Hjälpmedelsinställning

Search

Välj språk

Gå direkt till andra menyn

Gå direkt till innehållsförteckningen

Gå direkt till innehållet

Jehovas vittnen

Svenska

Jehovas vittnens årsbok 2016

Vittnen i Semarang på Java (omkring 1937).

 INDONESIEN

Där vill jag börja!

Där vill jag börja!

Alexander MacGillivray, landstjänare i Australien, gick av och an på sitt kontor med pannan i djupa veck. I flera dagar hade han brottats med ett problem, och han hade till sist kommit fram till en lösning. Nu behövde han prata med Frank Rice.

Frank, en orädd kolportör (pionjär) som var 28 år gammal, hade kommit till avdelningskontoret några veckor tidigare. Han kom med i sanningen i tonåren och började snart som kolportör. Under mer än tio år predikade han i stora delar av Australien. Han tog sig fram med hjälp av häst, cykel, motorcykel eller husbil. Efter ett kort besök på Betel var Frank nu beredd att ta itu med sitt nästa distrikt.

Broder MacGillivray bad Frank att komma till hans kontor och pekade på en karta över öarna norr om Australien. ”Frank, vad skulle du tycka om att sätta i gång predikoarbetet här?” frågade han. ”Det finns inte en enda förkunnare på någon av de här öarna!”

Frank lade märke till ett pärlband av öar som låg i den i Indiska oceanen – Nederländska Indien (nu Indonesien). * På de här öarna bodde miljoner människor som ännu inte hade hört de goda nyheterna om Guds rike. Frank pekade på huvudstaden, Batavia (nu Jakarta), * och sa: ”Där vill jag börja!”

 De goda nyheterna når Java

Frank Rice kom till Jakarta 1931. Det var en stor och livlig stad på ön Java. Han hyrde ett rum nära stadens centrum och fyllde det med kartonger med biblisk litteratur, något som förvånade hans hyresvärdinna.

Frank Rice och Clem Deschamp i Jakarta.

”I början kände jag mig ganska bortkommen och längtade hem”, berättade Frank. ”Medan jag gick omkring och svettades i mina tjocka australiska kläder, bar andra luftiga vita kostymer och tropikhjälmar. Jag kunde inte ett ord holländska eller indonesiska. Jag bad till Jehova om vägledning och kom sedan att tänka på  att det måste finnas människor som talade engelska där de stora företagen hade sina kontor. Det var där jag började predika, och det visade sig verkligen vara ett distrikt som gav riklig frukt!”

Eftersom de flesta i Jakarta talade holländska, studerade Frank flitigt för att kunna göra sig förstådd och började snart predika från hus till hus. Han började också att lära sig indonesiska. ”Problemet var att jag inte hade någon litteratur på indonesiska”, sa han. ”Men Jehova ledde mig till en indonesisk lärare som blev intresserad av sanningen och gick med på att översätta broschyren Var äro de döda? Det var den första i en rad av broschyrer som översattes, och snart blev många som talade indonesiska intresserade av sanningen.”

I november 1931 kom två andra pionjärer från Australien till Jakarta: 25-årige Clem Deschamp och 19-årige Bill Hunter. Clem och Bill hade med sig ett pionjärhem på hjul, en av de första husbilarna i Indonesien. De lärde sig några holländska fraser och gav sig sedan av för att predika i de större städerna på Java.

Längst ner till höger: Charles Harris använde cykel och husbil när han vittnade.

En annan energisk pionjär från Australien, Charles Harris, följde Clem och Bill i spåren. Med början 1935 bearbetade Charles större delen av Java med husbil och cykel och lämnade litteratur på fem språk: arabiska, engelska, holländska, indonesiska och kinesiska. Vissa år kunde han lämna omkring 17 000 exemplar!

Den mängd litteratur som Charles spred väckte en hel del uppmärksamhet. En myndighetsperson i Jakarta frågade Clem Deschamp: ”Hur många har ni som arbetar där borta i östra Java?”

”Bara en”, svarade han.

”Och det inbillar ni er att jag ska tro på!” röt mannen.  ”Ni måste ha en hel armé som arbetar där borta med tanke på hur mycket litteratur som sprids överallt!”

De första pionjärerna var ständigt på resande fot för att nå så många som möjligt. ”Vi arbetade oss igenom ön från den ena änden till den andra och talade sällan med någon två gånger”, sa Bill Hunter. Längs vägen spred de stora mängder andliga frön som senare gav en rik skörd. (Pred. 11:6; 1 Kor. 3:6)

 De goda nyheterna når Sumatra

Omkring 1936 pratade pionjärerna på Java om hur de skulle kunna sjösätta predikoarbetet på Sumatra – den sjätte största ön i världen. Den här bergiga ön med omfattande sumpmarker och regnskogar breder ut sig på båda sidor om ekvatorn och har stora städer och plantager.

Pionjärerna enades om att skicka i väg Frank Rice, så de skramlade ihop pengar till hans biljett. Kort därefter anlände Frank till Medan på norra Sumatra, och det enda han hade med sig var två tjänsteväskor, 40 kartonger med litteratur och lite pengar på fickan. Men Frank hade stark tro. Han satte genast i gång med att predika och var övertygad om att Jehova skulle ge honom det han behövde för att klara av sitt uppdrag. (Matt. 6:33)

Under den sista veckan Frank predikade i Medan träffade han en vänlig holländare som bjöd in honom på kaffe. Frank talade om för mannen att han behövde en bil för att förkunna de goda nyheterna över resten av ön. Mannen pekade på en trasig bil i sin trädgård och sa: ”Om du kan reparera den kan du få den för 100 gulden.” *

”Jag har inte 100 gulden”, svarade Frank.

Mannen såg honom stint i ögonen och sa: ”Vill du verkligen predika över hela Sumatra?”

”Ja”, svarade Frank.

”Om du kan reparera bilen får du väl ta den i alla fall”, sa holländaren. ”Du kan betala mig om du får ihop pengarna.”

 Frank satte i gång att arbeta med bilen och fick den snart att fungera fint. Han skrev senare: ”Med en bil full av litteratur, en tank full med bensin och ett hjärta fullt av tro gav jag mig i väg för att vittna för människorna på Sumatra.”

Henry Cockman tillsammans med Jean och Clem Deschamp på Sumatra 1940.

Ett år senare hade Frank predikat på hela ön och återvände till Jakarta. Där sålde han bilen för 100 gulden och skickade pengarna med post till holländaren i Medan.

Några veckor senare fick Frank ett brev från Australien med anvisningar om ett nytt pionjärdistrikt. Genast packade han sina väskor och gav sig av för att sätta i gång predikoarbetet i Indokina (nu Kambodja, Laos och Vietnam).

^ § 4 Tidigare också kallat Nederländska Ostindien. Holländarna kom dit omkring 300 år tidigare och upprättade ett kolonialvälde som blev lönsamt tack vare den lukrativa kryddhandeln.

^ § 4 Under hela den här berättelsen använder vi nutida ortsnamn.

^ § 3 Gulden var valutan som användes i Indonesien på den tiden, och summan motsvarar omkring 9 300 kronor i dag.