Hennes långa sökande belönades

”JEHOVA? Vem är Jehova?” Åttaåriga Silvia hade sett det namnet i en armenisk bibel, en familjeklenod som en annan liten flicka hade visat henne. Hon frågade människor i sin omgivning, men ingen i Jerevan i Armenien, där hon bodde, kunde tala om för henne vem Jehova var — varken hennes föräldrar, hennes lärare eller ens prästerna i kyrkan.

Silvia växte upp, slutade skolan och fick ett arbete, men hon visste fortfarande inte vem Jehova var. När hon nådde vuxen ålder var hon tvungen att fly från Armenien, och någon tid därefter kom hon till Polen, där hon bodde i ett litet rum tillsammans med andra flyktingar. En av hennes rumskamrater fick besök regelbundet. ”Vilka är dina gäster?” frågade Silvia. ”De är Jehovas vittnen, och de är här för att lära mig förstå Bibeln”, var svaret.

Det klack till i Silvia när hon hörde namnet Jehova. Äntligen fick hon veta vem Jehova är och vilken kärleksfull Gud han är. Men snart blev hon tvungen att lämna Polen. Hon sökte asyl i Danmark, på andra sidan Östersjön. Hon hade endast några få tillhörigheter med sig, men bland dem fanns biblisk litteratur utgiven av Jehovas vittnen. På baksidan av en av publikationerna såg Silvia en förteckning över adresser till Jehovas vittnens avdelningskontor. Det var en av hennes viktigaste ägodelar — hennes livlina till Jehova!

I Danmark fördes Silvia till ett flyktingläger, och hon började genast söka efter Jehovas vittnen. Från den förteckning över adresser som hon hade visste hon att Vakttornets avdelningskontor i Danmark låg i staden Holbæk. Men var låg den här staden? Silvia flyttades till ett annat flyktingläger, dit hon fick åka tåg. På ditvägen passerade hon Holbæk! Återigen klack det till i henne.

En solig dag strax därefter tog Silvia tåget tillbaka till Holbæk och promenerade från stationen till avdelningskontoret. Hon påminner sig: ”När jag kom innanför grindarna, satte jag mig ner på en bänk och sade till mig själv: ’Det här är paradiset!’” Hon blev hjärtligt mottagen vid avdelningskontoret och fick äntligen ett eget bibelstudium.

Men Silvia omplacerades flera gånger. Från de olika flyktinglägren fick hon leta reda på Jehovas vittnen och börja sitt bibelstudium på nytt gång på gång. Men två år senare hade hon lärt sig tillräckligt för att kunna överlämna sig åt Jehova. Hon blev döpt, och strax därefter började hon i heltidstjänsten. År 1998 beviljade de danska myndigheterna henne uppehållstillstånd.

Silvia är nu 26 år och tjänar nu på den plats som påminde henne om paradiset, nämligen Jehovas vittnens avdelningskontor i Danmark. ”Vad skall jag säga?” undrar hon. ”Jag har sökt Jehova sedan jag var liten flicka. Nu har jag funnit honom. Jag har drömt om att få använda mitt liv i hans tjänst, och här är jag nu på Betel. Det är min bön att detta skall vara mitt hem under kommande år!”