Hjälpmedelsinställning

Search

Välj språk

Gå direkt till andra menyn

Gå direkt till innehållsförteckningen

Gå direkt till innehållet

Jehovas vittnen

Svenska

Jehovas vittnens årsbok 2015

 DOMINIKANSKA REPUBLIKEN

”Jag tänker fortsätta att vara ett Jehovas vittne”

Ana María (Mary) Glass

”Jag tänker fortsätta att vara ett Jehovas vittne”
  • FÖDD 1935

  • DÖPT 1956

  • PROFIL En hängiven ung katolik som lärde känna Bibelns sanning och modigt härdade ut när hon utsattes för motstånd från familjen, kyrkan och staten.

JAG var djupt religiös och mycket aktiv i katolska kyrkan. Jag sjöng i kyrkokören och följde med prästerna till särskilda retreatcenter, där de förrättade mässan. År 1955 talade min syster med mig om det kommande paradiset. Hon gav mig en bibel, broschyren ”Dessa goda nyheter om riket” och boken ”Låt Gud vara sannfärdig”. Jag blev fascinerad, så jag frågade prästen om jag kunde få läsa Bibeln. Han sa att det skulle göra mig ”tokig”, men jag bestämde mig för att läsa den ändå.

När jag hade flyttat till mina farföräldrar i Boca Chica, frågade en präst mig varför jag inte gick i kyrkan. Jag förklarade att jag hade upptäckt att många av kyrkans läror inte finns i Bibeln. Prästen blev rasande och röt: ”Hör nu på, unga dam, du är ett får som har förirrat dig bort från min hjord.”

 ”Nej”, svarade jag, ”det är du som har förirrat dig bort från Jehovas hjord, för fåren tillhör Jehova och inte någon människa.”

Jag gick aldrig tillbaka till kyrkan. Jag flyttade hem till min syster, och bara sex månader efter det att jag först hade hört talas om sanningen blev jag döpt. Jag började direkt som reguljär pionjär. Ett år senare gifte jag mig med Enrique Glass, som tjänade som kretstillsyningsman. En gång när vi predikade i en park i La Romana blev Enrique gripen av polisen. När de förde bort honom sprang jag efter dem och sa: ”Jag är också ett Jehovas vittne, och även jag var ute och förkunnade. Varför tar ni inte mig också?” Men de ville inte gripa mig.

Enrique hade redan avtjänat sammanlagt sju och ett halvt år i fängelse. Den här gången dömdes han till 20 månader. Jag besökte Enrique varje söndag. Vid ett av besöken frågade en av de överordnade vid fängelset: ”Varför är du här?”

Jag förklarade: ”Min man sitter i fängelse för att han är ett Jehovas vittne.”

”Du är ung och har framtiden för dig”, svarade han. ”Varför slösa bort din tid på Jehovas vittnen?”

”Jag är också ett Jehovas vittne”, svarade jag. ”Även om du dödar mig sju gånger och uppväcker mig sju gånger, så ändrar det ingenting. Jag tänker fortsätta att vara ett Jehovas vittne.” Han hade hört nog och sa åt mig att gå därifrån.

När förbudet hade upphävts var Enrique och jag i krets- och områdestjänsten i flera år. Enrique somnade in i döden den 8 mars 2008. Jag har fortsatt att tjäna som reguljär pionjär.