Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

 Ur vårt arkiv

Livet som pilgrim

Livet som pilgrim

”JAG kan aldrig gå från dörr till dörr!” Så har många som nyligen börjat studera Bibeln sagt när de tänkt på att de kanske ska predika för främmande människor. Men den här invändningen kom från en duktig talare, en pilgrim, med lång erfarenhet av att undervisa i Bibeln.

Många som läste Zion’s Watch Tower och som hade lämnat sina kyrkor längtade efter gemenskap med andra som också törstade efter Bibelns sanning. Tidskriften uppmanade sina läsare att söka efter andra som hade samma dyrbara tro och att regelbundet samlas för att studera Bibeln. Med början 1894 skickade Watch Tower Society ut resande representanter till de grupper som hade bett att få ett besök. De här erfarna, arbetsamma männen – som senare kallades pilgrimer – blev utvalda för att de var ödmjuka, hade god kunskap i Bibeln, var duktiga talare och undervisare och för att de försvarade återlösningen. Ett typiskt besök varade bara en eller två dagar, och schemat var fulltecknat. Många som studerade Bibeln började förkunnartjänsten med att dela ut inbjudningar till pilgrimernas offentliga föredrag. När Hugo Riemer, som senare blev medlem av den styrande kretsen, hade hållit sitt föredrag i en skola på kvällen och besvarat bibliska frågor till efter midnatt, var han trött men lycklig och sa att det var ett ”underbart” möte.

Zion’s Watch Tower framhöll att det ”främsta syftet” med pilgrimernas besök var att bygga upp ”trons husfolk” genom möten i troendes hem. Bibelforskare från närliggande områden kom för att lyssna på talen och vara med vid den frågestund som följde. Sedan blev det dags att visa kristen gästfrihet. En flicka, som hette Maude Abbott, var med vid ett föredrag en förmiddag. Efteråt samlades alla runt ett långbord i trädgården. ”Så mycket underbar mat – skinka, stekt kyckling, många sorters bröd, pajer och tårtor! Alla åt så mycket de orkade, och vid tvåtiden samlades vi för att lyssna på ett tal igen.” Men hon medger: ”Vid det laget satt alla och halvsov.” Benjamin Barton, som hade varit pilgrim länge, sa en gång att om han hade ätit allt han blev bjuden på, hade han varit död för länge sedan. I ett brev från huvudkontoret i Brooklyn fick välmenande systrar rådet att det skulle vara bättre att servera pilgrimen ”enkel vardagsmat” och ge honom tillfälle att ”vila en stund”.

Pilgrimerna var fantastiska på att undervisa och använda tabeller, kartor och liknande för att göra framställningarna levande. R. H. Barbers tal ”var alltid särskilt fängslande”. W. J. Thorn talade faderligt ”som en forntida patriark”. När Shield Toutjian en dag åkte med i en A-Ford ropade han plötsligt: ”Stanna!” Han hoppade ur bilen, plockade några vilda blommor och gav sina medpassagerare en improviserad lektion om Jehovas skaparverk.

Pilgrimerna, i synnerhet de som var äldre, ställdes inför många utmaningar under sina resor.  Men för en del visade sig den största prövningen vara att deras arbete fick en ny inriktning. De förväntades nu ta ledningen i förkunnararbetet från hus till hus. I The Watch Tower för 15 mars 1924 stod det att ett av de sanna kristnas ”främsta uppdrag ... är att avge ett vittnesbörd om Riket. Pilgrimerna sänds ut i det syftet.”

Somliga pilgrimer ogillade tydligen den här förändringen, för de lämnade resetjänsten, och en del som var missnöjda bildade till och med egna religiösa grupper. Robie D. Adkins berättade att en pilgrim, som var en enastående talare, klagade bittert: ”Det enda jag kan är att predika från podiet. Jag kan aldrig gå från dörr till dörr!” Broder Adkins sade: ”Nästa gång jag såg honom var vid sammankomsten i Columbus i Ohio 1924. Han såg så ynklig ut där han stod i skuggan av ett litet träd, ensam bland tusentals glada bröder. Jag såg honom aldrig mer. Han lämnade organisationen strax efteråt.” Men ”många bröder var glada och gick till sina bilar med böcker”, ivriga att få vittna från hus till hus. (Apg. 20:20, 21)

Många pilgrimer var lika nervösa för att predika från hus till hus som de vänner de skulle öva, men de gick verkligen in för sin uppgift. Den tysktalande pilgrimen Maxwell G. Friend (Freschel) skrev så här om predikoarbetet från hus till hus: ”Den här delen av pilgrimstjänsten ökar glädjen i vårt arbete.” Pilgrimen John A. Bohnet rapporterade att bröderna i allmänhet uppskattade att predikoarbetet blev mer betonat. Han sa att det stora flertalet ”brinner av iver över att få gå i främsta ledet”.

Under årens lopp har trogna resande bröder verkligen uträttat mycket gott. ”Pilgrimernas arbete var otvivelaktigt värdefullt och till stor nytta. Det såg jag med egna ögon som ung”, sa Norman Larson som var ett vittne i många år. ”De gjorde mycket för att hjälpa mig att gå framåt på den rätta vägen.” Ända till denna dag hjälper sådana självuppoffrande, lojala resande tillsyningsmän sina medtroende, så att de kan säga: ”Vi kan gå från dörr till dörr!”

[Infälld text på sidan 32]

Det var en stor dag när en pilgrim kom på besök!

[Bild på sidan 31]

Benjamin Barton gjorde 170 besök på sin första resa 1905.

[Bild på sidan 32]

Walter J. Thorn var en pilgrim som tillgivet kallades Pappy på grund av sin faderliga, Kristuslika läggning.

[Bild på sidan 32]

J. A. Browne skickades till Jamaica som pilgrim omkring 1902 för att stärka och uppmuntra 14 små grupper.

[Bild på sidan 32]

Pilgrimerna byggde upp tron, stärkte den kristna enheten och förde bröderna nära organisationen.