Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

 LEVNADSSKILDRING

Villiga att tjäna Jehova där vi har behövts

Villiga att tjäna Jehova där vi har behövts

Jag hade aldrig gått i tjänsten ensam förut. Jag var så nervös att benen skakade varje gång jag gick ut. Och som om inte det vore nog var distriktet extremt hårt. Ibland var människor direkt aggressiva och hotade att ge mig stryk. Under min första månad som pionjär lämnade jag bara en enda broschyr. – Markus.

DET där hände 1949, för över 60 år sedan, men min berättelse börjar många år tidigare. Min pappa, Hendrik, arbetade som skomakare och trädgårdsmästare i Donderen, en liten by i norra Drenthe, en provins i Nederländerna. Där föddes jag 1927 och var det fjärde barnet av sju. Vårt hus låg längs en grusväg ute på landet. De flesta av våra grannar var jordbrukare, och jag tyckte om det livet. 1947, när jag var 19, kom jag i kontakt med sanningen genom en av våra grannar, Theunis Been. När jag träffade Theunis första gången tyckte jag inte om honom. Men strax efter andra världskriget blev han ett Jehovas vittne, och efter det tyckte jag att han blev mycket trevligare. Den här personlighetsförändringen gjorde mig nyfiken, så när han pratade med mig om Guds löfte om ett paradis här på jorden lyssnade jag på honom. Det dröjde inte länge förrän jag tog emot sanningen. Vi blev vänner för livet. *

Jag började gå i tjänsten i maj 1948, och redan månaden därpå, den 20 juni, blev jag döpt vid en sammankomst i Utrecht. Den 1 januari 1949 började jag som pionjär och blev skickad till en liten församling i Borculo i östra Nederländerna. Jag bestämde mig för att cykla de 13 milen dit och trodde att det skulle ta omkring 6 timmar. Men häftiga regn och stark motvind gjorde att  det tog 12 timmar – och då tog jag ändå tåget de sista 9 milen! Klockan var mycket när jag till sist kom fram till familjen jag skulle bo hos, och jag bodde hos de här vännerna hela tiden jag var pionjär i det området.

Under efterkrigsåren hade de flesta människor få ägodelar. Allt jag hade var en kostym och ett par byxor. Kostymen var för stor och byxorna för korta! Som jag nämnde i inledningen var den första månaden i Borculo tuff, men Jehova välsignade mig, och med tiden fick jag flera bibelstudier. Efter nio månader blev jag skickad till Amsterdam.

FRÅN LANDSBYGD TILL STORSTAD

Jag växte upp i en jordbruksbygd, och nu bodde jag plötsligt i Amsterdam, den största staden i Nederländerna. Jag hade stor framgång i tjänsten. Den första månaden lämnade jag mer litteratur än jag hade gjort under de nio föregående månaderna. Innan jag visste ordet av studerade jag Bibeln med inte mindre än åtta personer. När jag hade blivit förordnad som församlingstjänare (samordnare för äldstekretsen) fick jag i uppgift att hålla mitt första offentliga tal. Bara tanken på det gjorde mig skräckslagen, och jag drog en lättnadens suck när jag strax innan jag skulle ha hållit talet blev skickad till en annan församling. Då hade jag aldrig kunnat ana att jag med åren skulle komma att hålla mer än 5 000 tal!

Markus (längst till höger) går i gatutjänst i närheten av Amsterdam 1950.

I maj 1950 blev jag skickad till Haarlem. Strax därefter fick jag frågan om jag kunde börja i kretstjänsten. Jag sov knappt en blund på tre nätter. Jag sa till Robert Winkler, en av bröderna vid avdelningskontoret, att jag inte kände mig kvalificerad. Men han sa: ”Fyll bara i papperen. Du lär dig.” Kort därefter fick jag en månads övning och började som kretstjänare (kretstillsyningsman). I en av församlingarna träffade jag Janny Taatgen, en ung och pigg pionjär som verkligen älskade Jehova och visade en självuppoffrande anda. Vi gifte oss 1955. Men innan jag fortsätter ska Janny få berätta hur det kom sig att hon blev pionjär och hur det gick till när vi träffades.

TJÄNST SOM GIFT PAR

Janny: Min mamma blev ett vittne 1945 när jag var 11. Hon förstod redan från början hur viktigt det var att studera med sina tre barn. Men eftersom pappa inte var vänligt inställd till sanningen fick hon undervisa oss när han inte var hemma.

Det första möte jag besökte var en sammankomst i Haag 1950. Veckan därpå gick jag på mitt första församlingsmöte i en Rikets sal i Assen (Drenthe). Pappa blev rasande och kastade  ut mig hemifrån. Mamma sa: ”Du vet var du kan bo.” Jag förstod att hon tänkte på mina andliga bröder och systrar. Först bodde jag hos en familj i närheten, men eftersom pappa fortsatte att göra livet surt för mig flyttade jag till församlingen i Deventer (Overijssel), nästan 10 mil hemifrån. Men eftersom jag var minderårig fick pappa problem med myndigheterna för att han hade kört ut mig. Så därför lät han mig flytta hem igen. Även om han aldrig tog emot sanningen lät han mig så småningom gå på alla möten och ta del i tjänsten.

Janny (längst till höger) är feriepionjär 1952.

Strax efter det att jag hade flyttat hem blev mamma allvarligt sjuk, och jag fick sköta hushållet. Trots det fortsatte jag att göra andliga framsteg och blev döpt 1951 vid 17 års ålder. Mamma återhämtade sig från sin sjukdom, och 1952 var jag feriepionjär (hjälppionjär) i två månader tillsammans med tre pionjärsystrar. Vi bodde på en husbåt och predikade i två städer i Drenthe. Jag började som reguljär pionjär 1953. Ett år senare besökte en ung kretstillsyningsman vår församling. Det var Markus. Vi gifte oss i maj 1955, eftersom vi kände att vi kunde tjäna Jehova bättre tillsammans. (Pred. 4:9–12)

På vår bröllopsdag 1955.

Markus: Vårt första pionjärdistrikt som gifta var Veendam (Groningen). Vi bodde i ett litet rum på bara sex kvadratmeter. Men Janny lyckades ändå göra det hemtrevligt. Varje kväll fick vi flytta vårt bord och två små stolar för att kunna fälla ner väggsängen.

Efter sex månader blev vi inbjudna att börja i resetjänsten i Belgien. 1955 fanns det bara omkring 4 000 förkunnare i hela landet. Nu finns det sex gånger så många! I Flandern i norra Belgien talar man samma språk som i Nederländerna. Men den belgiska dialekten är rätt annorlunda, så till en början hade vi svårt med språket.

Janny: Resetjänsten krävde att vi var självuppoffrande. Vi cyklade mellan församlingarna och bodde hemma hos bröderna och systrarna. Vi hade inte någon egen bostad som vi kunde åka till mellan besöken, så därför stannade vi i en församling till tisdag morgon då vi cyklade vidare till nästa. Trots det betraktade vi alltid vår tjänst som en välsignelse från Jehova.

Markus: I början kände vi inte bröderna och systrarna i församlingarna, men de var mycket vänliga och gästfria. (Hebr. 13:2, noten) Under årens lopp har vi besökt alla nederländska församlingar i Belgien flera gånger. Det har gett oss många glädjeämnen. Vi har till exempel lärt känna nästan alla bröder och systrar i de nederländska församlingarna, och de har fått en särskild plats i våra hjärtan. Vi har sett hundratals barn och ungdomar växa upp, bli andligt mogna, överlämna sig åt Jehova och sätta sanningen  främst. Det är särskilt roligt att många av dem har valt heltidstjänsten. (3 Joh. 4) Detta ”utbyte av uppmuntran” har gjort det lätt för oss att helhjärtat fortsätta i vår tjänst. (Rom. 1:12)

EN STOR UTMANING OCH EN VERKLIG VÄLSIGNELSE

Markus: Vi hade båda en önskan att gå igenom Gileadskolan. Varje dag övade vi på engelska minst en timme. Men det var inte lätt att lära sig engelska från böcker, och därför bestämde vi oss för att ta semester i England så att vi kunde öva på språket och gå i tjänsten samtidigt. Och 1963 fick vi till slut ett kuvert från huvudkontoret i Brooklyn. Det innehöll två brev, ett till mig och ett till Janny. I mitt brev inbjöds jag till en särskild tiomånaderskurs vid Gilead. Kursens huvudsyfte var att öva bröder och lära dem hur organisationen fungerar. Av de 100 elever som var inbjudna till kursen var 82 bröder.

Janny: I det brev jag fick ombads jag att under bön överväga om jag kunde tänka mig att stanna kvar i Belgien medan Markus gick igenom Gilead. Jag måste erkänna att jag först blev besviken. Det verkade som att mina ansträngningar att göra mer inte blev välsignade av Jehova. Men jag påminde mig syftet med Gileadskolan – att hjälpa eleverna att utföra predikoarbetet över hela världen. Så jag gick med på att stanna hemma och vara pmsu i den belgiska staden Gent tillsammans med Anna och Maria Colpaert, två erfarna pmsu.

Markus: Eftersom jag behövde förbättra min engelska fick jag åka till huvudkontoret i Brooklyn fem månader innan skolan började. Jag arbetade på litteraturavdelningen och tjänsteavdelningen. När jag hjälpte till att göra i ordning litteratursändningar till Asien, Europa och Sydamerika blev vårt internationella brödraskap mer verkligt för mig. Jag kommer särskilt ihåg broder A. H. Macmillan, som hade varit pilgrim (resande tillsyningsman) på broder Russells tid. Nu var han gammal och hörde rätt dåligt, men ändå gick han troget på alla församlingens möten. Det gjorde starkt intryck på mig och lärde mig att vi aldrig får ta församlingen för given. (Hebr. 10:24, 25)

Janny: Markus och jag brevväxlade flera gånger i veckan. Vi saknade varandra så mycket! Men Markus uppskattade den övning han fick i skolan, och jag hade verkligen roligt i tjänsten. När Markus kom tillbaka från USA hade jag 17 bibelstudier! Det var en verklig utmaning att vara skilda åt under 15 månader, men jag kände att Jehova välsignade våra uppoffringar. På hemresan var Markus plan flera timmar försenat, så när han till slut landade föll vi gråtande i varandras armar. Sedan dess har vi varit oskiljaktiga.

TACKSAMMA FÖR ALLA FORMER AV TJÄNST

Markus: När jag kom tillbaka från Gilead i december 1964 fick vi börja på Betel. Vad vi inte visste då var att vi skulle få fler uppdrag. Bara tre månader senare började vi i områdestjänsten i  Flandern. Men när Aalzen och Els Wiegersma kom som missionärer till Belgien fick de börja i områdestjänsten, och vi återvände till Betel, där jag arbetade på tjänsteavdelningen. Från 1968 till 1980 växlade vår uppgift flera gånger mellan Betel och resetjänsten. Till slut, mellan 1980 och 2005, reste vi i områdestjänsten igen.

Vårt uppdrag ändrades ofta, men vi försökte alltid komma ihåg att vi hade lovat att tjäna Jehova helhjärtat när vi överlämnade oss åt honom. Vi tyckte mycket om alla olika former av tjänst och var säkra på att syftet med förändringarna var att predikoverket skulle gå framåt.

Janny: Något som jag verkligen uppskattade var att få följa med Markus till Brooklyn 1977 och till Patterson 1997, när han fick ytterligare övning som medlem av avdelningskontorets kommitté.

JEHOVA VET VAD VI BEHÖVER

Markus: Janny gick igenom en operation 1982 och återhämtade sig bra. Tre år senare erbjöd församlingen i Louvain oss att få bo i en lägenhet ovanpå deras Rikets sal. För första gången på 30 år hade vi en egen liten bostad. Varje tisdag när vi skulle besöka en ny församling fick jag gå flera gånger uppför och nerför de 54 trappstegen för att få ner all packning. Men 2002 ordnade man tack och lov så att vi fick en lägenhet på markplan. När jag blev 78 år fick vi börja som pmsu i staden Lokeren. Vi är glada över att vi fortfarande kan vara pmsu och att vi kan gå i tjänsten varje dag.

”Vi är övertygade om att det viktiga inte är var vi tjänar eller vad vi gör, utan vem vi tjänar.”

Janny: Vi har varit i heltidstjänsten i sammanlagt mer än 120 år! Vi har själva fått uppleva sanningen i Jehovas löfte att han ”under inga omständigheter” ska släppa oss och att vi inte behöver sakna något när vi tjänar honom troget. (Hebr. 13:5; 5 Mos. 2:7)

Markus: Vi överlämnade oss åt Jehova när vi var unga. Vi har aldrig sökt stora saker för oss själva. Vi har varit beredda att ta emot alla uppdrag vi har blivit erbjudna, eftersom vi är övertygade om att det viktiga inte är var vi tjänar eller vad vi gör, utan vem vi tjänar.

^ § 5 Med tiden blev pappa, mamma, en storasyster och två yngre bröder också Jehovas vittnen.