Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

 Ur vårt arkiv

”Jag lär mig älska kolportörsarbetet mer och mer för varje dag”

”Jag lär mig älska kolportörsarbetet mer och mer för varje dag”

ÅR 1886 sändes hundra exemplar av Millennii Dagning (på engelska Millennial Dawn), band 1, från Bibelhuset i Allegheny i Pennsylvania till Chicago i Illinois. Charles Taze Russell hoppades kunna lämna ut de nya böckerna via bokhandlar. En av de största firmorna i USA som distribuerade böcker om religion hade gått med på att ta emot en sändning böcker. Men två veckor senare kom hela leveransen tillbaka till Bibelhuset.

Enligt uppgift hade en välkänd evangelist blivit upprörd när han såg att Millennii Dagning-böcker hade ställts ut tillsammans med hans böcker. Han hade ilsket sagt att om böckerna fick vara kvar på hyllan skulle han och alla hans ansedda evangeliska vänner flytta sina böcker – och sin affärsverksamhet – någon annanstans. Distributören hade motvilligt skickat tillbaka böckerna. Bibelforskarna hade också satt in annonser i dagstidningar. Men motståndare såg till att annonsavtalen upphävdes. Så hur skulle den här nya publikationen nå sanningssökare?

Kolportörerna, som de kallades, visade sig vara svaret på den frågan. * År 1881 hade Zion’s Watch Tower efterlyst 1 000 predikare som kunde sprida biblisk litteratur på heltid. Även om det bara fanns några hundra kolportörer spred de sanningens säd i tryckt form vida omkring. År 1897 hade nästan en miljon Millennii Dagning-böcker spritts, till stor del av kolportörerna. De flesta av dem levde på den lilla ersättning de fick för varje prenumeration på Zion’s Watch Tower de tecknade och varje bok de placerade.

Vilka var de här modiga kolportörerna? Några av dem började som tonåringar, andra högre upp i åren. Många var ogifta eller gifta utan barn, men det var också ganska många familjer som slöt sig till leden. Reguljära kolportörer arbetade många timmar varje dag, och hjälpkolportörer gjorde en eller två timmar om dagen. Det var inte alla som hade den hälsa eller de omständigheter som behövdes för kolportörsarbetet. Men vid en sammankomst 1906 sades det att man inte behövde vara ”mycket lärd, mycket begåvad eller tala som en ängel” för att vara kolportör.

På nästan alla kontinenter utförde helt vanliga människor ett enastående arbete. En broder  berättar att han på sju år spred uppskattningsvis 15 000 böcker. Men, sa han, ”jag började inte som kolportör för att sälja böcker, utan för att vittna om Jehova och hans sanning”. Vart kolportörerna än begav sig slog sanningens säd rot, och fler och fler grupper av bibelforskare bildades.

Präster hånade kolportörerna och kallade dem simpla bokförsäljare. År 1892 stod det i Zion’s Watch Tower: ”Få känner dessa kolportörer som Herrens verkliga representanter, och få erkänner den värdighet som Herren ser i deras ödmjukhet och självuppoffring.” Kolportörernas liv var verkligen ingen ”dans på rosor”, som en av dem uttryckte det. De behövde rejäla skor och cyklar för att ta sig fram. Där människor hade ont om pengar fick förkunnarna byta till sig matvaror mot böcker. Efter en dag i tjänsten återvände de trötta men lyckliga till sina tält eller inackorderingsrum. Sedan kom kolportörsvagnen, en hemmagjord husvagn som sparade mycket tid och pengar. *

Från och med sammankomsten i Chicago 1893 ingick särskilda kolportörsmöten i programmet. Vid de här mötena var det ett livligt utbyte av erfarenheter, förslag på predikometoder och praktiska råd. Broder Russell uppmanade en gång hårt arbetande förkunnare att äta en stärkande frukost, dricka ett glas mjölk på förmiddagen och, när det var varmt, ta en glassdrink.

Kolportörer som sökte en medarbetare eller tjänstekamrat bar ett gult band. Nyare kolportörer slog sig ihop med de mer erfarna för att få övning. Det här var tydligen något som behövdes, för en ny kolportör hade nervöst visat böckerna och sagt: ”Du vill väl inte ha de här?” Lyckligtvis ville kvinnan det, och hon blev längre fram en syster.

En broder funderade: ”Ska jag behålla min ekonomiskt fördelaktiga situation och skänka 1 000 dollar om året till verksamheten, eller ska jag bli kolportör?” Herren skulle uppskatta vad han än valde att göra, fick han veta, men att direkt ge sin tid åt Herren skulle ge honom större välsignelser. Mary Hinds tyckte att kolportörsarbetet var ”det bästa sättet att göra mesta möjliga nytta för största antalet människor”. Och den blyga Alberta Crosby sa: ”Jag lär mig älska kolportörsarbetet mer och mer för varje dag.”

Många bokstavliga och andliga ättlingar till de nitiska kolportörerna är fortfarande trogna sitt andliga arv. Om du inte har någon kolportör eller pionjär i din släkt kanske du kan börja en sådan tradition i din familj. Säkert kommer du också att lära dig älska heltidstjänsten mer och mer för varje dag.

[Fotnoter]

^ § 5 Efter 1931 ersattes benämningen ”kolportör” med ”pionjär”.

^ § 8 Du kan läsa mer om husvagnar i ett kommande nummer.

[Infälld text på sidan 32]

Man behövde inte vara ”mycket lärd, mycket begåvad eller tala som en ängel”.

[Bild på sidan 31]

Kolportören Alfred Winfred Osei i Ghana, omkring 1930.

[Bilder på sidan 32]

Övre bilden: Kolportörerna Edith Keen och Gertrude Morris i England, omkring 1918; nedre bilden: Stanley Cossaboom och Henry Nonkes i USA, med tomkartonger som har innehållit de böcker de placerat.