Gå direkt till innehållet

Gå direkt till andra menyn

Gå direkt till innehållsförteckningen

Jehovas vittnen

Svenska

Jehovas vittnens årsbok 2017

 GEORGIEN | 1991-1997

Välbehövliga råd från äldstebröder

Välbehövliga råd från äldstebröder

Joni Sjalamberidze och Tamazi Biblaia i början av 90-talet.

I början av 90-talet hade de flesta församlingarna i Georgien varken äldste eller församlingstjänare. I regel bestod en församling av mindre grupper som alla hade separata möten, eftersom förkunnarna bodde i olika byar och städer.

 Joni Sjalamberidze och Pavle Abdusjelisjvili tjänade på avlägsna områden när de blev förordnade att hjälpa till i Telavi, en stad i Kachetien. Församlingen där hade hela 300 förkunnare – men ingen äldste. Den bestod av tretton grupper som hade möten på olika håll.

Pavle Abdusjelisjvili.

När Joni och Pavle kom dit lade de märke till något som hindrade vännernas andliga framsteg. Joni förklarar: ”Många av vittnena hade stora odlingar och vingårdar, och i Georgien brukar man alltid hjälpas åt med jordbruksarbetet som grannar. Det gjorde att vittnena umgicks mycket med människor som inte delade deras tro.” (1 Kor. 15:33)

Joni och Pavle föreslog att de i stället skulle be sina medtroende om hjälp med skörden. På så sätt kunde de uppmuntra varandra samtidigt som de fick jobbet gjort. (Pred. 4:9, 10) Joni berättar att vittnena kom mycket närmare varandra efter det här. När Joni och Pavle tre år senare lämnade Kachetien hade församlingen fem äldste och tolv församlingstjänare.

Möten ger övning för tjänsten

Fram till början av 90-talet var predikandet i landet inte helt fritt. Vittnena samlades därför i små grupper, och de enda möten de hade var bokstudiet och vakttornsstudiet. De här mötena stärkte vännerna men gav dem ingen övning för tjänsten.

Situationen förändrades när kommunistregimen föll. Då fick församlingarna anvisningar från Jehovas organisation att även ha teokratiska skolan och tjänstemötet varje vecka.

 Naili Chutsisjvili och hennes syster Lali Alekperova har fina minnen från de här mötena. Lali berättar: ”Det var lite pirrigt med allt nytt, men alla var så glada för att vi systrar också fick vara med.”

Naili minns en av demonstrationerna: ”Kvinnan som spelade den besökte stod och läste tidningen på podiet när det knackade på ytterdörren i rummet där vi var samlade. ’Kom in!’ ropade hon, och in kom två systrar.” Lali tillägger: ”Mötena kunde bli lite hipp som happ, men de hjälpte oss att bli skickligare i tjänsten.”

Ökad efterfrågan på litteratur

Under flera år arbetade några få bröder hemifrån med att framställa biblisk litteratur med hjälp av dupliceringsapparater. Men eftersom behovet av litteratur bara ökade, bestämde sig bröderna för att höra med tryckerier och förlag ifall de kunde trycka litteraturen till ett rimligt pris.

När man utarbetade framsidorna till de georgiska originalen klippte man ut vackra bokstäver från dagstidningar och limmade fast dem på de engelska framsidorna.

Bröderna var riktigt påhittiga när de arbetade fram originalet för den tidskrift man skulle trycka. Den georgiska texten maskinskrevs så att den stämde överens med den engelska tidskriftens layout. Sedan klippte man ut bilder från den engelska tidskriften och limmade fast dem på det maskinskrivna dokumentet. Som pricken över i:et klippte man ut vackra bokstäver från dagstidningar och använde dem till titeln på framsidan. Sedan var dokumentet redo för tryckning!

Några av de allra första tidskrifter som trycktes på georgiska.

När man fick tillgång till datorer såg man till att två unga bröder, Levani Kopaliani och Leri Mirzasjvili, fick gå några datakurser. ”Vi var riktiga nybörjare, och  vi gjorde våra tabbar. Men med Jehovas hjälp kunde vi snart utarbeta våra tidskrifter”, berättar Leri.

Därmed började förkunnarna runt om i landet få tidskrifter i fyrfärgstryck i sina händer. Fler och fler ville läsa publikationerna, och man insåg snart att produktionen inte klarade av att hålla jämna steg med efterfrågan. Just då fick vännerna vägledning från Jehovas organisation – när de som allra mest behövde det.

Ett stort kliv framåt

Under en internationell sammankomst i Sankt Petersburg i Ryssland 1992 fick georgiska bröder chansen att träffa bröder från avdelningskontoret i Tyskland. Genadi Gudadze berättar: ”De förklarade hur översättningsarbetet går till, och de lovade att komma och hälsa på oss för att hjälpa till med det.”

Det var ingen lätt sak att trycka biblisk litteratur på georgiska. Språket har helt unika bokstäver, och organisationens fotosättningsprogram Meps hade inte stöd för georgiska. Man blev därför tvungen att utforma ett teckensnitt som kunde användas för fotosättning och tryckning.

De bröder på Betel i Brooklyn som fått i uppgift att rita alla georgiska bokstäver till Meps tog hjälp av en georgisk syster vid namn Marina Datikasjvili, vars familj hade flyttat till USA i slutet av 70-talet. Deras fina samarbete ledde till att avdelningskontoret i Tyskland snart kunde börja trycka ett antal vikblad och broschyren ”Se! Jag gör allting nytt” på georgiska.

 Översättningsarbetet styrs upp

År 1993 kom Michael och Silvia Fleckenstein från Betel i Tyskland till Tbilisi för att starta upp ett översättningskontor. Michael berättar: ”Det hade bara gått ett och ett halvt år sedan vi träffade de georgiska bröderna i Sankt Petersburg, så när vi kom fram och såg att de redan hade ett fullt fungerande översättningsteam blev vi helt paffa!”

Leri Mirzasjvili, Paata Morbedadze och Levani Kopaliani vid översättningskontoret i Tbilisi 1993.

Inom bara några månader arbetade elva översättare heltid på ett kontor i en liten lägenhet. Tack vare all hjälp från Jehovas organisation kunde församlingarna nu få andlig mat regelbundet.

Andlig mat korsar gränserna

Efter upplösningen av Sovjetunionen blossade inre motsättningar och etniska konflikter upp i de tidigare republikerna, även i Georgien. Det gjorde det riskabelt att resa, särskilt in och ut ur landet.

Zaza Dzjikurasjvili och Aleko Gvritisjvili (här tillsammans med sina fruar) trotsade riskerna och förde in litteratur i landet under en orolig tid.

En novemberdag 1994 blev Aleko Gvritisjvili och två andra bröder stoppade av några beväpnade militärer  när de var på väg över gränsen. De blev befallda att kliva ur bilen. Aleko berättar vad som hände: ”När de såg vår bibliska litteratur blev de vansinniga. De radade upp oss, och vi trodde att vi skulle dö. Vi bad innerligt till Jehova, och efter två timmar sa de: ’Ta er litteratur och dra härifrån – men ser vi er här igen kommer vi att sätta eld på bilen, och ni kommer att dö.’”

Bröderna fortsatte att leverera litteratur, trots all förföljelse. En av dem som modigt transporterade litteratur in i Georgien var broder Zaza Dzjikurasjvili. Han säger: ”Vi visste att vännerna var helt beroende av andlig mat. Och våra älskade fruar hjälpte oss verkligen.”

”Många av bröderna som hjälpte till att transportera litteratur hade familj”, säger Aleko. Vad fick dem att ta sådana risker? Aleko fortsätter: ”Det som drev oss var vår tacksamhet och kärlek till Jehova. Och vi ville visa att vi verkligen bryr oss om vännerna, precis som Jehova gör.”

Tack vare alla självuppoffrande bröder fortsatte litteraturen att komma in i landet under åren av oroligheter. Längre fram etablerade bröderna säkrare förbindelser mellan Tyskland och Georgien.

Uppmuntrande sammankomster gjorde gott

År 1995, när den politiska stormen hade lagt sig, började vittnena planera för sin allra första regionala sammankomst. Året därpå hölls den på tre platser: Gori, Marneuli och Tsnori. Totalt kom 6 000 vittnen från olika delar av landet.

Den regionala sammankomsten i närheten av Gori 1996.

 Det kändes säkert lite extra speciellt för alla som var samlade vid sammankomsten i Gori. Nyss hade vittnena tvivlat på om de skulle lyckas fylla den lokal de hyrt för minneshögtiden. Nu var problemet det omvända. De kunde inte hitta en lokal som var stor nog, eftersom de räknade med över 2 000 besökare! Därför bestämde de sig för att hålla sammankomsten utomhus vid en vacker camping uppe i bergen.

Broder Kako Lomidze, som ingick i sammankomstkommittén, berättar: ”Efter programmet stannade bröderna och systrarna kvar och sjöng tillsammans, och alla njöt verkligen av att vara samlade. Ingen kunde ta miste på den unika kärlek som finns bland Guds folk.” (Joh. 13:35)

Kretsveckor gav enastående resultat

År 1996 började man ordna så att varje församling skulle få en veckas besök av en kretstillsyningsman. De kretstillsyningsmän som fanns i Georgien var alldeles för få för att klara av den uppgiften, så man bestämde sig för att tillsätta fler.

Den ”kärleksfulla möda” de resande bröderna lade ner hjälpte verkligen församlingarna att växa till och följa organisationens ledning. (1 Thess. 1:3) Mellan åren 1990 och 1997 var ökningen enorm. År 1990 fanns det 904 förkunnare, men bara sju år senare hade siffran stigit till otroliga 11 082!

Det var tydligt att den andliga tillväxt som bara pågått i några få årtionden nu hade nått landets alla hörn. Men Jehova hade inte satt punkt för välsignelserna – mer skulle komma.