Gå direkt till innehållet

Gå direkt till andra menyn

Gå direkt till innehållsförteckningen

Jehovas vittnen

Svenska

Jehovas vittnens årsbok 2017

Vittnande vid linbanestationen i Chulo.

 GEORGIEN

”Detta är Jehovas tjänares arvsbesittning” (Jes. 54:17)

”Detta är Jehovas tjänares arvsbesittning” (Jes. 54:17)

JEHOVAS VITTNEN i Georgien har fortsatt predika i med- och motgång, och Jehova har verkligen välsignat deras arbete. Budskapet har nått ut till i princip hela landet.

Övre bilden: Förkunnare som gör sig redo för tjänsten i Usjguli, som ligger 2 200 meter över havet.

På senare tid har många förkunnare och pionjärer gått in för att täcka de få distrikt som fortfarande är obearbetade. En del byar och städer som ligger uppe  i bergen går bara att nå med linbana eller fyrhjulsdrivna bilar.

Förkunnare i Svanetien.

Sedan 2009 har avdelningskontoret i Georgien varje år skickat ut en lista på obearbetade distrikt till alla församlingar för att uppmuntra förkunnare att hjälpa till där det finns behov. Många vänner har gjort stora uppoffringar för att utöka sin tjänst.

Ana och Temuri Bliadze.

Temuri och Ana Bliadze var nygifta när de fick höra att det behövdes förkunnare i det bergiga Adzjarien. De hade precis köpt en tomt där de tänkte bygga ett hus, men nu såg de möjligheten att i stället utöka sin tjänst.

De åkte till Adzjarien en vecka för att kolla läget. Temuri berättar om sitt första intryck: ”Förkunnarna gick till fots för att nå de små byarna. Jag insåg snabbt att vår fyrhjulsdrivna bil skulle komma väl till pass.”

Ana tillägger: ”Det svåraste med flytten var att lämna vår älskade familj och församling. Men vi kände tydligt att Jehova välsignade oss.” I över tre år har Temuri och Ana hjälpt till i en grupp i Keda, en liten stad i Adzjarien.

Påhittiga pionjärer

Tillfälliga specialpionjärer som förordnades till avlägsna distrikt gjorde verkligen en stor insats. Dessutom valde många av dem att stanna kvar på distrikten efter sina uppdrag för att fortsätta hjälpa dem som de studerat med.

Två pionjärsystrar, som båda hette Chatuna, blev förordnade till det pittoreska samhället Manglisi. Det fanns inga vittnen där, men tjänsten visade sig vara  helt fantastisk. Första månaden ledde de nio bibelstudier, andra månaden tolv, tredje månaden femton och fjärde månaden arton! De bestämde sig för att stanna kvar i Manglisi för att fortsätta ta hand om människorna som visat intresse.

För att klara sig ekonomiskt var systrarna tvungna att vara lite påhittiga. De bestämde sig för att tillaga och sälja en delikatess som Manglisi är känd för: en sylt gjord på tallkottar. Systrarna började med att samla på sig tillräckligt med gröna små kottar. Därefter var det dags att koka sylten. Och slutligen fick de sälja de söta små burkarna till turisterna på marknaden. Men en dag hände något som gav systrarnas ekonomi ett oväntat uppsving.

En kvinna som de studerade med dök plötsligt upp med en massa kycklingar. Hon berättade att en av  hennes hönor hade lagt ägg i en undanskymd vrå, och rätt vad det var så var huset fullt av nykläckta små kycklingar. Kvinnan ville ge de här små liven till pionjärsystrarna. En av systrarna hade haft höns förut, så de tackade ja. Nu hade de en egen liten hönsfarm.

En av systrarna säger: ”Tack vare Jehova, våra vänner och dem vi studerade med kunde vi klara oss i Manglisi i fem år.” I dag finns det en flitig grupp av bröder och systrar i det här lilla samhället.

Chatuna Charebasjvili och Chatuna Tsulaia i Manglisi.

Pionjärer lär sig nya språk

På senare år har många människor från olika länder strömmat till Georgien, vilket har förändrat behoven på distriktet. Många pionjärer har därför valt att lära sig språk som arabiska, azerbajdzjanska, engelska, kinesiska, persiska och turkiska.

En del pionjärer har börjat tjäna i utländska grupper och församlingar i landet, medan andra har flyttat utomlands till platser där behovet är ännu större. Giorgi och Gela var båda i tjugoårsåldern när de flyttade till ett grannland. ”Vi ville göra vårt bästa för Jehova, och det kände vi att vi kunde göra genom att ta det här steget”, säger Giorgi.

Gela säger så här om den tiden: ”Jag lärde mig massor av att tjäna som äldste på ett sådant distrikt. Det är en fantastisk känsla att bli använd av Jehova och få ta hand om hans ’små får’.” (Joh. 21:17)

Giorgi tillägger: ”Visst fanns det utmaningar, men vi var målinriktade och fokuserade på vår tjänst. Vi kände att vi bara gjorde det vi borde göra.”

 En annan broder, som också heter Gela, tjänade i Turkiet under några år. ”I början var det inte så lätt”, berättar han. ”Jag fick kämpa en hel del med språket, så det var svårt att hålla modet uppe. Men när jag väl lyckades behärska språket och kunde prata med människor omkring mig, kände jag mig lyckligare än någonsin.”

Nino, som varit pionjär i Istanbul i över tio år, säger så här: ”Jag kände Jehovas stöd redan från dag ett. Som pionjär på ett utländskt distrikt får man ofta vara med om saker som man annars bara läser om i ’Årsboken’.”