Hjälpmedelsinställning

Search

Välj språk

Gå direkt till andra menyn

Gå direkt till innehållsförteckningen

Gå direkt till innehållet

Jehovas vittnen

Svenska

Jehovas vittnens årsbok 2014

 SIERRA LEONE OCH GUINEA

Jehova gav mig värdigheten tillbaka

Jay Campbell

Jehova gav mig värdigheten tillbaka
  • FÖDD 1966

  • DÖPT 1986

  • PROFIL Pionjär trots sviter av polio.

JAG växte upp i ett fattigt område i Freetown med mamma och många andra utsatta familjer. Jag var förlamad från midjan och neråt. Jag skämdes för mitt handikapp, så jag tog mig bara utanför det här bostadsområdet en gång på 18 år.

När jag var 18 var det en missionär som hette Pauline Landis som kom till vårt område. Hon frågade om jag ville studera Bibeln. Jag berättade att jag inte kunde läsa och skriva, men Pauline sa bara att det kunde hon lära mig. Då tackade jag ja.

Jag tyckte verkligen om det jag fick lära mig från Bibeln. En dag frågade jag Pauline om jag kunde följa med på ett möte som hölls hemma hos ett vittne ett kvarter bort. ”Jag tar mig dit på mina träblock”, sa jag.

Mamma och alla grannarna följde mig oroligt med blicken när Pauline kom och hämtade mig. Jag tog tag i mina träblock och satte ner dem framför mig på backen. Sedan  svingade jag kroppen framåt en bit i taget. När jag kom ut på gårdsplanen skrek grannarna till Pauline: ”Du tvingar henne! Hon har försökt förut och misslyckats.”

”Jay, vill du följa med?”, frågade Pauline försiktigt.

”Javisst! Jag har bestämt mig”, svarade jag.

Grannarna tittade tyst när jag närmade mig grinden. Till slut var jag utanför bostadsområdet, och då började alla ropa glatt och applådera.

Det var fantastiskt att vara med på det mötet. Mitt nästa mål var att komma till Rikets sal. Men då fick jag ta mig ända till slutet av en lång gata, åka taxi en bit och till sist bli buren av bröderna uppför en brant backe. Ofta var jag blöt och lerig när jag kom fram och fick byta om på Rikets sal. Men längre fram var det en omtänksam syster i Schweiz som gav mig en rullstol, så nu kan jag ta mig till mötena på ett värdigt sätt.

Jag blev motiverad att göra mer i tjänsten när jag läste om andra vittnen med funktionsnedsättningar. Så 1988 började jag som pionjär. Jag satte som mål att få hjälpa någon i familjen och någon på distriktet att komma med i sanningen, och jag bad Jehova om hjälp att lyckas med det. Och han har verkligen välsignat mig. Jag har hjälpt två av mina syskonbarn att lära känna sanningen, och en kvinna som jag träffade i gatutjänst är också en syster nu.

Jag har inte så mycket ork kvar i armarna längre, så jag är beroende av andra för att ta mig fram med rullstolen. Jag får även kämpa med kronisk smärta. Men jag har märkt att det bästa botemedlet är att undervisa andra om Jehova. Jag blir glad och lugn av tjänsten, och det lindrar smärtorna. Det är underbart att Jehova gav mig värdigheten tillbaka. Nu känns mitt liv meningsfullt.