Gå direkt till innehållet

Hjälp åt offren för incest

Hjälp åt offren för incest

Incestuöst övervåld mot barn innebär sexuellt övervåld mot barn som begås av någon äldre släkting, vanligtvis av någon manlig släkting — till exempel en far, styvfar, farbror, morbror eller äldre bror. Ibland, men mycket mera sällan, begås det av någon kvinnlig släkting. Enligt boken The Silent Children kan incestuöst övervåld sträcka sig från otillbörliga smekningar till oral-genitalt umgänge och till samlag. Tillgiven fysisk kontakt mellan barn och äldre människor är naturligtvis tillbörlig. Men när den äldre personen finner sådan kontakt upphetsande eller när han gör någonting när han är ensam med barnet som han inte skulle göra om barnets mor vore närvarande, kommer detta troligen att leda till sexuellt övervåld mot barnet.

”UNDER större delen av sitt liv har Rachel plågats av skuldkänslor, övertygad om sin egen värdelöshet och fångad i en känsla av hopplös isolering.” Vad var det som på detta sätt kunde fördärva livet för en brittisk hemmafru och mor?

En sextonårig flicka från Kalifornien sade: ”Jag har nu en smärta långt inne i mitt hjärta som aldrig vill försvinna, och det gör ont, det gör verkligen ont.” Vad kunde orsaka henne sådant lidande?

Svaret är i båda fallen detsamma: incest. Båda dessa kvinnor blev som barn sexuellt utnyttjade av sina fäder. Olyckligtvis finns det många som är i samma situation. Undersökningar i Förenta staterna tyder på att en flicka på fem och en pojke på tio blir utsatta för sexuellt övervåld innan de blir vuxna. I de flesta fall begås brottet av någon som det unga offret känner, och i många fall inbegriper det incest. Rapporter från andra länder visar på liknande förhållanden.

Allteftersom världen urartar alltmer kommer troligen det här problemet att förvärras. Redan nu har många kvinnor som kommer in i den kristna församlingen känslomässiga svårigheter därför att de blev utsatta för incest när de var små. En del har vänt sig till professionella rådgivare och psykologer för att få hjälp, men många vänder sig till församlingen och till sina kristna bröder och systrar för att få stöd. Finns det något sätt på vilket mogna personer i församlingen kan hjälpa dem, även om de inte är yrkesmän inom mentalvården? Ofta finns det det. — 1 Tessalonikerna 5:11.

Om du hyser några tvivel om den skada incest vållar, begrunda då vad några av offren säger många år efter brottet: ”I 15 år höll jag inne med allt det här, så jag uppslukades av flera års skuldkänslor. ... Vad jag hatade män!”

”Vad som är nästan värre än själva upplevelsen är skuldkänslorna.”

”Jag kan sanningsenligt säga att jag tror att jag skulle ha tagit mitt liv vid det här laget på grund av minnena.”

”Jag vill inte gifta mig på grund av minnet av sex. Och jag vill verkligen inte ha några barn.”

En undersökning utarbetad av doktorerna Bruce A. Woodling (vid medicinska fakulteten vid University of Southern California) och Peter D. Kossoris (vice allmän åklagare) bekräftar det ovanstående, och det heter i den: ”Äldre kvinnor som blev utsatta för incest som barn eller tonåringar är vanligen deprimerade och neurotiskt ängsliga.” En undersökning, gjord vid University of Washington och publicerad i Medical Times, tillägger: ”De  problem som rapporteras inbegriper: skuldkänslor och depression; en negativ bild av en själv; svårigheter med personliga förhållanden, förbundna med en djupare misstro mot män, bristfälliga sociala färdigheter och bristande sexuell funktion.”

Varför är incest så förödande? Tidskriften Child Welfare riktar uppmärksamheten mot situationen då en dotter blir antastad av sin far: ”Dottern som har blivit antastad är beroende av sin far för skydd och omvårdnad. ... Hon vågar inte ge uttryck åt eller ens inse djupet hos sin vrede över att ha blivit utnyttjad. Hon måste ge efter för sin fars krav eller riskera att förlora den föräldrakärlek som hon behöver.”

Ett före detta offer hävdar med rätta att incest ”är själviskt och klandervärt ... och ett groteskt våldförande på ett barns förtroende och beroende”.

En del småflickor som har blivit offer för incest har trott att det enda sättet på vilket män kan älska dem är genom sex, och de har därför uppfört sig på ett brådmoget sätt mot andra män. Andra blev överdrivet intresserade av sex när de växte upp och blev tonåringar, så att de till och med började leva ett liv i promiskuitet. Många hyser en djup vrede, känner sig värdelösa och har i synnerhet skuldkänslor. De känner sig skyldiga för det som har hänt, skyldiga för att de inte hindrade det, skyldiga på grund av de skadliga känslorna, skyldiga om de hade några angenäma känslor under upplevelsen, och om incesten påverkade föräldrarnas äktenskap, känner de sig skyldiga för det.

Finns det något sätt på vilket de kan bli hjälpta att ta itu med ett sådant känslomässigt kaos?

Det hjälper inte att säga ...

En kvinna som hade problem därför att hon hade varit offer för incest i flera år gick till äldstebröderna i församlingen för att tala om sitt problem. ”De sade åt mig att glömma det”, berättar hon. Det välmenta resonemanget bakom rådet gick utan tvivel ut på att eftersom de tråkiga upplevelserna hörde till det förgångna och ingenting nu kunde göras åt dem, var det bästa hon kunde göra att slå bort dem ur sinnet och tänka goda tankar. (Filipperna 4:8) Olyckligtvis är det inte så enkelt.

Varför inte det? Tänk på någon som har fått en arm obrukbar på grund av en olycka. Hans vänner besöker honom för att hjälpa honom. Skulle det vara till någon hjälp om de sade till honom: ”Äsch, glöm bort det där!” Naturligtvis inte. Det finns ingen möjlighet för honom att glömma det.

Många kvinnor som har blivit utsatta för incest är på liknande sätt ur stånd att helt enkelt glömma det. Hos några är det inbränt i deras samveten som ett känslomässigt ärr. En kvinna skrev: ”Min farfar våldtog mig när jag var sju år gammal, inte bara en gång, utan vid flera tillfällen. Min troskyldighet gjorde mig försvarslös. Nu känner jag hela tiden av efterverkningarna. Det har varit som att leva i en mardröm hela tiden sedan dess. Minnet kan undanträngas för en stund, men bara för att åter dyka upp och göra mig illamående. Jag skäms och känner mig smutsig, och det var inte ens mitt fel.”

”Minnet kan undanträngas för en stund, men bara för att åter dyka upp och göra mig illamående”

Visserligen är inte de emotionella ärr som blir följden av incest (och andra chockartade upplevelser) synliga, men de är precis lika verkliga som bokstavliga ärr. Hur kan man då hjälpa dem som har sådana ärr? Ett sätt är att lyssna till dem och uppmuntra dem att ”prata det av sig”.

Det kan hjälpa att säga ...

Den som ger råd bör vara hjälpsam, inte dömande. Aposteln Paulus uppmuntrade de kristna: ”Bli hänsynsfulla mot varandra, ömt  medlidsamma.” (Efesierna 4:32) Vid tillfällen då man ger råd är dessa egenskaper mycket viktiga.

En kvinna som under flera års tid utnyttjades sexuellt av sin far när hon var barn säger således: ”Äldstebröder (eller vem som helst annan som blir kontaktad) bör vara oerhört omtänksamma.” En annan som också blev utnyttjad av sin far säger: ”Det viktigaste är att inte bli chockerad. Var lugn och förstående, pressa inte fram varje detalj, utan var villig att lyssna till det som berättas för dig. Försök att förstå hennes känslor.”

Det är inte alltid lätt att vara lugn och förstående. En kvinna medgav att hon ofta talade upphetsat, till och med trotsigt, när hon talade om sitt problem. Innebär ett sådant uppförande bristande respekt? Kanske. Men en ”ömt medlidsam”, mogen kristen inser snart att det inte är riktat mot honom eller henne personligen. Det är ett uttryck för inre oro. — Filipperna 2:1—4.

Dessutom behöver de som ger råd åt offer för incest lyssna, på samma sätt som Jehova Gud lyssnar. (Psalm 69:34) De bör inte vara snara att kommentera eller döma. (Ordspråksboken 18:13; Jakob 1:19) Hjälper det verkligen att lyssna och ge tröst? Ja, det gör det sannerligen. En kvinna berättar: ”Jag kunde tala ut om det med en syster som var äldre än jag, och vilken lättnad jag kände! Jag ... grät tillsammans med henne.” En annan sade: ”Jag tror att det att jag helt enkelt hade någon att tala med var det som hjälpte mig mest.”

”Det att jag helt enkelt hade någon att tala med var det som hjälpte mig mest”

Om den som har råkat ut för incest lider av allvarlig känslomässig oro, kanske en mera erfaren rådgivare kan hjälpa henne att komma fram till orsaken till denna oro och att avgöra hur hon skall kunna ta itu med den. Frågor sådana som följande kan vara till hjälp när det gäller att leta fram dolda känslor: ”Vill du prata om det som hände? Hur känner du det när det gäller dig själv? Hur känner du det när det gäller din far [eller farbror eller vem det än var som begick incesten]? Klandrar du dig själv för det som hände? Tror du att det gör dig sämre än andra människor?” En kärleksfull rådgivare kommer att visa att han inte blir chockerad över svaren. Han kommer i stället att förklara att sådana känslor inte är ovanliga. En del har känt sig bättre när de har fått reda på det.

Vad skall man göra om hon avslöjar att hon känner sig värdelös på grund av det som har inträffat? En ung kvinna som blev utsatt för incest av sin farfar, sin far och sin styvfar säger: ”De [som ger råd] kan hjälpa henne att inse att hon har ett värde. Jag kände mig annorlunda än mina skolkamrater. Jag kände mig smutsig i jämförelse med dem. Sedan, som tonåring, hamnade jag i svårigheter några gånger. Men nu vet jag att Jehova inte lägger den här erfarenheten mig till last. Han betraktar mig som en person som har ett värde.” — Psalm 25:8; 1 Johannes 4:18, 19.

De som har blivit utsatta för incest känner också ofta vrede. I sin bok The Silent Children (De tysta barnen) förklarar Linda T. Sanford orsaken och säger: ”När flickan blir äldre lär hon känna det sexuellas verkliga innebörd och blir medveten om det grovt otillbörliga i den vuxnes handlingssätt. Därför känner hon sig förrådd. Hon har sett upp till och litat på den här äldre personen. Hon upptäcker att hans försäkringar var enorma lögner.”

En del av denna vrede — och en del av de skuldkänslor som offren för incest upplever — kan försvinna om den som har begått incesten ärligt erkänner vad han har gjort och ber om förlåtelse. En som hade blivit utsatt för incest och vars far hade arresterats sedan det hade avslöjats sade: ”För omkring tre år sedan gav min far mig en fin present och sade: ’Jag vill bara att du skall veta att jag verkligen  är ledsen för mycket av det som hände mellan oss.’ Jag visste vad han menade och förlät honom. Nu har jag ett gott förhållande till honom.”

Olyckligtvis förnekar dock många som har begått incest bestämt allting, eller också erkänner de endast en liten del av det de har gjort. Vid den tid då en kvinna som har problem söker hjälp kan han som har förbrutit sig redan vara död. Men vreden kan fortfarande finnas kvar. De som ger råd kanske ändå kan hjälpa henne. De kan vänligt framhålla att hennes vrede är helt förståelig. Också Jehova är vred på syndare som inte gör bättring. — Johannes 3:36.

De kan emellertid taktfullt framhålla farorna med att låta vreden ta överhand. (Efesierna 4:26) De kan hjälpa henne att dra förnuftiga slutsatser om detta genom att vänligt ställa sådana frågor som: ”Är din vrede till hjälp eller till skada för dig? Låter du, genom att låta vreden påverka dig så mycket, honom fortfarande påverka ditt liv? Tror du verkligen att han har sluppit undan? Kommer inte Jehova att döma även dem som begår brott i hemlighet?” — Psalm 69:6; Lukas 8:17; Romarna 12:19.

Att sedan resonera, men inte i någon föreläsande ton, om Romarna 12:21 kan vara till hjälp. Syftet med rådgivningen är att hjälpa, inte att tukta eller utöva påtryckningar. I stället för att tala om för offret för incesten hur hon bör känna det, är det till långt större nytta att lyssna och ta reda på hur hon verkligen känner det och att, genom att försiktigt sondera med hjälp av frågor, hjälpa henne att själv inse varför hon känner det på det sättet.

Om samtalen avslöjar djupa skuldkänslor, bör det framhållas att incest som begås mot ett barn aldrig är barnets fel. Det är sant att små barn ofta handlar på ett tillgivet sätt mot vuxna. Men de har inget begrepp om sex. Det är som boken The Silent Children framhåller: ”Barnet har aldrig tänkt sig att närheten och värmen skulle bli sexuell. Incest är en vuxens tolkning av barnets önskningar — en tolkning som i hög grad är färgad av den vuxnes egna behov.”

En människa som har blivit utsatt för sexuella övergrepp som barn kan helt säkert vara viss om att Gud förstår och kärleksfullt tar emot henne. Jehova förlåter ju till och med dem som, i motsats till det utnyttjade barnet, begår allvarliga synder — om de ångrar sig och ändrar sitt handlingssätt! — 1 Korintierna 6:9—11.

Ett realistiskt synsätt

Det är inte lätt att hjälpa offer för emotionella skador. Det kan inte ske på några få minuter i en överfull Rikets sal. Det krävs tålamod, kärlek, omtänksamhet, upprepade ansträngningar och i synnerhet tid. Det finns inga underkurer. Det krävs många samtal — och böner — innan ett offer för incest som har problem uppnår känslomässig stabilitet. Den onda upplevelsen glöms aldrig. Men hon kan lära sig att leva med minnet.

En kvinna sade sålunda: ”Jag känner mig fortfarande värdelös ibland. Men jag säger till mig själv att det inte är så. Och på omkring ett dygn försvinner känslan.” En annan kvinna sade: ”Jag har genom bibeln lärt mig att vara förlåtande, att hjälpa andra och att inte tycka synd om mig själv.” En annan tillade: ”De hjälpte mig att inse att Jehova fortfarande älskar mig. ... Jag kommer att övervinna alla mina problem med Jehovas hjälp.” — Psalm 55:23.

Den varaktiga lösningen

När Jesus var på jorden botade han mirakulöst dem som hade kroppsliga ärr, de ”ofärdiga” och ”lemlästade”. (Matteus 15:30) I den kommande nya ordningen kommer detta underverk att upprepas många gånger om, då alla kroppsliga sjukdomar tas bort. — Jesaja 33:24.

När det gäller dem som lider av känslomässiga ärr kan ofta den kärleksfulla, tålmodiga hjälp som mogna kristna män och kvinnor som tillämpar Guds ords lindrande inflytande ger hjälpa dem att ta itu med sina problem och fortfarande finna glädje i Jehovas tjänst.  (Jakob 5:13—15) Men när det gäller den nya ordningen har vi fått löftet: ”De förra bedrövelserna är då glömda.” (Jesaja 65:16) Alla Guds tjänare ser därför förtröstansfullt fram emot den tid som beskrivs så här: ”Han [Gud] skall torka bort varje tår från deras ögon, och döden skall inte vara mer; inte heller skall sorg eller skrik eller smärta vara mer. De förra tingen har försvunnit.” (Uppenbarelseboken 21:4) Detta kommer att bli det slutgiltiga botandet av alla sjukdomar, däribland känslomässiga sådana.