Hjälpmedelsinställning

Search

Välj språk

Gå direkt till andra menyn

Gå direkt till innehållsförteckningen

Gå direkt till innehållet

Jehovas vittnen

Svenska

Jehovas vittnens årsbok 2014

 SIERRA LEONE OCH GUINEA

1945–1990 Många blir förda ”till rättfärdighet” (Dan. 12:3) (Del 3)

1945–1990 Många blir förda ”till rättfärdighet” (Dan. 12:3) (Del 3)

I fejd med ett hemligt sällskap

Det första angreppet kom i en by nära Koindu. Där var det flera män som studerade Bibeln och regelbundet besökte mötena. Som de flesta kissitalande män var de medlemmar i poro, ett hemligt sällskap som präglas av spiritism. James Mensah, en missionär som tjänade i Sierra Leone, berättar: ”Ledaren för gruppen blev fullständigt rasande när de som studerade vägrade delta i demoniska riter. Han och hans anhängare slog dem, stal deras egendom, brände ner deras hem, kedjade dem och lämnade dem i bushen så att de skulle svälta ihjäl. En av de politiska ledarna hetsade medlemmarna att fortsätta förföljelsen. Trots det fortsatte männen studera.”

Bröderna i Koindu anmälde poro-ledaren, hans anhängare och den politiske ledaren till polisen. De greps, åtalades och fick en kraftig reprimand. Politikern  blev avstängd från sitt ämbete närmare ett år. Nyheten om den här rättsliga segern spred sig och gav andra intresserade mod att komma till mötena. Så småningom ändrade politikern inställning och blev intresserad av sanningen. När det hölls en kretssammankomst i det området erbjöd han logi till sammankomstdeltagare och bidrog faktiskt med en ko.

Andra ledare för poro försökte angripa bröderna och orsaka ”svårigheter på grundval av lagstadgar”. (Ps. 94:20) Politiker som själva var medlemmar av det hemliga sällskapet lade fram ett lagförslag i parlamentet om att förbjuda Jehovas vittnen. ”Då tog den politiske ledaren oss i försvar och berättade att han hade studerat med oss i två år”, säger Charles Chappell. ”Han förklarade för dem att Jehovas vittnen är helt opolitiska och att vi utbildar människor och höjer deras moral. Sedan sa han att han själv hoppades bli ett vittne. När en annan medlem av parlamentet som också hade studerat ställde sig på hans sida, bestämde man att lagförslaget skulle avslås.”

”Gud kan väl ge dig mat!”

De som lämnade spiritistiska sällskap fick hårt motstånd från sina familjer. Jonathan Sellu, en tonåring från Koindu, hade fyra generationer juju-präster i släkten. Han förväntades gå i deras fotspår. När han började studera Bibeln slutade han med spiritistiska riter och offer. Hans familj reagerade mycket negativt. Han fick inte fortsätta gå i skolan, och de vägrade ge honom mat när han gick på mötena. ”Gud kan väl ge dig mat!”, sa de hånfullt. Men Jonathan gav inte upp. Han lärde sig läsa och skriva ändå och behövde inte gå hungrig. Han blev  senare reguljär pionjär och fick glädjen att se sin mamma komma med i sanningen.

Tillväxt på andra platser i landet

År 1960 fanns det församlingar och spridda grupper i Bo, Freetown, Kissy, Koindu, Lunsar, Magburaka, Makeni, Moyamba, Port Loko, Waterloo och så långt norrut som i Kabala. Det året ökade antalet förkunnare snabbt från 182 till 282. Många specialpionjärer kom från Ghana och Nigeria för att hjälpa till i de växande församlingarna.

De flesta av de nya förkunnarna tillhörde två olika folkgrupper: krio, som bodde i och omkring Freetown, och kissi, som bodde i den östra delen av landet. Men när de goda nyheterna spreds började andra folkgrupper också ta emot sanningen. Det var bland annat kuranko, limba och temne i norr, mende i söder och andra etniska grupper.

Vännerna i Freetown East Congregation överlämnade sin Rikets sal 1961. Sedan överlämnades en annan Rikets sal i Koindu. Den var uppförd med lokalt tillverkat tegel, hade 300 sittplatser och användes också som sammankomsthall. Strax därefter kunde Skolan i Rikets tjänst hållas för första gången i Sierra Leone, och 40 äldstebröder var med i klassen. En lyckad kampanj för att erbjuda Nya världens översättning av Den heliga skrift till allmänheten blev slutklämmen på ett fantastiskt år.

Skolan i Rikets tjänst i Sierra Leone 1961. William Nushy (mitten i bakre raden), Charles Chappell (andra från höger i mittenraden) och Reva Chappell (tredje från höger i främre raden).

Jehova välsignade sitt folk, och den 28 juli 1962 hände något uppmuntrande. Den juridiska sammanslutningen ”International Bible Students Association”, som har använts av Jehovas vittnen i många länder, fick officiell status i Sierra Leone.

 Guinea får större frihet

Nu ska vi se närmare på grannlandet Guinea. Fram till 1958 var det en koloni med namnet Franska Guinea. Innan dess hade några bröder bara vittnat för människor de träffade på genomresa i landet, eftersom de franska myndigheterna motsatte sig vårt arbete. Men 1958 öppnades möjligheternas dörr när Guinea avsade sig det franska styret och blev en självständig republik.

Manuel Diogo var en fransktalande broder i 30-årsåldern från Dahomey (nu Benin). År 1958 började han arbeta i en bauxitgruva i Fria, omkring 8 mil norr om huvudstaden Conakry. Manuel ville sätta i gång och förkunna  på det här orörda distriktet så fort som möjligt. Han skrev till avdelningskontoret i Frankrike och bad att få litteratur och hjälp av specialpionjärer. Han avslutade sitt brev: ”Jag ber att Jehova ska välsigna arbetet, för det finns mycket intresse här.”

Det franska avdelningskontoret skrev ett uppmuntrande brev till Manuel och bad honom stanna i Guinea så länge som möjligt. De ordnade med att en specialpionjär besökte honom så att han kunde få övning i tjänsten. Det här gav Manuel den styrka han behövde för att entusiastiskt förkunna i Fria fram till sin död 1968.

När zontillsyningsmannen Wilfred Gooch besökte Conakry 1960 sammanträffade han med två bröder som bearbetade distriktet där. På den tiden hade det franska avdelningskontoret ansvaret för Guinea, men broder Gooch rekommenderade att Sierra Leone skulle ta över. Det här genomfördes 1 mars 1961. En månad senare bildades landets första församling i Conakry.

Andligt ljus når regnskogens djup

De goda nyheterna hade också börjat sprida sig mot Guineas södra delar. Falla Gbondo var kissitalande men bodde i Liberia. Han återvände till sin hemby Fodédou, i närheten av Guékédou, 1958. Han hade med sig boken Från det förlorade paradiset till det återvunna paradiset. Falla Gbondo kunde inte läsa, men han kunde förklara vad bilderna handlade om när han vittnade. Han berättar: ”Boken satte i gång många diskussioner, och folk kallade den Adam och Eva-boken.”

Falla återvände till Liberia. Han blev döpt och började så småningom som specialpionjär. Två gånger i månaden besökte han Fodédou för att studera med en grupp på 30 intresserade. Snart fick han sällskap av Borbor  Seysey, en annan kissitalande broder från Liberia som var specialpionjär. De startade ytterligare en grupp i Guékédou. Båda grupperna blev församlingar.

Fler och fler ur kissifolket blev vittnen, och byhövdingar lade märke till deras fina uppförande. De arbetade hårt, var ärliga och bidrog till en fredlig atmosfär i byarna. Så när bröderna bad om tillstånd att bygga en Rikets sal i Fodédou, skänkte hövdingarna en tomt på tre hektar. Rikets salen blev klar 1964 och var den första i Guinea.

Oroligt i Conakry

Samtidigt jäste det i Conakry. Det känsliga politiska läget gjorde att regeringen började se med misstänksamhet på alla utlänningar. Fyra missionärer nekades uppehållstillstånd och blev utvisade. Två bröder från Ghana blev falskt anklagade och dömdes till två månaders fängelse.

De släpptes fria, men en av dem, Emmanuel Awusu-Ansah, blev omedelbart fängslad igen. Det var fruktansvärda förhållanden i fängelset, och från sin smutsiga cell skrev han: ”Jag är andligt frisk, men dras med ständig feber. Jag vittnar ändå. Förra månaden fick jag ihop 67 timmar i tjänsten, och två av mina studier började förkunna tillsammans med mig.” Ett av hans studier kom med i sanningen. Emmanuel blev frisläppt efter fem månader och utvisades till Sierra Leone. Bara en förkunnare var kvar i Conakry.

År 1969 var det politiska läget mer stabilt, och då kom specialpionjärer till Conakry. Myndigheterna gav dem tillåtelse att ha en Rikets sal, och de fick även tillåtelse att hänga upp en skylt. Snart kom 30 intresserade regelbundet på mötena.

 I början var bröderna mycket försiktiga på grund av risken för att bli gripna. Men så fort de kände sig tryggare vågade de sig ut mer. På ett enda år, 1973, lämnade den här lilla församlingen 6 000 vikblad. Med tiden började förkunnarna erbjuda tidskrifter på kontor och i affärscentrum. Sakta men säkert började både myndigheterna och allmänheten förstå vad verksamheten gick ut på. Vännernas uthållighet och kämpaglöd gav fina resultat. Den 15 december 1993 blev Jehovas vittnen i Guinea officiellt erkända och inregistrerade som ”Christian Association of Jehovah’s Witnesses of Guinea”.