Hjälpmedelsinställning

Search

Välj språk

Gå direkt till andra menyn

Gå direkt till innehållsförteckningen

Gå direkt till innehållet

Jehovas vittnen

Svenska

Jehovas vittnens årsbok 2016

 INDONESIEN

Äntligen återförenade!

Berättat av Linda och Sally Ong

Äntligen återförenade!

Linda: När jag var 12 år talade mamma om för mig att jag hade en lillasyster som blivit bortadopterad. Jag undrade om hon var född döv som jag. Men jag fick aldrig reda på vem hon var.

Sally: Jag visste inte att jag var adopterad. Min ”mamma” var grym och slog mig och behandlade mig som en slav. Jag var ensam och ledsen när jag växte upp, vilket är extra svårt för någon som är döv. Jag fick kontakt med Jehovas vittnen och började studera Bibeln. När min ”mamma” fick veta det slog hon mig med ett bälte och bytte lås på dörren, så jag blev inlåst i mitt eget hem. När jag var 20 år rymde jag hemifrån, och vittnena tog hand om mig. I början av 2012 blev jag döpt.

 Linda: När jag var 20 år började jag studera med Jehovas vittnen. Efter hand började jag också vara med vid områdessammankomsterna i Jakarta, där programmet teckenspråkstolkades. Jag träffade då många andra döva, bland annat Sally, ett ungt vittne som bodde på norra Sumatra. Det var något bekant med henne, men jag funderade inte mer på det.

Sally: Linda och jag blev goda vänner. Jag tyckte att vi liknade varandra, men den tanken slog jag bara bort.

Linda: I augusti 2012, dagen innan jag blev döpt, kände jag en stark längtan att hitta min förlorade lillasyster. Jag bad till Jehova: ”Låt mig hitta min syster, för jag vill berätta för henne om dig.” Kort därefter fick mamma helt oväntat ett sms från någon som kände till min syster. Det satte i gång en händelsekedja som ledde till att jag kontaktade Sally.

Sally: Linda förklarade att jag var hennes försvunna syster. Jag tog nästa flyg till Jakarta för att träffa henne. När jag kom ut från flygplatsens säkerhetskontroll såg jag att Linda, min pappa, min mamma och min andra storasyster stod och väntade. Mina känslor var utanpå kroppen. Vi kramades, och mamma kunde nästan inte släppa mig. Alla grät. När pappa och mamma med tårar i ögonen bad om förlåtelse för att de hade adopterat bort mig, grät vi och kramades ännu mer.

Linda: På grund av att vi uppfostrats på olika sätt har vi olika personligheter och vanor, och därför har vi behövt anpassa oss till varandra. Men vi älskar varandra jättemycket.

Sally: Nu bor Linda och jag ihop och tillhör samma teckenspråksförsamling i Jakarta.

Linda: Sally och jag var skilda från varandra i mer än 20 år. Vi tackar Jehova för att vi till sist kunde återförenas!