Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

Påven – Är han ”Petrus efterträdare”?

Påven – Är han ”Petrus efterträdare”?

 Påven – Är han ”Petrus efterträdare”?

ÅR 2002 skrev påven Johannes Paulus II ett brev till biskopen i Limburg i Tyskland och upphävde ett beslut som biskopen hade fattat om rådgivning i samband med abort. Påven slog fast att han var ansvarig för ”välbefinnandet och enheten i alla enskilda kyrkor i enlighet med Jesu Kristi vilja”. Han hävdade att han hade rätt att upphäva biskopens beslut i egenskap av påve och ”den helige Petrus efterträdare”.

Enligt en romersk-katolsk definition ”utsåg Kristus den helige Petrus till ledare över alla apostlarna”. Den katolska kyrkan hävdar vidare att ”Kristus fastslog att Petrus skulle ha en obruten rad efterträdare i detta primat [påveämbetet] och att de romerska biskoparna är dessa efterträdare”. (The New Catholic Encyclopedia (2003), band 11, sidorna 495, 496)

Det är stora anspråk. Har du funderat på vilken grund det finns för dem? Vi ska se närmare på tre frågor: 1) Stöder Bibeln uppfattningen att Petrus var den förste påven? 2) Vad säger historien om påveämbetets ursprung? 3) Ger påvarnas uppförande och läror stöd för påståendet att påven är Petrus efterträdare?

Var Petrus den förste påven?

Katoliker har sedan länge hänvisat till Jesu ord i Matteus 16:18 för att bevisa att kyrkan är grundad på Petrus. Där sägs det: ”Du är Petrus, och på denna klippa skall jag bygga min församling.” I Peterskyrkan i Rom finns de orden inskrivna på latin i kupolens nederkant.

Kyrkofadern Augustinus hävdade till en början att församlingen var byggd på Petrus. Men mot slutet av sitt liv ändrade han uppfattning om innebörden i Jesu ord. I ett verk som är känt som Retractationes argumenterade Augustinus för att kyrkan, den kristna församlingen, var byggd på Jesus, inte på Petrus. *

Det är sant att aposteln Petrus ofta nämns i evangelierna. Jesus såg till att tre av apostlarna – Johannes, Jakob och Petrus – var med vid flera betydelsefulla tillfällen. (Markus 5:37, 38; 9:2; 14:33) Jesus anförtrodde Petrus ”himlarnas kungarikes nycklar”, och Petrus använde dem för att öppna vägen till kungariket – först för judar och proselyter, sedan för samarier och slutligen för icke-judar. (Matteus 16:19; Apostlagärningarna 2:5, 41; 8:14–17; 10:45) Och eftersom Petrus var utåtriktad fungerade han ibland som apostlarnas talesman. (Apostlagärningarna 1:15; 2:14) Men betyder det att Petrus hade ansvaret över den första kristna församlingen?

Aposteln Paulus skrev mycket riktigt att Petrus hade fått ett ”apostlaskap bland de omskurna”. (Galaterna 2:8) Men sammanhanget visar att han inte menade att Petrus hade huvudansvaret över församlingen. Paulus avsåg Petrus uppgift att förkunna för judarna.

 Petrus fick stort ansvar, men ingenstans i Bibeln påstår han att han är församlingens huvud och därigenom berättigad att ta beslut för apostlarna som grupp betraktade. I stället kallade han sig själv en ”apostel” och ”äldste”, inget som särskilde honom från de övriga. (1 Petrus 1:1; 5:1)

Vad säger historien om påvedömets ursprung?

Men hur och när föddes tanken på ett påvedöme? Inställningen att det var godtagbart för en kristen att försöka skapa sig en dominerande ställning i församlingen började bli märkbar redan under apostlarnas tid. Hur såg apostlarna på det?

Aposteln Petrus sade till de män som hade ledningen i församlingen att de inte skulle vara sådana som ”spelar herrar över dem som är Guds arv”. I stället uppmanade han dem: ”Bind alla om er med ödmjukhet mot varandra.” (1 Petrus 5:1–5) Aposteln Paulus varnade för att män inom församlingen skulle börja ”förvränga sanningen för att dra bort lärjungarna efter sig”. (Apostlagärningarna 20:30) Mot slutet av det första århundradet skrev aposteln Johannes ett brev där han skarpt kritiserade en lärjunge som hette Diotrefes. Varför blev han tillrättavisad? Ett skäl var att Diotrefes tyckte ”om att inta främsta platsen” i församlingen. (3 Johannes 9) Apostlarnas undervisning var en återhållande kraft som tillfälligt höll tillbaka sådana som ville ha en framträdande position i församlingen. (2 Thessalonikerna 2:3–8)

Inte lång tid efter att apostlarna hade dött började vissa individer få större inflytande. I The Cambridge History of Christianity sägs det: ”Troligtvis fanns det ingen enskild biskop som var överhuvud i Rom före mitten av 100-talet.” Men när vi kommer fram till 200-talet utnämnde biskopen av Rom sig själv till den högste makthavaren, åtminstone för delar av kyrkan. * För att bestyrka att biskopen av Rom har den högsta makten har man sammanställt listor över Petrus efterträdare.

Men de förteckningar som har gjorts över påvliga efterträdare stöder inte ett påvedöme. Varför inte det? En anledning är att alla namnen inte kan bekräftas. Men främst för att sådana förteckningar saknar grund. Hur då? Även om Petrus predikade i Rom, som en del källor från det första och andra århundradet vill göra gällande, så finns det inget bevis för att han var huvud för församlingen.

 Något som talar för att Petrus inte var huvud för församlingen i Rom är Paulus brev till romarna. Där namnger han många av de kristna i staden, men han nämner inte Petrus. (Romarna 16:1–23) Om Petrus hade varit huvud för församlingen, är det då troligt att Paulus skulle ha förbisett eller avsiktligt utelämnat honom?

Ett annat intressant faktum: Ungefär vid samma tid som Petrus skrev sitt första inspirerade brev befann sig Paulus i Rom och skrev Andra Timoteusbrevet. Inte heller där nämner han Petrus. Paulus skrev faktiskt sex brev från Rom och nämner inte Petrus i något av dem.

Omkring 30 år efter att Paulus hade skrivit sina brev, så skrev aposteln Johannes tre brev samt Uppenbarelseboken. Ingenstans påstår han att församlingen i Rom var den mest betydelsefulla. Han hänvisar inte heller till någon hög kyrklig ledare som skulle ha efterträtt Petrus. Varken Bibeln eller historiska bevis stöder påståendet att Petrus utnämnde sig själv till den förste biskopen i församlingen i Rom.

Stöder påvarnas uppförande och läror deras anspråk?

Man kan med rätta ha höga förväntningar på någon som påstår sig vara ”Petrus efterträdare” och ”Kristi ställföreträdare”. En sådan person borde efterlikna Petrus och Kristus och leva som de lärde. Accepterade Petrus att medkristna behandlade honom på ett särskilt sätt? Nej. Han vägrade att bli vördad. (Apostlagärningarna 10:25, 26) Och hur levde Kristus? Han sade att han hade kommit för att betjäna, inte för att bli betjänad. (Matteus 20:28) Jämför med hur påvarna har agerat: Undviker de framträdande ställningar, fina titlar och pråliga uppvisningar av välstånd och makt?

Både Petrus och Kristus var moraliska män som aktivt verkade för friden. En intressant jämförelse är påven Leo X. Så här omnämns han i ett katolskt uppslagsverk: ”Leo X var engagerad i politik, förknippades ofta med nepotism och hängav sig åt utsvävande världsliga nöjen. Han försummade sina viktiga andliga förpliktelser.” (Lexikon für Theologie und Kirche) Enligt en katolsk präst och professor i kyrkohistoria, Karl Amon, visar historiska dokument att påven Alexander VI kännetecknades av ”skrämmande samvetslöshet, maktmissbruk, simoni och omoral”.

Och vad kan sägas om det påvarna lärt ut? Hur väl stämmer det med det som Petrus och Kristus lärde? Petrus trodde inte att alla goda människor kommer till himlen. Så här sade han om den gode kung David: ”David har ... inte stigit upp till himlarna.” (Apostlagärningarna 2:34) Petrus lärde inte heller att spädbarn skulle döpas. Tvärtom lärde han att dopet är en följd av ett genomtänkt beslut. (1 Petrus 3:21)

Jesus lärde att ingen av hans efterföljare skulle vara förmer än någon annan. Han sade: ”Om någon vill vara först, måste han vara sist av alla och allas tjänare.” (Markus 9:35) Och kort före sin död gav han sina efterföljare den här tydliga anvisningen: ”Ni däremot skall inte låta någon kalla er rabbi, ty en är er lärare, och ni är alla bröder. Dessutom skall ni inte kalla någon på jorden er fader, ty en är er Fader, den himmelske. Inte heller skall ni låta någon kalla er ’ledare’, ty en är er Ledare, Kristus.” (Matteus 23:1, 8–10) Tycker du att påvarna har levt upp till det Petrus och Kristus lärde?

Somliga menar att en påve bör få behålla sin ställning även om han inte lever som en kristen. Tycker du att det låter förnuftigt? Som Jesus påpekade ”frambringar varje gott träd fin frukt, men varje dåligt träd frambringar värdelös frukt; ett gott träd kan inte bära värdelös frukt, inte heller kan ett dåligt träd frambringa fin frukt”. Tror du att Petrus eller Jesus hade velat bli förknippade med påvarna och deras ”frukter”? (Matteus 7:17, 18, 21–23)

[Fotnoter]

^ § 7 Jesu samtal med Petrus handlade inte om vilken uppgift Petrus skulle få, utan om att identifiera Kristus. (Matteus 16:13–17) Längre fram sade Petrus själv att Jesus var klippan som församlingen var byggd på. (1 Petrus 2:4–8) Och aposteln Paulus slog fast att Jesus, inte Petrus, var ”grundhörnstenen” till den kristna församlingen. (Efesierna 2:20)

^ § 14 Både Jesus och apostlarna varnade för att den kristna församlingen skulle utnyttjas av män som förde fram avfälliga läror. (Matteus 13:24–30, 36–43; 2 Timoteus 4:3; 2 Petrus 2:1; 1 Johannes 2:18) Deras ord besannades under 100-talet när kyrkan, eller församlingen, började införa hedniska sedvänjor och blanda bibliska läror med grekisk filosofi.

[Bilder på sidan 25]

Visar historien att påvarna har efterliknat Petrus?