Hjälpmedelsinställning

Search

Välj språk

Gå direkt till andra menyn

Gå direkt till innehållsförteckningen

Gå direkt till innehållet

Jehovas vittnen

Svenska

Jehovas vittnens årsbok 2016

En sammankomst som hölls under förbudstiden där en del av åhörarna lyssnade från en båt.

 INDONESIEN

Beslutna att fortsätta framåt

Beslutna att fortsätta framåt

När bröderna vid avdelningskontoret fick höra om förbudet agerade de snabbt. ”Vi flyttade våra konfidentiella arkiv, litteraturförråd och pengar till säkra platser i Jakarta”, säger Ronald Jacka. ”Sedan flyttade vi avdelningskontoret till en hemlig plats och sålde i tysthet byggnaderna vi tidigare använt.”

De flesta av vännerna var modiga och höll i gång i tjänsten. De hade uthärdat svåra prövningar före förbudet, och nu fortsatte de att förtrösta på Jehova. Men en del bröder var inte förberedda på den här nya situationen. Några äldste blev rädda och lovade skriftligen att de skulle sluta predika. Andra avslöjade namn på vänner i församlingen. Avdelningskontoret skickade ut mogna bröder för att styrka församlingarna och hjälpa dem som hade fallit för trycket. John Booth, en medlem av den styrande kretsen, besökte Indonesien och gav välbehövliga och omtänksamma råd.

Det är tydligt att Jehova, den store herden, styrkte och tröstade sitt folk. (Hes. 34:15) De äldste inriktade sig ännu mer på att ge andlig vägledning, och förkunnarna hittade på nya och diskreta sätt att predika. (Matt. 10:16) Många vittnen köpte biblar till bra pris från det indonesiska bibelsällskapet. De erbjöd dem sedan till människor de träffade och vävde försiktigt in Bibelns budskap när det var möjligt. Andra tog bort utgivarsidan i våra publikationer och spred dem till intresserade. Många pionjärer låtsades vara försäljare för  att kunna fortsätta predika från dörr till dörr, precis som deras föregångare hade gjort under den japanska ockupationen.

Margarete och Norbert Häusler.

År 1977 kom ännu ett slag från religionsdepartementet – de vägrade att förnya visum för Jehovas vittnens missionärer. De flesta av våra missionärer förflyttades till andra länder. * ”Hundratals bröder och systrar kom till flygplatsen för att säga hej då”, påminner sig Norbert Häusler. Han och hans fru, Margarete, var missionärer i Manado på norra Sulawesi. ”Vi gick fram till flygplanstrappan och stannade till och vände  oss om. En skog av händer vinkade åt oss, och ett unisont rop ekade över startbanan: ’Tack! Tack för att ni har varit här!’ Vi gick ombord på planet och grät.”

Trakasserier på Sumba

När nyheten om förbudet spred sig i landet, uppmanade en sammanslutning av kristna kyrkor i Indonesien sina medlemmar att anmäla Jehovas vittnens verksamhet till myndigheterna. Det utlöste en våg av gripanden och förhör på många öar.

I Waingapu på ön Sumba kallade områdets militära befälhavare in 23 bröder till den lokala militärförläggningen och krävde att de skulle skriva under ett dokument där de avsade sig sin tro. När bröderna vägrade befallde befälhavaren dem att komma tillbaka till förläggningen följande dag – en vandring på sammanlagt 14 kilometer.

När bröderna inställde sig hos befälhavaren tidigt nästa morgon, kallades de fram en efter en och beordrades att skriva under dokumentet. När en broder vägrade göra det slog soldaterna honom med taggiga grenar. Soldaterna jagade upp sig mer och mer och slog en del bröder medvetslösa. Under tiden väntade de andra bröderna på sin tur. Till sist gick en ung broder som hette Mone Kele fram och skrev något. Bröderna blev besvikna, men befälhavaren blev ursinnig. Mone hade nämligen skrivit: ”Jag tänker fortsätta vara ett Jehovas vittne för alltid!” Han blev svårt misshandlad och fick föras till sjukhus, men de kunde inte knäcka honom andligen.

Befälhavaren försökte under 11 dagar få bröderna att gå emot sina principer. Han gav order om att  de skulle stå hela dagen i den gassande solen. Han tvingade dem att krypa på knäna flera kilometer och springa långa sträckor samtidigt som de bar på tunga bördor. Han höll en bajonett mot halsen på dem och befallde dem att hälsa flaggan, men de vägrade. Då gav han order om att slå dem ännu mer.

Varje morgon gick bröderna med tunga steg till förläggningen och undrade vilka nya plågor som väntade dem. På vägen dit bad de tillsammans och uppmuntrade varandra att förbli lojala. Och varje kväll släpade de sig hem, blåslagna och blodiga men glada över att de hade varit trogna mot Jehova.

När avdelningskontoret fick veta att bröderna blev illa behandlade, skickade de genast telegram med protester till befälhavaren i Waingapu. Dessutom kontaktade de den regionale befälhavaren i Timor, divisionsbefälhavaren på Bali, överbefälhavaren i Jakarta och andra myndigheter. Befälhavaren i Waingapu skämdes över att hans sadistiska behandling av bröderna hade blivit känd över hela Indonesien och slutade trakassera dem.

”Jehovas vittnen är som spikar”

Under åren som följde blev många vittnen över hela Indonesien inspärrade, förhörda och misshandlade. ”I ett område fick många bröder sina framtänder utslagna”, påminner sig missionären Bill Perrie. ”När bröderna träffade en broder som hade kvar sina framtänder,  brukade de fråga skämtsamt: ’Är du ny? Eller har du kompromissat?’ Trots alla prövningar hade de inte förlorat sin glädje eller entusiasm för att tjäna Jehova.”

”Tiden i fängelse lärde mig att förlita mig på Jehova ännu mer, och jag blev faktiskt andligt starkare.”

Under en period på 13 år blev 93 vittnen dömda till fängelsestraff på mellan två månader och fyra år. Men det stärkte bara deras beslut att förbli lojala mot Jehova. Musa Rade satt i fängelse i åtta månader. När han blev frigiven besökte han vännerna i sina hemtrakter för att uppmuntra dem att fortsätta predika. ”Tiden i fängelse lärde mig att förlita mig på Jehova ännu mer, och jag blev faktiskt andligt starkare”, sa han. Det är inte att undra på att somliga sa: ”Jehovas vittnen är som spikar. Ju mer man slår dem, desto djupare tränger de in.”

Förkunnare på väg till Ambon i Moluckerna för att predika.

^ § 1 Peter Vanderhaegen och Len Davis, som varit missionärer länge och som passerat pensionsåldern, och Marian Tambunan (tidigare Stoove), som gift sig med en indonesier, fick stanna kvar. Alla tre fortsatte att vara andligt aktiva och fick goda resultat i tjänsten under hela förbudstiden.