Hjälpmedelsinställning

Search

Välj språk

Gå direkt till andra menyn

Gå direkt till innehållsförteckningen

Gå direkt till innehållet

Jehovas vittnen

Svenska

Hur kan blod rädda ditt liv?

BLOD — ABSOLUT NÖDVÄNDIGT FÖR LIV

BLOD — ABSOLUT NÖDVÄNDIGT FÖR LIV

Hur kan blod rädda ditt liv? Detta är utan tvivel av intresse för dig, eftersom blodet är oupplösligt förbundet med ditt liv. Blodet transporterar syre genom kroppen, för bort koldioxid, hjälper kroppen att anpassa sig till temperaturförändringar och att bekämpa sjukdomar.

Livet förbands med blodet långt innan William Harvey år 1628 kartlade blodets kretslopp. De större religionernas etik grundar sig på tanken på en livgivare, som har gjort uttalanden om livet och om blodet. En judisk-kristen lagkunnig sade om honom: "Han själv [ger] åt alla… liv och andedräkt och allt. Ty genom honom har vi liv och rör oss och är till."*

Människor som tror på en sådan livgivare är övertygade om att hans anvisningar och riktlinjer är till vårt varaktiga bästa. En hebreisk profet beskrev honom som "den som lär dig vad nyttigt är, den som leder dig på den väg du skall vandra".

Denna försäkran i Jesaja 48:17 finns i bibeln, en bok som är respekterad för etiska värderingar som kan bli till nytta för oss alla. Vad säger den om människors användning av blod? Visar den hur liv kan räddas med hjälp av blod? Bibeln visar tydligt att blodet är mycket mer än en komplicerad biologisk vätska. Den omnämner blod mer än 400 gånger, och några av dessa omnämnanden handlar om hur liv kan räddas.

I ett tidigt uttalande förklarade Skaparen: "Allt som lever och rör sig skall vara föda för er… . Men ni skall inte äta kött som har sitt livsblod kvar i sig." Han tillfogade: "För ert livsblod skall jag sannerligen kräva räkenskap", och så fördömde han mord. (1 Moseboken 9:3— 6, New International Version) Han sade detta till Noa, en gemensam förfader som är högt aktad av judar, muslimer och kristna. Hela mänskligheten underrättades alltså om att blodet representerar liv i Skaparens ögon. Detta var något mer än bara en kostföreskrift. Det är tydligt att en moralprincip var inbegripen. Människoblod har stort värde och allvarlig betydelse och bör inte missbrukas. Skaparen tillfogade senare detaljer, med vars hjälp vi lätt kan urskilja de moraliska stridsfrågor som han förbinder med livsblodet.

"De föreskrifter som härigenom utfärdas på ett exakt och metodiskt sätt [i Apostlagärningarna 15] betecknas som oeftergivliga, vilket ger starkast möjliga bevis för att detta, så som apostlarna uppfattade det, inte var någon tillfällig anordning eller någon provisorisk åtgärd." — Professor Édouard Reuss, universitetet i Strasbourg.

Han talade åter om blod när han gav lagsamlingen åt det forntida Israel. Många människor hyser respekt för den vishet och de etiska principer som kommer till uttryck i denna lagsamling, men det är inte så många som är medvetna om dess viktiga lagar angående blodet. Till exempel: "Om någon av Israels hus eller av främlingarna som bor bland dem förtär något blod, skall jag vända mitt ansikte emot den person som förtär blodet, och jag skall avskära honom från hans släkt. Ty köttets liv är i blodet." (3 Moseboken 17:10, 11, Tanakh, en ny judisk översättning) Gud förklarade sedan vad en jägare skulle göra med ett dött djur: "Han skall gjuta ut dess blod och täcka det med jord… . Ni skall inte förtära något kötts blod, ty allt kötts liv är dess blod. Var och en som förtär det skall avskäras." — 3 Moseboken 17:13, 14, Tanakh.

Nutida vetenskapsmän vet att den judiska lagsamlingen befrämjade god hälsa. Den krävde till exempel att exkrementer skulle lämnas utanför lägret och täckas över med jord och att man inte skulle äta kött som lätt kunde överföra olika sjukdomar. (3 Moseboken 11:4— 8, 13; 17:15; 5 Moseboken 23:12, 13) Lagen om blodet gällde alltså människors hälsa, men mycket mer var inbegripet. Blod hade en symbolisk innebörd. Det symboliserade livet, som var en gåva av Skaparen. Genom att man behandlade blodet som något alldeles särskilt visade man att man var beroende av Skaparen för sitt liv. Ja, det främsta skälet till att man inte skulle äta blod var inte att det var ohälsosamt, utan att det hade en speciell innebörd för Gud.

Vid ett historiskt rådsmöte bekräftade den kristna styrande kretsen att Guds lag angående blodet fortfarande är bindande

Lagen tillkännagav upprepade gånger Skaparens förbud mot att inta blod för att uppehålla livet. "Du skall endast vara ståndaktig i att inte förtära blodet. Du skall hälla ut det på jorden som vatten. Du skall inte förtära det, för att det må gå dig väl och dina barn efter dig, när du gör vad rätt är i Herrens ögon." — 5 Moseboken 12:23— 25; 15:23; 3 Moseboken 7:26, 27; Hesekiel 33:25.#

Tvärtemot hur man resonerar i våra dagar skulle Guds lag om blodet inte ignoreras bara därför att en nödsituation uppstod. I en krissituation som uppstod under ett krig var det en del israelitiska soldater som dödade djur, och de "åt sedan köttet med blodet i". Var det med tanke på den nödsituation som uppstått godtagbart att de uppehöll livet med blod? Nej. Deras befälhavare påpekade att deras handlingssätt ändå innebar en allvarlig missgärning. (1 Samuelsboken 14:31— 35) Så även om livet är mycket dyrbart, har vår livgivare aldrig sagt att man har rätt att ignorera hans normer i en nödsituation.

BLODET OCH DE SANNA KRISTNA

Var står kristendomen när det gäller att rädda människoliv med blod?

Jesus var en ostrafflig människa, och det är därför han är så högt aktad. Han visste att Skaparen hade sagt att det var orätt att inta blod och att den lagen var bindande. Det finns alltså goda skäl att tro att Jesus skulle upprätthålla lagen om blodet, även om han skulle utsättas för påtryckningar att handla annorlunda. Jesus "gjorde inget orätt, [och] det fanns inget svek på hans läppar". (1 Petrus 2:22, Ronald A. Knox’ engelska översättning) Han gav alltså sina efterföljare ett mönster, som också innefattade ett mönster av respekt för livet och blodet. (Vi skall längre fram se hur Jesu eget blod är inbegripet i den här viktiga frågan som gäller ditt liv.)

Martin Luther påpekade vad det apostoliska påbudet egentligen innebar: "Om vi nu vill ha en kyrka som rättar sig efter detta möte,… måste vi lära och insistera på att hädanefter ingen furste, herre, borgare eller bonde äter gås, kanin, hjort eller svin som kokats i blod… . Och borgare och bönder måste i synnerhet avhålla sig från röd korv och blodkorv."

Lägg märke till vad som hände, när en fråga flera år efter Jesu död uppstod, som gällde om en människa som blev kristen måste hålla alla Israels lagar. Detta dryftades vid ett rådsmöte, som hölls av den kristna styrande kretsen, där också apostlarna var medlemmar. Jesu halvbror Jakob hänvisade till de skrifter som innehöll befallningarna angående blodet till Noa och till Israels nation. Skulle dessa befallningar vara bindande för de kristna? — Apostlagärningarna 15:1— 21.

Denna rådsförsamling meddelade alla församlingarna om sitt beslut: De kristna behöver inte hålla den lagsamling som gavs åt Mose, men det är "nödvändigt" för dem att de "fortsätter att avhålla [sig] från ting som är offrade åt avgudar och från blod och från ting som blivit kvävda [kött som blodet inte fått rinna av från] och från otukt". (Apostlagärningarna 15:22— 29) Apostlarna påbjöd inte något som skulle vara blott och bart en ritual eller en kostföreskrift. Påbudet tillkännagav grundläggande etiska normer, som de första kristna rättade sig efter. Omkring tio år senare erkände de att de fortfarande skulle "ta sig till vara för det som är offrat åt avgudar såväl som för blod… och för otukt". — Apostlagärningarna 21:25.

Som du vet går miljoner människor i kyrkan. De flesta av dem skulle förmodligen hålla med om att kristen etik inbegriper att man inte skall tillbe avgudar och inte ta del i grov omoraliskhet. Men det är värt att lägga märke till att apostlarna satte förbudet mot blod på samma höga moraliska nivå som förbudet mot dessa nyss nämnda orätta gärningar. De avslutade sitt påbud med orden: "Ifall ni omsorgsfullt tar er till vara för dessa ting, skall ni ha framgång. Må ni få vara vid god hälsa!" — Apostlagärningarna 15:29.

Det apostoliska påbudet uppfattades länge såsom bindande. Eusebios berättar om en ung kvinna nära slutet av 100-talet som, innan hon dog under tortyr, framhöll att de kristna "inte får äta blod ens av förnuftslösa djur". Hon utnyttjade inte någon rätt att dö. Hon ville leva, men hon ville inte kompromissa i fråga om sina principer. Respekterar du inte människor som sätter principer före personliga fördelar?

Vetenskapsmannen Joseph Priestley drog slutsatsen: "Förbudet mot att äta blod, som gavs till Noa, verkar vara bindande för alla hans efterkommande… . Om vi tolkar detta förbud av apostlarna i enlighet med de första kristnas sedvänja, vilka man knappast kan mena inte rätt skulle ha förstått naturen och omfattningen av det, så kan vi inte annat än dra den slutsatsen att det var avsett att vara absolut och evigt. Under många hundra år var det nämligen inte någon kristen som åt blod."

KAN MAN DÅ ANVÄNDA BLOD SOM MEDICIN?

Kan det bibliska förbudet mot blod gälla medicinsk användning, till exempel transfusioner, som uppenbarligen inte var kända på Noas, Mose eller apostlarnas tid?

De nuvarande behandlingsmetoder vid vilka man använder blod existerade inte på den tiden, och ändå är medicinskt bruk av blod inte något modernt påfund. Under omkring 2.000 år betraktades människoblod i Egypten och på annat håll "som det främsta läkemedlet mot spetälska". En läkare avslöjade vilken behandling som gavs åt kung Esarhaddons son, när Assyrien var bland de främsta nationerna i fråga om tekniska framsteg: "[Prinsen] mår mycket bättre; min herre kungen kan vara lycklig. Från och med den 22:a dagen ger jag (honom) blod att dricka, och han dricker (det) i 3 dagar. I ytterligare 3 dagar skall jag ge (honom blod) för invärtes behandling." Esarhaddon hade samröre med israeliterna. Men eftersom israeliterna hade Guds lag, ville de aldrig dricka blod som medicin.

Användes blod som medicin på romarrikets tid? Naturforskaren Plinius (som var samtida med apostlarna) och läkaren Aretaeus från 100-talet berättar att människoblod användes vid behandling av epilepsi. Tertullianus skrev längre fram: "Tänk på dem som med glupskhet vid skådespelen på arenan tar ogudaktiga brottslingars färska blod och bär bort det för att bota sin epilepsi." Han ställde dem i kontrast till de kristna, som "inte ens [har] djurblod vid [sina] måltider… . Vid rättegångarna mot de kristna erbjuder ni dem korv fylld med blod. Ni är naturligtvis övertygade om att [det] är olagligt för dem." De första kristna ville alltså hellre riskera att dö än att inta blod.

"Blod i sin mer alldagliga form blev inte omodernt som ingrediens i medicin och magi", heter det i boken Flesh and Blood (Kött och blod). "År 1483 var Ludvig XI av Frankrike döende. ’För varje dag blev han sämre, och medicinerna hjälpte honom inte, trots att de var av ganska underligt slag; för han hoppades intensivt på att tillfriskna med hjälp av det människoblod som han tog från några barn och drack upp.’"

"Gud och människor ser tingen i mycket olika ljus. Vad som förefaller viktigt i våra ögon är mycket ofta utan all betydelse enligt den obegränsade vishetens bedömning; och vad som förefaller oss obetydligt är ofta av mycket stor betydelse för Gud. Så har det varit alltsedan begynnelsen." — An Enquiry Into the Lawfulness of Eating Blood (En undersökning av om det är tillåtet att äta blod), Alexander Pirie, 1787.

Hur var det då med blodtransfusioner? Man började experimentera med detta omkring 1500-talets början. Thomas Bartholin (1616— 1680), professor i anatomi vid universitetet i Köpenhamn, framförde följande protest: "De som inför bruket av människoblod för invärtes bruk mot sjukdomar verkar missbruka det och synda allvarligt. Kannibaler fördöms. Varför avskyr vi inte dem som besudlar sin strupe med människoblod? Det är likadant med att motta främmande blod från en skuren ven antingen genom munnen eller genom transfusionsinstrument. Upphovsmännen till denna operation hålls i skräck av den gudomliga lagen, som förbjuder ätandet av blod."

Tänkande människor under gångna århundraden insåg alltså att den bibliska lagen gällde såväl att införa blod i venerna som att inta det genom munnen. Bartholin drog slutsatsen: "Båda sätten att inta [blod] tjänar ett och samma syfte, nämligen att en sjuk kropp med hjälp av detta blod skall erhålla näring eller bli återställd [till hälsa]."

Denna överblick kan hjälpa dig att förstå den icke förhandlingsbara religiösa ståndpunkt som Jehovas vittnen intar. De värderar livet mycket högt, och de söker god läkarvård. Men de är fast beslutna att inte bryta mot Guds norm, som alltid har varit densamma: De som respekterar livet som en gåva från Skaparen försöker inte uppehålla livet genom att inta blod.

Men under många år har man hävdat att blod räddar liv. Läkare kan berätta om fall där någon drabbades av akut blodförlust men fick blodtransfusion och sedan tillfrisknade snabbt. Så du kanske undrar: Hur förståndigt eller oförståndigt är detta rent medicinskt? Medicinska vittnesbörd anförs till stöd för behandling med blod. Du är därför skyldig dig själv att ta reda på fakta för att kunna fatta ett insiktsfullt beslut när det gäller blod.


* Paulus i Apostlagärningarna 17:25, 28, Nya Världens översättning av de kristna grekiska skrifterna.

# Liknande förbud nedtecknades längre fram i Koranen.


Bildkälla: 1. A Chart of Veins and William Harvey: Reproduced from Medicine and the Artist (Ars Medica) by permission of the Philadelphia Museum of Art/Carl Zigrosser/Dover Publications, Inc. 2. Martin Luther: Woodcut by Lucas Cranach