Gå direkt till innehållet

Gå direkt till andra menyn

Gå direkt till innehållsförteckningen

Jehovas vittnen

Svenska

Jehovas vittnens årsbok 2017

 GEORGIEN | 1924-1990

Mötena gjorde skillnad

Mötena gjorde skillnad

Mötena stärkte andligheten hos alla som var nya i sanningen. Faktum är att de nydöpta var minst lika angelägna om att öppna sina hem för församlingens möten som de som varit i sanningen länge. Alla som dök upp togs emot med öppna armar, och vännerna drogs närmare varandra.

När flera av dem som studerat Bibeln var redo för dop brukade man lite diskret anordna speciella  möten. Ett sådant möte hölls i augusti 1973 i Suchumi. Men de 35 som skulle döpas hann inte ner i vattnet förrän polisen kom och avbröt mötet. Några av vännerna blev arresterade, däribland Vladimir Hladjuk.

Så fort Vladimir och de andra bröderna var på fri fot igen tog de kontakt med de förkunnare som skulle ha blivit döpta. Bara två dagar efter det avbrutna specialmötet kunde de genomföra dopet. Vladimir berättar: ”Vi kände verkligen Jehovas stöd. Direkt efter dopet bad vi tillsammans och tackade Jehova för allt.”

Motstånd fick motsatt effekt

Två dagar efter dopet blev Vladimir Hladjuk arresterad igen. Senare dömdes han, Ytta Sudarenko och Natela Tjargeisjvili till flera års fängelse. Det var ett hårt slag för vittnena, men de var fast beslutna att fortsätta predika.

Vittnena ville ligga lite lågt med tanke på myndigheternas syn på predikoarbetet, så de valde att resa till andra orter för att sprida sanningen där. I och med det fick motståndet motsatt effekt: de goda nyheterna spreds ännu mer.

Under kommunistregimen brukade förkunnarna som bodde i landets större städer predika på smågator och i parker. Där träffade de ofta människor från andra städer och byar som var i staden för att handla eller hälsa på släktingar. Om någon ville höra mer om sanningen tog man deras adress och ordnade så att de fick besök.

Babutsa Dzjedzjelava reste kors och tvärs över västra Georgien för att predika. ”Eftersom jag hade släkt  lite här och där, var det ingen som tyckte det var konstigt att jag flängde runt så mycket”, berättar hon. ”På två år hade jag studerat Bibeln med tjugo personer i Zugdidi och fem personer i Tjchorotsku. Alla döpte sig så småningom.”

Stort behov av litteratur på georgiska

Det blev snart uppenbart att det behövdes litteratur på georgiska. När förkunnarna gjorde återbesök och ledde bibelstudier insåg de att det behövdes biblar och biblisk litteratur på ett språk som människor lättare kunde ta till sig. *

Babutsa minns hur svårt det var att leda ett bibelstudium utan litteratur på georgiska. Hon säger: ”Jag hade bara Bibeln och andra böcker på ryska, så många gånger blev jag tvungen att översätta materialet för den jag studerade med.” Med hjälp av en ordbok översatte hon många artiklar till georgiska. Hon lyckades dessutom översätta hela Matteusevangeliet!

Modiga vittnen använde stencilapparater för att framställa bibliska publikationer i sina hem.

Många uppskattade de översatta artiklarna så mycket att de tog sig för att skriva av publikationerna för hand så att de fick egna exemplar. Några började till och med skriva av Bibeln, eftersom det fanns så få biblar på georgiska.

”Jag skrev dagarna i ända”

Vännerna turades om att läsa den litteratur som översatts till georgiska, och man hade bara några  dagar eller någon vecka på sig innan man var tvungen att lämna den vidare. När turen kom till en av familjerna att läsa Nya testamentet, passade de på att skriva av det innan de lämnade det ifrån sig.

Raul Kartjava vara bara tretton när hans pappa bad honom skriva av Nya testamentet. Han berättar: ”Pappa köpte en hel hög med anteckningsblock och massa olika slags pennor i hopp om att det skulle göra jobbet roligare. Det kändes som en gigantisk uppgift, men jag antog utmaningen. Jag skrev dagarna i ända och pausade bara för att stretcha handen lite då och då.”

Handskrivna kopior av Vakttornet och ”Dagens text” på georgiska.

Arbetet tog tid, så Rauls familj blev överlyckliga när de fick lov att behålla Nya testamentet ytterligare  någon vecka så att de kunde hinna klart. Raul lyckades skriva av alla 27 böckerna i Nya testamentet på bara två månader!

Många vänner lade ner mycket tid och energi på att skriva av litteratur, men det var ändå inte tillräckligt för att fylla det georgiska folkets andliga behov. Det gjorde att en del modiga vänner bestämde sig för att med hjälp av stencilapparater framställa bibliska publikationer i sina hem.

Predikoarbetet i västra Georgien hade fått upp farten, men hur var läget i den östra delen av landet? Fanns det någon i huvudstaden, Tbilisi, som kunde hjälpa sanningssökare som Vaso Kveniasjvili, som nämndes tidigare?

 Sanningen når huvudstaden

Under 70-talet försökte de sovjetiska myndigheterna knäcka vittnena genom att tvinga dem att lämna sina hem. Några som råkade ut för det var Oleksij och Lidija Kurdas, ett par från Ukraina som flyttade till Tbilisi. De hade tidigare spenderat många år i fängelse på grund av sin tro.

Larisa Kessaeva (senare Gudadze) på 70-talet.

Oleksij och Lidija berättade om sanningen för ett starkt troende par som hette Zaur och Eteri Kessaev. Parets dotter, Larisa, som då var femton, berättar vad som hände: ”Vi försökte bevisa att den ortodoxa kyrkan hade rätt. Efter ett antal diskussioner började våra argument sina, men deras argument från Bibeln tog aldrig slut.”

Larisa fortsätter: ”I kyrkan fanns de tio budorden skrivna på väggen mellan två ikoner, och jag hade läst dem många gånger. Men när Oleksij läste 2 Moseboken 20:4, 5 för oss blev jag alldeles kall. Jag kunde inte sova den natten. Tanken malde i mitt huvud: ’Tänk om det är sant att man bryter mot budorden när man tillber ikoner!’”

Tidigt morgonen därpå sprang Larisa till kyrkan för att få klarhet i saken. Där stod budordet klart och tydligt: ”Du skall inte göra dig en skulpterad bild ... Du skall inte böja dig ner för dem.” För första gången i sitt liv förstod hon vad de här orden verkligen innebar. Larisa och hennes föräldrar döpte sig så småningom och blev därmed några av de allra första vittnena i Tbilisi.

 Äntligen fann han rättvisan

Närmare tjugo år efter sin första kontakt med vittnena fick Vaso Kveniasjvili nys om att Jehovas vittnen anordnade möten i Tbilisi. Han blev så glad över att ha hittat vännerna igen. Som han hade väntat!

24 år efter att Vaso Kveniasjvili först kom i kontakt med vittnena kunde han äntligen döpa sig.

Eftersom Vaso var ökänd för sin kriminella bakgrund ville vittnena till en början inte låta honom vara med. Några misstänkte till och med att han var en sovjetisk spion. Vaso fick inte komma på mötena på fyra år.

När vännerna till slut insåg att Vaso var uppriktig fick han bli en del av församlingen och kunde döpa sig. Äntligen fick han komma nära den rättvise Gud som han letat efter så länge! (Jes. 30:18, noten) Han tjänade troget Jehova fram till sin död 2014.

 År 1990 hade predikoarbetet nått ut till landets alla hörn. Då ledde omkring 900 förkunnare 942 bibelkurser. Grunden var nu lagd för den stora ökning som skulle komma.

^ § 12 Biblar var sällsynta under kommunisttiden, trots att delar av Bibeln översatts till georgiska redan så tidigt som på 400-talet. (Se rutan ”Bibeln på georgiska”.)