Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

Valdenserna – från kätteri till protestantism

Valdenserna – från kätteri till protestantism

 Valdenserna – från kätteri till protestantism

Året var 1545 och platsen det vackra Lubéron i Provence i södra Frankrike. Soldater hade samlats för att utföra ett fruktansvärt uppdrag som var föranlett av religiös intolerans. En vecka av blodsutgjutelse följde.

BYAR jämnades med marken, och många invånare dödades eller sattes i fängelse. Fruktansvärda grymheter begicks i denna massaker som fick Europa att bäva. Omkring 2 700 män dödades, och 600 sändes för att arbeta på galärerna, för att inte tala om det lidande som kvinnor och barn fick utstå. Den militärbefälhavare som genomförde det här blodiga fälttåget lovordades av den franske kungen och av påven.

Reformationen hade redan splittrat Tyskland, när den katolske kungen Frans I av Frankrike, som var oroad över protestantismens utbredning, lät göra efterforskningar om så kallade kättare i sitt rike. Men i stället för några enstaka fall av kätteri upptäckte myndigheterna i Provence hela byar med religiöst oliktänkande. Ett edikt utfärdades om att allt kätteri skulle utplånas, vilket ledde fram till massakern 1545.

Vilka var då dessa kättare? Och varför blev de offer för våldsam religiös intolerans?

Från rikedom till fattigdom

De som blev dödade i massakern tillhörde en religiös rörelse som uppstod på 1100-talet och som fanns i stora delar av Europa. Det sätt den spred sig på och överlevde genom århundradena gör att den intar en unik plats i historien över religiöst oliktänkande. De flesta historiker är överens om att rörelsen bildades omkring 1170. En rik köpman i Lyon som hette Valdes blev mycket intresserad av att få veta hur han skulle kunna behaga Gud. Valdes blev tydligen påverkad av den uppmaning Jesus Kristus gav en rik man att sälja sina tillhörigheter och ge åt de fattiga. Valdes gjorde först anordningar för familjens försörjning och övergav sedan sina rikedomar för att förkunna evangeliet. (Matteus  19:16–22) Han fick snart efterföljare som senare kom att kallas valdenserna. *

Fattigdom, predikande och Bibeln var det centrala i Valdes liv. Men det här var inte första gången någon protesterade mot prästerskapets materiella välstånd. Ett antal oliktänkande präster hade under en tid fördömt kyrkans fördärvade sedvänjor och maktmissbruk. Men Valdes var lekman, liksom de flesta av hans efterföljare. Detta förklarar varför han ansåg att det var nödvändigt att ha Bibeln på det språk folket talade. Eftersom kyrkans latinska bibel bara var tillgänglig för prästerna, ordnade Valdes så att evangelierna och andra bibelböcker blev översatta till franko-provensalska, det språk som talades av vanligt folk i östra delen av centrala Frankrike. * ”De fattiga från Lyon” följde Jesu befallning att predika genom att förkunna sitt budskap offentligt. (Matteus 28:19, 20) Historikern Gabriel Audisio förklarar att det var just det förhållandet att valdenserna höll fast vid sitt offentliga predikande som blev avgörande för kyrkans hållning gentemot dem.

Från katoliker till kättare

Vid den här tiden var det bara präster som fick predika, och kyrkan tog sig ensamrätten att utse vilka som skulle få behörighet att predika. Prästerskapet betraktade valdenserna som okunniga och olärda, men 1179 ansökte Valdes om tillstånd av påven Alexander III att predika. Tillåtelse gavs – under förutsättning att prästerna på orten gav sitt godkännande. Enligt historikern Malcolm Lambert var detta ”nästan detsamma som ett blankt nej”. Ärkebiskopen i Lyon, Jean Bellesmains, förbjöd också mycket riktigt lekmannapredikande. Valdes svarade med att citera Apostlagärningarna 5:29: ”Vi måste lyda Gud såsom härskare mer än människor.” Eftersom Valdes inte rättade sig efter förbudet, blev han bannlyst av kyrkan 1184.

Trots att valdenserna förvisades från Lyons stift och jagades ut ur staden verkar det som om det ursprungliga fördömandet i viss utsträckning var teoretiskt. Många vanliga människor beundrade valdenserna för deras uppriktighet och deras levnadssätt, och till och med en del biskopar fortsatte att samtala med dem.

Enligt historikern Euan Cameron verkar det inte som om valdenserna ”motstod romersk-katolska kyrkan i sig”. De ville helt enkelt ”predika och undervisa”. Historiker menar att rörelsen praktiskt taget drevs till kätteri genom en rad påbud som successivt marginaliserade dem. Kyrkans fördömanden kulminerade i att valdenserna blev bannlysta vid Fjärde Laterankonciliet 1215. Hur påverkade detta deras predikande?

De går under jorden

Valdes dog 1217, och hans efterföljare skingrades på grund av förföljelse och tog sin  tillflykt till de franska alpdalarna, Tyskland, norra Italien och centrala och östra Europa. Förföljelsen fick också valdenserna att bosätta sig på landsbygden, vilket begränsade deras predikoverksamhet i många områden.

År 1229 avslutade katolska kyrkan korståget mot katarerna, eller albigenserna, i södra Frankrike. * Valdenserna blev kyrkans nya offer. Inkvisitionen vände sig snart skoningslöst mot alla motståndare till kyrkan. Fruktan drev valdenserna att gå under jorden, och 1230 hade de slutat att predika offentligt. Audisio skriver: ”I stället för att söka nya får ... ägnade de sig åt dem som redan var omvända, för att bevara dem i tron trots förföljelse och påtryckningar utifrån.” Han tillägger att ”predikandet förblev viktigt, men metoderna hade förändrats totalt”.

Valdensernas läror och sedvänjor

I stället för att låta både män och kvinnor predika gjorde valdenserna åtskillnad mellan predikanter och vanliga troende någon gång under 1300-talet. Endast välutbildade män fick ägna sig åt prästerligt arbete. De var kringvandrande predikanter och kom senare att kallas barbes (farbröder).

Dessa predikanter, som besökte valdensiska familjer i deras hem, arbetade för att hålla rörelsen vid liv snarare än att sprida den. De kunde läsa och skriva, och de fick en bibelinriktad utbildning som tog upp till sex år. Genom att använda Bibeln på folkets språk kunde de lättare förklara den för sin hjord. Till och med motståndarna erkände att valdenserna och deras barn var mycket kunniga i Bibeln och att de kunde citera stora delar ur den.

Något av det som de tidiga valdenserna förkastade var lögnaktighet, skärselden, själamässan, påvlig syndaförlåtelse och avlat och dyrkan av Maria och ”helgonen”. De högtidlighöll även Herrens kvällsmåltid, eller nattvarden, en gång om året. Enligt Lambert var deras form av tillbedjan ”i själva verket lekmannens religion”.

”Ett dubbelliv”

Valdenserna levde i sammansvetsade samhällen. Man gifte sig inom rörelsen, och med tiden började vissa efternamn att betraktas som valdensiska. Men i kampen för överlevnad försökte valdenserna dölja sina trosuppfattningar. Eftersom deras läror och sedvänjor omgavs av hemlighetsmakeri, kunde motståndare rikta orimliga anklagelser mot dem. De blev exempelvis beskyllda för att vara djävulsdyrkare. *

Ett sätt varpå valdenserna bemötte sådana anklagelser var att kompromissa och att göra vad historikern Cameron kallar en ”minsta möjliga anpassning” till katolsk gudsdyrkan. Många valdenser biktade sig för katolska präster, gick i mässan, använde vigvatten och gjorde till och med pilgrimsfärder. Lambert skriver: ”I många avseenden gjorde de likadant som sina katolska grannar.” Audisio säger att valdenserna med tiden kom att ”leva ett dubbelliv”. Han tillägger: ”Å ena sidan uppförde de sig utåt sett som katoliker för att slå vakt om det relativa lugn de levde i. Å andra sidan behöll de vissa vanor och ceremonier och säkrade därmed sin fortsatta existens.”

Från kätteri till protestantism

På 1500-talet förändrade reformationen den religiösa scenen i Europa på ett drastiskt sätt. De som blev offer för intolerans kunde antingen sträva efter att bli accepterade i sitt eget land eller emigrera dit förhållandena var bättre. Dessutom blev frågan om kätteri mindre viktig, eftersom så många  hade börjat ifrågasätta den etablerade religionens läror.

Så tidigt som 1523 nämnde reformatorn Martin Luther valdenserna. Och 1526 kom en valdensisk predikant till Alperna med nyheter om den religiösa utvecklingen i Europa. Därefter började protestantiska grupper utbyta idéer med valdenserna. Protestanterna uppmuntrade valdenserna att stödja den första franska bibelöversättning som gjordes från originalspråken. Den trycktes 1535 och blev senare känd som Olivétanbibeln. Men ironiskt nog förstod de flesta valdenser inte franska.

Eftersom katolska kyrkan fortsatte att förfölja valdenserna, bosatte sig många av dem i Provence, som var ett säkrare område, och det gjorde även många protestanter som hade invandrat. Myndigheterna blev snart underrättade om den här inflyttningen. Trots att många talade väl om valdensernas livsstil och moral, ifrågasatte somliga deras lojalitet och anklagade dem för att utgöra ett hot mot den allmänna ordningen. Det så kallade Mérindolediktet utfärdades, vilket ledde till den fruktansvärda blodsutgjutelse som nämndes i början av artikeln.

Relationen mellan katoliker och valdenser blev allt sämre. För att försvara sig mot angrepp tog valdenserna till vapen. Konflikten med katolikerna gjorde att valdenserna föstes in i den protestantiska fållan. Därigenom förenade de sig med den allt mer etablerade protestantismen.

Under århundradenas gång har den valdensiska kyrkan etablerat sig i länder långt från Frankrike, till exempel Uruguay och USA. Men de flesta historiker håller med Audisio om att ”valdensianismen fick ett slut vid tiden för reformationen”, när den ”införlivades” med protestantismen. I själva verket hade den valdensiska rörelsen förlorat en stor del av sitt ursprungliga nit flera hundra år tidigare. Det skedde när medlemmarna av rädsla slutade upp att predika och undervisa från Bibeln.

[Fotnoter]

^ § 7 Valdes kallas ibland Valdesius eller Valdo. Valdenserna uppkallades efter honom. De kallades även ”de fattiga från Lyon”.

^ § 8 Redan 1199 beklagade sig biskopen i Metz i nordöstra Frankrike för påven Innocentius III över att en del läste och samtalade om Bibeln på folkspråket. Troligtvis syftade biskopen på valdenserna.

^ § 15 Se artikeln ”Katarerna – Var de kristna martyrer?” i Vakttornet för 1 september 1995, sidorna 27–30.

^ § 21 Ihållande förtal av valdenserna ledde till att uttrycket vauderie (från det franska ordet vaudois) myntades. Det används om misstänkta kättare eller djävulsdyrkare.

[Karta/Bild på sidan 23]

(För formaterad text, se publikationen)

Områden där valdenserna haft inflytande

FRANKRIKE

Lyon

PROVENCE

Lubéron

Strasbourg

Milano

Rom

Berlin

Prag

Wien

[Bild]

Valdenserna understödde översättningen av Olivétanbibeln 1535

[Bildkälla]

Bibel: © Cliché Bibliothèque nationale de France, Paris

[Bilder på sidorna 20, 21]

VALDES

Två äldre valdensiska kvinnor bränns till döds

[Bildkälla]

Sidorna 20 och 21: © Landesbildstelle Baden, Karlsruhe