Hjälpmedelsinställning

Search

Välj språk

Gå direkt till andra menyn

Gå direkt till innehållsförteckningen

Gå direkt till innehållet

Jehovas vittnen

Svenska

Jehovas vittnens årsbok 2014

 SIERRA LEONE OCH GUINEA

2002–2013 De senaste åren (Del 2)

2002–2013 De senaste åren (Del 2)

Döva får hjälp

Enligt en undersökning finns det flera hundra döva i Guinea och mellan 3 000 och 5 000 i Sierra Leone. Jehovas ”vilja är att alla slags människor skall bli räddade”, men hur skulle man nå de döva med de goda nyheterna? (1 Tim. 2:4)

Kevin och Michelle Washington gick Gileadskolan och kom till Sierra Leone som missionärer 1998. Michelle berättar: ”Kevin och jag blev förordnade till en församling där fyra döva brukade komma på mötena. Jag hade lärt mig amerikanskt teckenspråk och ville så gärna hjälpa dem. Avdelningskontoret bad mig tolka till teckenspråk på möten och sammankomster, och döva vänner från närliggande församlingar inbjöds att komma. Betel ordnade dessutom med teckenspråkskurser för förkunnare som var intresserade av att hjälpa de döva. Vi började söka efter döva på distriktet och  startade flera studier. Människor i samhället blev imponerade när de såg vilka ansträngningar vi gjorde för att hjälpa de döva. Men det var inte alla som tyckte om det vi höll på med. En pastor som höll gudstjänster för de döva kallade oss ’falska profeter’. Han uppmanade människor att undvika Jehovas vittnen. En del fick höra att deras ekonomiska stöd från kyrkan skulle dras in om de hade kontakt med oss. De döva splittrades snabbt i två läger: De som inte hade pratat med oss och tog pastorns parti, och de som hade pratat med oss och inte höll med pastorn. Några i den senare gruppen tog ståndpunkt för sanningen och blev så småningom döpta.”

Femi är döv sedan födseln och kunde bara kommunicera med enkla gester. Han var misstänksam mot alla, och speciellt mot hörande. Han var inte lycklig och kände sig inte älskad. Men så började några bröder från teckenspråksgruppen studera Bibeln med honom. Snart var han regelbundet med på mötena och lärde sig även teckenspråk. Femi blev med tiden döpt och är nu glad att kunna hjälpa andra döva att lära känna sanningen.

Femi (längst till höger) tecknar en Rikets sång.

I juli 2010 blev teckenspråksgruppen i Freetown en församling. Det finns även teckenspråksgrupper i Bo och Conakry.

Fattiga men ”rika i tro”

Bibeln berättar att de flesta kristna under det första århundradet var fattiga. Lärjungen Jakob skrev: ”Har inte Gud utvalt de fattiga vad världen beträffar till att vara rika i tro?” (Jak. 2:5) Vännerna i Sierra Leone och Guinea har verkligen fått hopp och tröst genom sin tro på Jehova.

 Tro har fått många fattiga vänner att spara i månader för att kunna vara med vid områdessammankomster. Några odlar grönsaker eller andra grödor för att finansiera resan. Grupper på 20 till 30 delegater tränger ihop sig i en liten lastbil i värmen och åker på dammiga och gropiga vägar i över 20 timmar. Andra går långa sträckor till fots. En broder berättar: ”Vi gick de första 8 milen till sammankomsten och hade med oss ett stort lass med bananer. Vi sålde bananerna längs vägen, så lasten blev lättare och lättare. Dessutom fick vi ihop tillräckligt med pengar för att kunna åka sista biten med lastbil.”

Vänner på väg till en områdessammankomst.

Tro har också fått många vänner att motstå frestelsen att flytta till rikare länder. ”Vi litar på att Jehova  kommer att ge oss det vi behöver”, säger Emmanuel Patton som har gått Bibelskolan för ogifta bröder. ”Behovet av förkunnare är stort, och vi inser att den tjänst vi kan utföra här i landet är mycket värdefull.” (Matt. 6:33) Emmanuel är nu äldste, och tillsammans med sin fru, Eunice, är han fullt upptagen i tjänsten för Jehova. Andra bröder resonerar på samma sätt. De väljer att stanna kvar och inte flytta för att kunna hålla ihop familjen och skydda den andligen. ”Jag ville inte ta ett jobb som skulle innebära att jag är borta från familjen längre perioder”, säger Timothy Nyuma, som har varit specialpionjär och vikarierande kretstillsyningsman.  ”Dessutom tyckte min fru och jag att det var bättre att låta barnen gå i skolan nära hemmet, i stället för att skicka dem till en finare skola och låta någon annan fostra dem.”

Andra bröder och systrar visar att de har en stark tro när de fortsätter med sina andliga rutiner trots olika problem och svårigheter. Kevin Washington som nämndes tidigare säger: ”Många förkunnare är regelbundna i tjänsten och sköter sina uppgifter i församlingen, trots personliga problem som kunde fått dem att stanna hemma från mötena och vara bittra. Några har kroniska sjukdomar, men har inte tillgång till samma sjukvård eller medicinsk hjälp som finns i andra länder. Andra kämpar för att lära sig läsa och skriva. Om jag reagerar för hur en broder sköter en uppgift brukar jag tänka efter: Skulle jag ha gjort det lika bra om jag hade dålig syn men inte kunde köpa glasögon, hade allvarliga hälsoproblem men inte kunde få vård, varken hade ett fullständigt teokratiskt bibliotek eller tillgång till elektricitet och dessutom jobbade heltid?”

Bröderna och systrarna i Sierra Leone och Guinea ger ära åt Jehova på många olika sätt. Precis som de kristna i det första århundradet visar de att de är Guds tjänare ”genom uthållighet i mycket, genom vedermödor, genom nödsituationer”. De är fattiga fast de ”gör många rika”, de är ”sådana som ingenting har och ändå äger allt”. (2 Kor. 6:4, 10)

En ljus framtid

För mer än 90 år sedan rapporterade Alfred Joseph och Leonard Blackman att fälten i Sierra Leone var ”vita till skörd”. (Joh. 4:35) Och 35 år senare skrev Manuel Diogo från Guinea: ”Det finns mycket intresse  här.” Förkunnarna i båda de här länderna är fortfarande övertygade om att det finns många fler som kommer att reagera positivt på de goda nyheterna.

År 2012 kom 3 479 på Åminnelsen i Guinea. Det är mer än fyra gånger så många som antalet förkunnare i landet. I Sierra Leone finns det 2 030 förkunnare, och till Åminnelsen kom nästan fyra gånger så många, dvs. 7 854. En som var med den kvällen var 93-åriga Winifred Remmie. Hon och hennes man, Lichfield, kom till Sierra Leone 1963. Efter 60 år i heltidstjänsten var hon fortfarande specialpionjär. Winifred säger:  ”Vem hade anat att Sierra Leone skulle få så många andligt starka bröder och systrar? Även om jag har kommit upp i åren vill jag fortsätta hjälpa till med det här arbetet och se den fantastiska ökningen”. *

Jehovas vittnen i Sierra Leone och Guinea känner likadant som Winifred. De lovprisar Jehova och ger fin frukt som ståtliga välbevattnade träd. (Ps. 1:3) Med Jehovas hjälp kommer de att fortsätta förkunna om mänsklighetens enda hopp om frihet, ”Guds barns härliga frihet”. (Rom. 8:21)

Avdelningskontorets kommitté, från vänster till höger: Collin Attick, Alfred Gunn, Tamba Josiah och Delroy Williamson.

^ § 16 Winifred Remmie dog under tiden ”Årsboken” utarbetades.