Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

Balsamering – Är det något för kristna?

Balsamering – Är det något för kristna?

 Balsamering – Är det något för kristna?

När den trogne patriarken Jakobs liv närmade sig sitt slut, uttryckte han följande sista önskan: ”Begrav mig hos mina fäder i grottan som är på hettiten Efrons fält, i den grotta som är på fältet i Makpela som är framför Mamre i Kanaans land.” (1 Moseboken 49:29–31)

JOSEF uppfyllde sin fars begäran genom att göra något som var vanligt i Egypten på den tiden. Han befallde ”sina tjänare, läkarna, att balsamera hans far”. Enligt redogörelsen i Första Moseboken, kapitel 50, tog läkarna de sedvanliga 40 dagarna på sig att göra i ordning kroppen. Balsameringen av Jakob gjorde att den stora, långsamma karavanen av familjemedlemmar och egyptiska ämbetsmän kunde resa ungefär 40 mil med Jakobs kvarlevor för att begrava dem i Hebron. (1 Moseboken 50:1–14)

Är det möjligt att man en dag kommer att hitta Jakobs balsamerade kropp? Nej, sannolikheten är inte särskilt stor. Israel var ett välbevattnat område, och det begränsar vilka slags arkeologiska föremål man kan finna där. (2 Moseboken 3:8) Det finns gott om forntida metall- och stenföremål, men de flesta av de mer bräckliga föremålen, till exempel tyg, skinn och balsamerade kroppar, har inte stått emot fukten och tidens tand.

Men vad är egentligen balsamering? Varför utför man balsamering? Är det något för de kristna?

Var började man med balsamering?

Balsamering innebär att man bevarar en människokropp eller en djurkropp. Historiker är i allmänhet överens om att balsamering har sitt ursprung i Egypten men att även de forntida assyrierna, perserna och skyterna hade den här seden. Att man så tidigt intresserade sig för och experimenterade med balsamering kan bero på att man fann kroppar som hade begravts i ökensanden och därför hade blivit naturligt bevarade. Om kroppar begravs på det sättet, kan fukt och luft inte nå dem, vilket begränsar förruttnelsen. En del menar att man började med balsamering när man fann kroppar som var bevarade i natriumkarbonat, som det finns gott om i och omkring Egypten.

Målet för en balsamerare är att avbryta det naturliga bakteriologiska förlopp som börjar  några timmar efter döden och som får kroppen att ruttna. Om den här processen kan stoppas, då upphör eller fördröjs förruttnelsen. Man har tre syften med balsameringen: Att bevara kvarlevorna i gott skick, att förhindra förruttnelsen och att göra kroppen motståndskraftig mot insektsangrepp.

De forntida egyptierna balsamerade sina döda främst av religiösa skäl. Deras tro på ett liv efter döden var kopplad till en önskan att hålla kontakten med den fysiska världen. De trodde att deras kroppar skulle användas evigheten igenom och få nytt liv. Balsamering var visserligen mycket vanligt, men till dags dato har man inte hittat någon egyptisk redogörelse som beskriver hur man gick till väga. Den bästa redogörelsen skrevs på 400-talet f.v.t. av den grekiske historikern Herodotos. Men försök att följa Herodotos beskrivning har inte varit särskilt lyckade.

Är det något för kristna?

Jakob balsamerades av sådana som inte hade samma trosuppfattningar som han. Men vi kan inte föreställa oss att Josef, när han överlämnade sin fars kropp till läkarna, ville ha några böner och ritualer som kan ha varit vanliga i samband med balsamering i Egypten på den tiden. Både Jakob och Josef var män med tro. (Hebréerna 11:21, 22) Jehova befallde inte att Jakobs kvarlevor skulle bevaras, men det sägs inte i Bibeln att balsameringen inte godkändes. Det var inte meningen att balsameringen av Jakob skulle vara ett precedensfall för Israels nation eller för den kristna församlingen. Det finns faktiskt inga uttryckliga anvisningar när det gäller detta i Guds ord. Sedan Josef själv hade blivit balsamerad i Egypten nämns inget mer om balsamering i Bibeln. (1 Moseboken 50:26)

De kroppar man hittar i gravar i Palestina är i dåligt skick, och det visar att det inte var en hebreisk sed att balsamera de döda, i alla fall inte för att bevara kropparna under en längre tid. Vi har till exempel Lasarus. Han balsamerades inte, utan sveptes i stället in i linnebindlar. Det var därför många var oroliga när den sten som täckte ingången till hans grav rullades undan. Eftersom Lasarus hade dött fyra dagar tidigare, var hans syster säker på att det skulle lukta när graven öppnades. (Johannes 11:38–44)

Blev Jesus balsamerad? Berättelsen i evangelierna stöder inte den tanken. Vid den tiden var det judisk sed att behandla kroppen med kryddor och parfymerade oljor innan man lade den till vila. Nikodemos hade med sig en stor mängd kryddor för att behandla Jesu kropp. (Johannes 19:38–42) Varför hade han med sig så mycket kryddor? Innerlig kärlek till och respekt för Jesus kan ha drivit honom till sådan generositet. Vi behöver inte dra slutsatsen att man använde de här kryddorna för att bevara kroppen.

Bör en kristen invända mot balsamering? Realistiskt sett är balsamering bara ett sätt att fördröja det oundvikliga. Från stoft kom vi, och till stoft återvänder vi när vi dör. (1 Moseboken 3:19) Men hur länge kommer det att dröja mellan dödsögonblicket och begravningen? Om familjemedlemmar och vänner reser långt och de önskar se kroppen, måste kvarlevorna utan tvivel balsameras på något sätt.

Det sägs alltså inget i Bibeln som gör att man behöver bekymra sig, om lokala  krav gör att kroppen måste balsameras eller om familjemedlemmar önskar att den skall balsameras. De döda är ”inte medvetna om någonting alls”. (Predikaren 9:5) Om de är i Guds minne, kommer de att väckas upp till liv i hans utlovade nya värld. (Job 14:13–15; Apostlagärningarna 24:15; 2 Petrus 3:13)

[Ruta/bild på sidan 31]

BALSAMERING – DÅ OCH NU

I det forntida Egypten kunde slaget av balsamering bero på familjens status. En rik familj skulle troligtvis ha valt följande procedur:

Hjärnan drogs ut genom näsan med hjälp av ett metallinstrument. Sedan behandlades huvudskålen med lämpliga kemikalier. Nästa steg inbegrep att alla organ förutom hjärtat och njurarna togs ut. För att komma in i buken var man tvungen att göra ett snitt i kroppen, men det här betraktades som en synd. För att komma runt det utsåg de egyptiska balsamerarna en person till att göra snittet. Han flydde så snart han hade utfört ingreppet, eftersom förbannelser och stening var straffet för det här så kallade brottet.

Efter det att buken hade tömts, tvättades den noga. Historikern Herodotos skrev: ”De fyller tomrummet med den finaste krossade myrra, kassia och varje annat slags krydda förutom virak och syr igen öppningen.”

Därefter torkades kroppen genom att man lade den i natriumkarbonat i 70 dagar. Sedan tvättades den och lindades in i linnebindlar. Linnet täcktes sedan med harts eller någon gummiartad massa som fungerade som lim, och mumien placerades i en påkostad träkista som hade formen av en människokropp.

I dag fullbordas balsameringen på några timmar. Det görs vanligtvis genom att man sprutar in en lagom mängd balsameringsvätska i venerna och artärerna och även i buken och brösthålan. Under åren har en mängd olika vätskor utvecklats och använts. Men på grund av kostnad och säkerhet är formaldehyd den lösning som vanligtvis används.

[Bild]

Kung Tutankhamuns guldkista