Hjälpmedelsinställning

Search

Välj språk

Gå direkt till andra menyn

Gå direkt till innehållsförteckningen

Gå direkt till innehållet

Jehovas vittnen

Svenska

Jehovas vittnens årsbok 2014

 PREDIKOARBETET VÄRLDEN ÖVER

Asien och Mellanöstern

Asien och Mellanöstern
  • LÄNDER/OMRÅDEN 47

  • FOLKMÄNGD 4 282 178 221

  • FÖRKUNNARE 674 011

  • BIBELSTUDIER 672 318

En dövblind man får hjälp

År 1999 fick teckenspråksförsamlingen i Kobe i Japan adressen till en döv man, Hirofumi. En broder gick dit, men Hirofumis mamma ville inte att de träffades. Brodern fortsatte att gå dit och vädja till mamman, och till slut lät hon Hirofumi komma till dörren. Han hade långt hår och vildvuxet skägg.  Han såg ut som någon som nyss kommit tillbaka till civilisationen från en öde ö. Hans ansikte var helt uttryckslöst. Det visade sig att Hirofumi både var döv och blind. Brodern blev helt tagen av hans situation och försökte teckna i hans hand, men Hirofumi reagerade inte alls. Han hade varit isolerad från andra människor sedan han miste synen tio år tidigare när han var 31 år.

Brodern gick tillbaka två dagar senare. Hirofumis mamma blev förvånad, för hon trodde brodern skulle ge upp när han insåg hur begränsad hennes son var. Men brodern bad att få träffa Hirofumi igen, och mamman hämtade honom till dörren. De träffades under en månads tid, men utan att Hirofumi gav någon respons. Sedan tyckte inte mamman att det var någon idé att brodern försökte mer. Men han gav inte upp. Han tog med sig kakor och gjorde allt han kunde för att visa att han brydde sig. Efter ytterligare två månader utan gensvar kände brodern att han inte kunde göra mer.

Han bestämde sig ändå för att gå dit en sista gång. Innan han ringde på bad han till Jehova om vägledning för att förstå om det fanns något intresse. När vår broder träffade Hirofumi tecknade han att det finns en Gud som heter Jehova. Han berättade för Hirofumi att Jehova alltid ser honom och vill hjälpa honom och att Jehova verkligen bryr sig om honom och  helt förstår hans situation. Det var därför som Jehova skickade ett av sina vittnen till honom. Först verkade inte Hirofumi reagera, men sedan gav han brodern ett fast handslag och en tår rullade nerför kinden. Brodern blev så rörd att han började gråta. De började studera Bibeln tillsammans.

Under många år gick Hirofumi på möten i en teckenspråksförsamling, men den låg långt bort. Han hade studerat i 11 år när han i stället började gå på möten på sin hemort. Ingen i hans nya församling kunde taktilt teckenspråk, men på ett och ett halvt år hade 22 bröder och systrar lärt sig att teckna så att de kunde hjälpa Hirofumi. I januari 2012 hade han sin  första uppgift i teokratiska skolan med hjälp av en tolk. I oktober samma år blev han förkunnare.

Studier med säkerhetsvakter

Floren, en pionjärbroder som bor i Filippinerna, har i genomsnitt 25 bibelstudier. De flesta är med säkerhetsvakter som jobbar på kvällar eller nätter. Floren måste alltså vara flexibel. Han kommer till deras arbetsplatser och studerar när de har rast, eller hittar andra tider som inte går ut över jobbet. Han studerar med några mellan sju och elva på kvällen och med andra mellan fem och nio på morgonen. Ibland träffas de på arbetsplatsen och studerar när det är skiftbyte. Då kan han först studera med en vakt som ska börja sitt skift och sedan med en vakt som precis slutat sitt skift. Floren säger: ”Jag har aldrig känt mig så uppmuntrad och glad som nu när jag har så många studier.” Några av säkerhetsvakterna har börjat gå på möten. En av dem som Floren studerade med är nu döpt och tjänar som pionjär.

Filippinerna: Floren har ett bibelstudium tidigt på morgonen.

De vågade fråga

Två av våra systrar i Armenien var ute i tjänsten en regnig dag. De fick se en kvinna och hennes dotter och erbjöd dem ett vikblad på gatan. Systrarna blev väldigt förvånade när mamman, som heter Marusia, sa att hon och hennes dotter, Jeva, hade varit ute i det dåliga vädret i två timmar och letat efter Jehovas vittnen. Varför det? När Marusias storebror satt i fängelse började han studera, eftersom han fick kontakt med bröder som var fängslade på grund av sin neutralitet. Hon trodde att hennes bror skulle vara hård och  aggressiv när han kom ut ur fängelset, men i stället var han en mer balanserad och harmonisk människa. Han fortsatte studera med vittnen och gjorde fler förändringar till det bättre. Det här fick Marusia och hennes dotter att bli konfunderade. De hade ju sett kränkande och nedsättande propaganda om Jehovas vittnen både på tv och på affischer ute på stan. Jeva tänkte: Min morbror är ju en sådan fin människa. Varför säger folk så mycket negativt om Jehovas vittnen? Hon ville verkligen ha svar på det och sa till sin mamma: ”Vi kommer aldrig få veta hur de här människorna är om vi inte vågar fråga. Vi kan väl försöka hitta ett Jehovas vittne nu och ta reda på det.” De gick i väg direkt och träffade på våra systrar. Två dagar senare kom ett bibelstudium i gång med både Marusia och Jeva. De började genast gå på möten och är nu odöpta förkunnare.

Barn som lämnar tidskrifter

Istanbul, Turkiet: En broder använder broschyren Goda nyheter från Bibeln! i gatutjänst.

En kvinna i Adana i Turkiet hade stora personliga problem och funderade på att ta livet av sig. En dag låg Vakttornet och Vakna! utanför hennes dörr. Det var några barn i grannskapet som hade hittat dem på marken och utgått från att de var hennes. När kvinnan läste levnadsskildringarna blev hon väldigt berörd och tänkte att hon också skulle vilja förändra sitt liv. Hon ringde ett telefonnummer som någon hade skrivit på baksidan och hamnade hos en pionjärsyster som bodde i närheten. De började studera. Kvinnan tyckte mycket om det hon fick lära sig och sa att hon ville följa med på mötena. Hon råkade bo mycket  nära en Rikets sal, så hon började genast gå på alla möten och fortsätter göra det.

Tio dagar i fängelse utan att ångra sig

En polis i Nepal som heter Bam var en flitig kyrkobesökare. Han träffade ett specialpionjärpar på stan när han patrullerade. Han blev imponerad av att de kunde besvara alla hans frågor med hjälp av Bibeln. Bam tackade ja till ett bibelstudium och började snart gå på möten. När han fick mer kunskap i Bibeln började hans samvete gnaga. Han bad sina överordnade att få byta till en administrativ tjänst för att slippa bära vapen, och det beviljades. Men efter en områdessammankomst kände Bam att hans samvete inte tillät honom att vara polis över huvud taget, och han bestämde sig för att sluta.

Bams fru blev inte glad. Ett arbete inom poliskåren innebar en god social ställning förutom bra lön, förmåner och bra pension. Hon försökte övertala honom att fortsätta som polis och sa: ”Om du stannar kvar i poliskåren kan jag börja studera med Jehovas vittnen.” Det fungerade inte. Då övertalade hon poliskommissarien att sätta Bam i fängelse. På det sättet hoppades hon att hennes man skulle se saken mer ur hennes synvinkel. Efter tio dagar i fängelset släpptes Bam, men han hade inte ångrat sig. Han ville fortfarande hitta ett annat jobb. Han började köra cykel-riksha. Det innebär långa arbetsdagar ute i den heta solen, men trots det var han nöjd. Han fortsatte göra andliga framsteg och blev förkunnare. Så småningom blev hans fru mer vänligt inställd. Tack vare att  vännerna i församlingen var så omtänksamma mot henne började hon studera. Bam fortsätter att försörja sin familj. Han tjänar faktiskt mer nu som riksha-förare än som polis. Han blev döpt vid en sammankomst i februari 2013, och hans fru och son följer med honom på mötena.

Nepal: När Bam bytte jobb gjorde hela hans familj andliga framsteg.

Hon ville vara hjälppionjär

Myeong-hee, en syster i Sydkorea, lider av sviterna efter en förlamning som hon drabbades av i tvåårsåldern. Hon har problem med ett ben, blir lätt utmattad och kan plötsligt ramla ihop. Myeong-hee får ofta panikattacker och biverkningar av sina mediciner. Hon har svårt att andas, och hon lider av oro och ångest. Trots alla de här problemen hade Myeong-hee som mål att vara hjälppionjär. Nu har hon varit det nästan varje månad de senaste två åren. Hon tackar Jehova för att han ger henne styrka att klara av tjänsten.

”Jag har letat efter den i trettio år!”

Agnes är missionär i Indonesien. Hon brukade vittna för en kvinna som sålde grönsaker på en lokal marknad. Kvinnan, som väntade barn, tyckte om att läsa tidskrifterna och resonera om Bibeln när hon inte hade så många kunder. En dag när Agnes kom till marknaden var kvinnan borta. Hennes man berättade att de precis hade fått tillökning i familjen. Agnes bestämde sig för att hälsa på. Hon tog med sig Min bok med bibliska berättelser som en inslagen present.  Kvinnan blev överraskad och glad för att Agnes kom och hälsade på henne och bebisen. Men hon blev ännu mer överraskad när hon öppnade presenten. Hon tittade på boken med stora ögon och sa: ”Var har du hittat den? Jag har letat efter den i trettio år! Jag har varit på varenda bokhandel och frågat. Ingen hade den, ingen kände till den och ändå finns det ingen bättre bok!” Hon berättade att hennes morbror hade haft Min bok med bibliska berättelser när hon var liten, och hon tyckte mycket om den. Nu kan hon läsa den igen, och hennes äldsta dotter älskar att läsa den också. Båda två har börjat studera.

Indonesien: Agnes med boken som hon gav i present.