Hjälpmedelsinställning

Search

Välj språk

Gå direkt till andra menyn

Gå direkt till innehållsförteckningen

Gå direkt till innehållet

Jehovas vittnen

Svenska

Jehovas vittnens årsbok 2015

 DOMINIKANSKA REPUBLIKEN

Vem är huvudet?

Vem är huvudet?

Gör så att ”deras brödraskap blir utan huvud”

Den 13 juli 1957 skrev inspektör Colón till regeringen: ”Det finns en känd gammal grundsanning som säger att ’man måste slå mot ormens huvud’. För att utrota sekten Jehovas vittnen ur landet är det viktigt att hitta ett sätt att få bort deras missionärer. Det skulle göra att deras brödraskap blir utan huvud, och utan huvud kommer deras tankar och idéer inte att vinna framgång.”

Kort därefter beordrade säkerhetsminister Arturo Espaillat de tio kvarvarande missionärerna att lämna landet. Den 21 juli 1957 skrev Roy Brandt till Trujillo och bad att få träffa honom för att förklara vår situation. Han skrev bland annat: ”Den hatkampanj som vissa i landet bedriver mot Guds namn, Jehova, är densamma som den kampanj som felunderrättade personer bedrev mot Jesus apostlar.” Broder Brandt uppmanade sedan Trujillo att läsa kapitel 2 till 6 i Apostlagärningarna och förklarade: ”Det sunda och rättframma råd som domaren Gamaliel gav den gången är precis lika tillämpligt i dag som det  var då.” Broder Brandt återgav sedan delar av Apostlagärningarna 5:38, 39, och skrev med stora bokstäver: ”LÄMNA DE HÄR MÄNNEN I FRED, FÖR OM DET VERK DE UTFÖR ÄR AV GUD, KAN DET EN DAG VISA SIG ATT NI HAR FÖRT KRIG MOT GUD.” Men han vädjade för döva öron. Den 3 augusti 1957 blev missionärerna hämtade till flygplatsen och utvisade.

Jesus ”är huvudet”

Donald Nowills var bara 20 år när han fick sköta verksamheten på avdelningskontoret.

Hur skulle det gå för de dominikanska bröderna och systrarna nu när missionärerna var borta? Hade de blivit ”utan huvud”, som inspektör Colón hade förutsagt? Inte alls. Jesus ”är huvudet för kroppen, församlingen”. (Kol. 1:18) Jehovas folk i Dominikanska republiken var därför inte ”utan huvud”. Tvärtom fortsatte Jehova och hans organisation att ta hand om dem.

 Donald Nowills, som fick ansvaret för verksamheten i landet när missionärerna hade utvisats, var bara 20 år och hade inte varit döpt i mer än fyra år. Han hade visserligen tjänat som kretstillsyningsman några månader, men hade aldrig arbetat vid ett avdelningskontor. Broder Nowills hade ett anspråkslöst litet kontor i sitt hus, som var gjort av trä och hade plåttak och jordgolv. Det låg i Gualey, en mycket farlig del av Ciudad Trujillo. Med hjälp av Félix Marte gjorde han kopior av Vakttornet för hela landet.

En stencilkopia av Vakttornet från 1958.

Broder Nowills fick hjälp av Mary Glass, vars man, Enrique, satt i fängelse. Hon berättar: ”Jag brukade sluta mitt vanliga arbete klockan fem på eftermiddagen och gå till broder Nowills kontor för att skriva av Vakttornet på skrivmaskin. Därefter framställde broder Nowills kopior på en stencilapparat. En syster från Santiago, som hade kodnamnet ’ängeln’, brukade sedan lägga  stencilkopiorna i botten på en stor burk som hade innehållit vegetabilisk olja. Sedan lade hon en duk över litteraturen och täckte den med kassava, potatis eller taro. Ovanpå det lade hon grov säckväv (juteväv). Sedan brukade hon resa med allmänna transportmedel norrut i landet och lämna ett exemplar till varje församling. Familjerna turades om att låna det exemplaret så att de kunde studera det tillsammans.”

”Vi var tvungna att vara mycket försiktiga”, tillägger Mary, ”eftersom gatorna kryllade av poliser och militärer som försökte lista ut var avskrifterna av Vakttornet gjordes. Men de lyckades aldrig göra det. Jehova skyddade oss alltid.”