Hjälpmedelsinställning

Search

Välj språk

Gå direkt till andra menyn

Gå direkt till innehållsförteckningen

Gå direkt till innehållet

Jehovas vittnen

Svenska

Jehovas vittnens årsbok 2015

 DOMINIKANSKA REPUBLIKEN

Hoppet om Guds rike är inte en dröm

Efraín De La Cruz

Hoppet om Guds rike är inte en dröm
  • FÖDD 1918

  • DÖPT 1949

  • PROFIL Trots att han satt i sju fängelser och utsattes för brutal misshandel var han alltid lika fast besluten att fortsätta att predika de goda nyheterna om Guds rike.

ÅR 1948 började min hustru, Paula, min dotter och jag vara med vid Jehovas vittnens möten i Blanco Arriba. Det var fyra mil att gå fram och tillbaka, men vi missade aldrig ett möte. Den 3 januari 1949 blev Paula och jag döpta.

Sex månader senare blev jag och några andra i vår församling gripna och dömda till tre månaders fängelse. Vi var tvungna att sova på golvet och fick bara ett mål mat om dagen – gröna bananer och te. När vi frigavs från fängelset blev vi hotade av några myndighetspersoner som trodde att det skulle få oss att sluta predika. Men när vi kom hem började vi i hemlighet vara med vid möten och gå ut i tjänsten igen. Eftersom vi hela tiden bevakades av poliser och militärer träffades vi i privata hem, på kaffeplantager eller på lantgårdar. I stället för att samlas på samma plats varje gång meddelades det vid slutet av varje möte var nästa  möte skulle hållas. När vi predikade gjorde vi det en och en. Vi hade arbetskläder på oss och använde varken bibel eller någon litteratur. Trots det fick jag mellan 1949 och 1959 sitta i sju olika fängelser, och varje gång avtjänade jag ett straff på tre till sex månader.

Jag fick vara extra försiktig, eftersom några av dem som förföljde mig var mina släktingar. Till och med när jag sov i bergen eller på en lantgård för att inte bli upptäckt hände det att de fick tag i mig. En gång sändes jag till fängelset La Victoria i Ciudad Trujillo, där det kunde vara 50 till 60 fångar i en enda cell. Där fick vi två mål mat om dagen – majsgröt på morgonen och en liten portion ris med bönor vid middagstid. Alla vittnen som var där predikade naturligtvis för sina medfångar, och vi höll våra möten regelbundet. Vid mötena återgav vi bibeltexter ur minnet och berättade erfarenheter från tjänsten.

Sista gången jag satt i fängelse slog en soldat mig i huvudet och bröstkorgen med en gevärskolv. Även om jag fortfarande känner av sviterna av den misshandel jag utsattes för då och vid andra tillfällen, stärkte de här prövningarna min tro, min uthållighet och min beslutsamhet att tjäna Jehova.

Nu, vid 96 års ålder, är jag församlingstjänare. Jag klarar visserligen inte av att gå långa sträckor, men jag brukar sitta framför mitt hus och predika för dem som går förbi. Hoppet om Guds rike är inte en dröm för mig. Det är en verklighet, och jag har predikat om det i över 60 år. Den nya världen är lika verklig för mig i dag som den var när jag först hörde budskapet om Guds rike. *

^ § 3 Efraín De La Cruz dog medan den här skildringen färdigställdes.