Ett brev från Norge

Ett besök i en vidsträckt vit vildmark

DET är en tidig vintermorgon. Vi kikar ut genom gardinerna för att se hur vädret är. Och himlen är klarblå! Under de närmaste tre dagarna ska vi predika på Finnmarksvidda, en stor högplatå norr om polcirkeln.

Tanken på att ge sig ut i den isande vinterkylan i de nordligaste delarna av Norge är lite skrämmande. Så det känns tryggt att få resa tillsammans med tre Jehovas vittnen som bor i området. De vet vad som väntar oss och har gett oss en del goda råd på vägen.

Det finns inte många vägar här, så när man vill besöka människor som bor avsides är snöskoter det bästa sättet att ta sig fram på. Vi måste ha med oss mat, kläder och bensin som vi packar på våra skotrar och en skoterkälke. En väldig snötäckt högplatå sträcker sig så långt ögat kan nå. Snön gnistrar som diamanter i solskenet. Landskapet är otroligt vackert!

Här på Finnmarksvidda finns ren, älg, lodjur, hare, räv, järv och ett litet bestånd björn. Men det vi allra mest ser fram emot är att få träffa människorna som bor i det här ödsliga området. Det ska bli intressant att få prata med samerna. Många livnär sig på renskötsel eller är engagerade inom samisk turism.

Utanför en fjällstation träffar vi en skolklass som åker längdskidor. Ungdomarna stannar upp och är nyfikna på vad vi gör. Vi är naturligtvis glada att få berätta om vår predikotur. Och innan vi skils åt säger en av dem: ”Lycka till med Bibeln!” Vi sätter oss på snöskotrarna igen och korsar frusna sjöar och vita ödemarker. Vi undrar om vi kommer att få syn på någon renhjord.

Vi åker fram till en liten stuga, och en man hälsar oss varmt välkomna. Han är en av de få som bor här året runt. När han ser att vår skoterkälke har gått sönder erbjuder han sig att laga den åt oss. Som de flesta människor här uppe gör han sig ingen brådska. Hans lugna sätt gör att även vi känner oss avslappnade. Vi uppskattar att han ville hjälpa oss, och när han är klar visar vi några bibelställen  som förklarar varför Gud tillåter lidandet. Han lyssnar uppmärksamt, och innan vi ger oss av får han boken Vad lär Bibeln? och några nummer av Vakttornet och Vakna! Mannen tackar vänligt för att vi stannade till hos honom.

Vi gör några fler besök. Men snart börjar solen gå ner, så vi siktar in oss på stugan vi ska övernatta i. Plötsligt får vi syn på en räv. Den röda pälsen glänser och står i skarp kontrast till den vita snön. Räven stannar upp för ett ögonblick, tittar nyfiket på oss och sedan fortsätter den sin väg. Nu börjar snön falla och sikten försämras. Vi känner oss lättade när vi äntligen ser stugan. Vi tänder i spisen, och snart sprids värmen i hela stugan. Trots att vi är lite slitna efter att ha skumpat upp och ner på skotern en hel dag känner vi oss nöjda och glada.

Natten verkar passera i ett ögonblick. Vi lastar skotrarna igen och åker ner mot låglandet. Där följer vi en älv och kommer fram till en annan fjällstation. Vi träffar en ung man och får visa flera uppmuntrande tankar från Bibeln. Sedan hjälper han oss att hitta den lättaste vägen tillbaka till skoterleden.

Den sista dagen av vår resa gryr. När vi kommer in i Stabbursdalens nationalpark ligger ett fantastiskt landskap framför oss. Långt borta vid horisonten lyser de snötäckta bergen i solen. Till sist får vi syn på en stor renhjord. Renarna äter i lugn och ro och använder sina stora klövar för att sparka fram lavar och mossa som finns under snön. Längre bort sitter en same på sin snöskoter och tittar ut över sin renhjord. Hans hund vakar över renarna och håller ihop hjorden. En kort stund vädrar hunden åt vårt håll, men snart är den fullt upptagen med sitt arbete igen. Vi berättar om vårt budskap för renskötaren, som är vänlig och lyssnar på oss.

På vägen hem tänker vi på alla som vi har träffat på vår 30 mil långa resa. Det känns som ett privilegium att få ha en liten del i att nå människorna i den här vidsträckta vita vildmarken.

[Bildkälla på sidan 15]

© Norway Post.