Hjälpmedelsinställning

Search

Välj språk

Gå direkt till andra menyn

Gå direkt till innehållsförteckningen

Gå direkt till innehållet

Jehovas vittnen

Svenska

Jehovas vittnens årsbok 2014

 SIERRA LEONE OCH GUINEA

1945–1990 Många blir förda ”till rättfärdighet” (Dan. 12:3) (Del 4)

1945–1990 Många blir förda ”till rättfärdighet” (Dan. 12:3) (Del 4)

Läs- och skrivkurser

I början av 1963 besökte Milton Henschel Sierra Leone för andra gången. Han nämnde något som behövde förbättras och som avdelningskontoret hade uppmärksammat en längre tid. Förkunnarna skulle satsa mer på läs- och skrivkurser.

En del församlingar hade redan läs- och skrivkurser på engelska. Men efter Henschels besök började förkunnarna lära de intresserade att läsa och skriva på deras modersmål. Vissa församlingar höll kurser på både två och tre olika språk. De här kurserna var så populära att en tredjedel av förkunnarna i landet anmälde sig.

Bröder i Liberia utarbetade 1966 en illustrerad läsebok på kissi. När bröderna visade boken för regeringstjänstemän i Liberia blev de så imponerade att de bestämde sig för att trycka och sprida boken helt gratis. Den spreds i Guinea, Liberia och Sierra Leone och hjälpte flera hundra kissitalande att lära sig läsa och skriva. Längre fram utarbetade man nya upplagor av läseboken för andra språkgrupper, så att ännu fler kunde bli läs- och skrivkunniga.

Sia använde svarta och röda snören för att hålla reda på sin tjänst.

 De här kurserna hjälpte dessutom deltagarna att göra andliga framsteg. Sia Ngallah är en odöpt förkunnare i 50-årsåldern som var analfabet. Hon använde svarta och röda snören för att hålla reda på vad hon hade gjort i tjänsten. Efter en timme i tjänsten knöt hon en knut på det svarta snöret. När hon hade gjort ett återbesök knöt hon en knut på det röda snöret. Men sedan fick hon gå en läs- och skrivkurs, och det hjälpte henne att lättare hålla reda på sin tjänst. Hon blev en skicklig förkunnare och kunde snart bli döpt.

Många församlingar i Sierra Leone och Guinea har fortfarande läs- och skrivkurser. En högt uppsatt regeringstjänsteman i Sierra Leone berömde bröderna på avdelningskontoret: ”Förutom att ni undervisar våra invånare i Bibeln gör ni ett beundransvärt arbete för att lära dem läsa och skriva.”

Stenarna ropar

I takt med att människor från olika etniska grupper lärde sig läsa ökade behovet av översättning. På många språk fanns det knappt något att läsa över huvud taget. De som hade gått i skolan i Sierra Leone läste engelska, och de som hade gått i skolan i Guinea läste franska. Men vad skulle man göra för att få fram biblisk litteratur på deras modersmål?

Två missionärer började 1959 översätta ett vikblad och en broschyr till mende, men de fick inte så stor spridning. Tio år senare översattes broschyrerna ”Dessa goda nyheter om riket” och Att leva i hoppet om en rättfärdig ny värld till kissi. Omkring 30 000 av de här broschyrerna spreds och användes i bibelstudiearbetet.

 År 1975 började avdelningskontoret ge ut vakttornsstudieartiklar på kissi. Förkunnarna blev överlyckliga! En broder skrev: ”Jehova har utfört ett stort underverk. Ingen av oss har gått i skolan. Vi var som stenar som inte kunde prata, men det var då. Nu när vi har Vakttornet på kissi kan vi berätta om Jehovas storslagna gärningar.” (Luk. 19:40) Många andra publikationer blev också översatta till kissi.

De flesta i Sierra Leone och Guinea läser fortfarande litteraturen på engelska eller franska, eftersom de språken används vid mötena. Men på senare tid har vännerna även fått många publikationer på sina lokala språk. Nu finns biblisk litteratur på kpelle, kissi, krio, malinke, mende, pular och susu. Broschyrerna Lyssna till Gud så får du leva för evigt och Lyssna till Gud finns på alla de här språken. De är lätta att använda och hjälper många med begränsad läsförmåga att förstå vilket fantastiskt budskap som finns i Bibeln.

Ett nytt avdelningskontor

I början av 60-talet letade bröderna i Freetown efter en plats där de kunde bygga ett nytt avdelningskontor. År 1965 hittade de till sist en tomt på Wilkinson Road. Den låg i ett av de finare bostadsområdena med utsikt över havet.

Resultatet blev en byggnad med Rikets sal, missionärshem och kontor samlade under ett och samma tak. Under byggtiden hände det ofta att den tunga trafiken på Wilkinson Road nästan blev stillastående när förarna saktade ner och nyfiket tittade på bygget. Komplexet överlämnades den 19 augusti 1967. Nästan 300 var med vid programmet, bland dem representanter från de lokala myndigheterna och flera gamla  kämpar som blev döpta av Bibel-Brown så tidigt som 1923.

Avdelningskontoret och missionärshemmet i Freetown (1965–1997).

Det nya avdelningskontoret gjorde att människor fick större respekt för Jehovas vittnens arbete. Det tystade också många kritiker som påstod att Jehovas vittnen inte skulle bli långlivade i Sierra Leone. Den nya byggnaden visade tydligt att Jehovas vittnen var här för att stanna.

Missionärer får det att växa

Några vänner som är ute i tjänsten tar sig över ett lerigt risfält.

Från mitten av 70-talet har det kommit en stadig ström av missionärer till Sierra Leone och Guinea. De har verkligen bidragit till ökningen i de här länderna.  Några tjänade tidigare i andra afrikanska länder och kunde lätt finna sig till rätta. Andra hade aldrig varit i Afrika förut. Vad är deras intryck av ”den vite mannens grav”?

”Människorna var ödmjuka och andligt utsvultna. Det var underbart att se hur sanningen förbättrade deras liv.” – Hannelore Altmeyer.

”Det har varit jobbigt med det tropiska klimatet och sjukdomarna. Men inget går upp mot att få hjälpa uppriktiga människor att lära känna Jehova. Det uppväger alla svårigheter.” – Cheryl Ferguson.

”Jag har lärt mig att ha tålamod. Jag frågade en syster när hennes gäster skulle komma, och hon svarade: ’Kanske i dag, kanske i morgon. Eller kanske i övermorgon.’ Jag måste ha sett helt förvånad ut, för hon tillade: ’Men jag vet att de kommer!’” – Christine Jones.

”Vi var fjorton missionärer med olika etnisk och kulturell bakgrund som bodde i missionärshemmet i Freetown. Vi fick samsas om två toaletter, en dusch, en tvättmaskin och ett kök. Tillgången på mat var begränsad, och det som fanns var inte av bästa kvalitet. Strömmen kunde försvinna helt utan förvarning, ibland i flera dagar. De flesta av oss fick malaria och andra tropiska sjukdomar. Det var egentligen upplagt för katastrof, men med tiden lärde vi oss att komma överens, förlåta varandra och se det humoristiska i olika situationer. Tjänsten var underbar, och alla på missionärshemmet blev mycket nära vänner.” – Robert och Pauline Landis.

Pauline Landis har ett bibelstudium.

 ”Tiden i Sierra Leone var den bästa i vårt liv. Vi ångrar ingenting och skulle aldrig vilja ha det ogjort. Vi bara saknar det väldigt mycket.” – Benjamin och Monica Martin.

”En gång övernattade vi hos en intresserad som gav oss en maträtt som såg väldigt konstig ut. ’Det är huggorm’, sa hon. ’Jag har tagit bort huggtänderna. Vill ni smaka?’ Vi tackade snällt nej, men hon insisterade. Trots sådana små kulinariska överraskningar har vi lärt oss att älska både människorna och deras gästfrihet.” – Frederick och Barbara Morrisey.

”Jag har varit i missionärstjänsten i 43 år, och jag har bott med över 100 olika missionärer. Det har varit en förmån att lära känna så många vänner. Trots våra olika personligheter jobbar vi alla mot samma mål. Det är en härlig känsla att få vara Guds medarbetare och se människor ta emot sanningen.” – Lynette Peters.

”Det är en härlig känsla att få vara Guds medarbetare och se människor ta emot sanningen.”

Sedan 1947 har 154 missionärer tjänat i Sierra Leone, och 88 har tjänat i Guinea. Många andra vittnen har kommit till de här länderna för att hjälpa till på distrikten. Nu finns det 44 missionärer i Sierra Leone och 31 i Guinea. Deras hårda och osjälviska arbete har påverkat många människors liv. Alfred Gunn som har varit medlem av avdelningskontorets kommitté i många år säger: ”Vi blir varma inombords varje gång vi tänker på missionärerna.”