man tvungen att revidera översättningen. * När boken slutligen gavs ut väckte den stort intresse hos de indonesiska läsarna.

År 1953 framställde avdelningskontoret 250 exemplar av Vakttornet på indonesiska – den första lokala upplagan på 12 år. Den 12-sidiga stencilerade tidskriften innehöll till att börja med bara studieartiklar. Tre år senare utökades den till 16 sidor, och ett kommersiellt företag tryckte 10 000 exemplar i månaden.

Vakna! började ges ut på indonesiska en gång i månaden 1957. Upplagan kom snabbt upp i 10 000 exemplar. På grund av bristen på tryckpapper i landet behövde bröderna  ansöka om licens för att köpa papper. Den statstjänsteman som behandlade deras ansökan sa: ”Menara Pengawal (Vakttornet) är en av Indonesiens bästa tidskrifter, och jag är bara glad över att kunna hjälpa till med licensen för er andra tidskrift.”

^ § 1 Sedan 1945 har det varit två stora reformer av indonesiskan, i huvudsak för att ersätta det tidigare använda nederländska systemet.