Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

 LEVNADSSKILDRING

Vi fann ”en mycket värdefull pärla”

Vi fann ”en mycket värdefull pärla”

WINSTON och Pamela (Pam) Payne arbetar vid det australasiatiska avdelningskontoret. Deras härliga liv tillsammans har haft sina utmaningar. De har bland annat behövt anpassa sig till nya kulturer och dessutom gått igenom ett missfall. Men de har bevarat sin kärlek till Jehova och hans organisation och sin glädje för tjänsten. I den här intervjun låter vi dem själva få berätta om vad de har varit med om.

Winston, berätta om hur du började söka Gud.

Jag växte upp i ett icke-religiöst hem på en gård i Queensland i Australien. Vi bodde långt ut på landet, och därför hade vi inte så mycket kontakt med andra än den närmaste släkten. När jag var 12 år började jag söka Gud. Jag bad till honom om att få veta sanningen om honom. Tiden gick och jag lämnade livet på gården och fick arbete i Adelaide i delstaten South Australia. När jag var 21 träffade jag Pam under en semester i Sydney. Hon berättade om en brittisk-israelisk rörelse som hävdar att britter härstammar från Israels så kallade förlorade stammar. Rörelsen menar att dessa stammar är Nordrikets tio stammar som fördes i landsflykt under 700-talet f.v.t. När jag åkte tillbaka till Adelaide tog jag upp detta med en arbetskamrat som precis hade börjat studera Bibeln med Jehovas vittnen. Vi pratade om vad vittnena tror på, och efter bara några timmar var jag helt övertygad om att jag hade fått svar på min barndomsbön. Jag fick höra sanningen om min skapare och hans rike. Jag hade ”hittat en mycket värdefull pärla”! (Matt. 13:45, 46)

Pam, du började också söka efter pärlan vid tidig ålder. Hur hittade du den?

Jag växte upp i ett religiöst hem i staden Coffs Harbour i delstaten New South Wales. Mina föräldrar och morföräldrar trodde på det som den brittisk-israeliska rörelsen lärde ut. Min lillebror, min storasyster, mina många kusiner och jag uppfostrades att tro att Gud tycker bättre om människor som har brittiska förfäder. Jag var inte övertygad och kände mig andligt tom. När jag var  14 år besökte jag en rad olika kyrkor, bland annat anglikanska kyrkan, baptisterna och sjundedagsadventisterna. Men min andliga hunger var inte stillad.

Min familj flyttade senare till Sydney, där jag träffade Winston när han var på semester. Som han berättade ledde våra samtal om religion till att han började studera Bibeln med vittnena. Efter det var hans brev till mig fulla av bibelverser! Jag måste erkänna att jag först kände mig lite orolig, till och med upprörd. Men med tiden kände jag igen sanningens klang.

Jag flyttade till Adelaide 1962 för att komma närmare Winston. Han hade ordnat så att jag fick bo hos några vittnen, Thomas och Janice Sloman, ett par som hade varit missionärer i Papua Nya Guinea. De var så snälla och omtänksamma mot mig – jag var ju bara 18 år – och de hjälpte mig mycket andligt sett. Så jag började också studera Bibeln, och det dröjde inte länge förrän jag var övertygad om att jag hade funnit sanningen. När Winston och jag hade gift oss bestämde vi oss för att satsa på ett meningsfullt liv som kretsade kring tjänsten för Jehova. Det valet har, trots prövningar, bara ökat vår uppskattning för den fina och värdefulla pärla som vi hade funnit.

Winston, berätta för oss om dina första år i Jehovas tjänst.

A. En karta över våra resor i kretstjänsten.

B. Frimärken från några av öarna. Kiribati och Tuvalu kallades tidigare för Gilbert- och Elliceöarna.

C. Den vackra korallatollen Funafuti i Tuvalu. En av många öar vi besökte innan missionärer skickades dit.

Ganska snart efter att Pam och jag hade gift oss öppnade Jehova den första av många dörrar till ökad verksamhet. (1 Kor. 16:9) Vi fick upp ögonen för den här första dörren tack vare Jack Porter, som var kretstillsyningsman och besökte vår lilla församling. (Jack och jag är nu båda medlemmar av kommittén vid det australasiatiska avdelningskontoret.) Jack och hans fru, Roslyn, uppmuntrade oss att bli pionjärer, och det var vi i fem år. När jag var 29 blev Pam och jag inbjudna att börja i kretstjänsten bland öarna i södra Stilla havet, som låg under avdelningskontoret på Fiji. Öarna som vi besökte var Amerikanska Samoa, Samoa, Kiribati, Nauru, Niue, Tokelauöarna, Tonga, Tuvalu och Vanuatu.

På den tiden var människor på vissa isolerade öar lite misstänksamma mot vittnena, så vi fick vara försiktiga och visa hänsyn. (Matt. 10:16) Församlingarna var små, och vissa av dem kunde inte ge oss husrum. Så vi sökte efter boende bland lokalbefolkningen i byarna, och de var alltid väldigt vänliga mot oss.

Winston, du brinner för översättning. Hur kommer det sig?

En äldstekurs i Samoa.

Våra vänner i Tonga hade vid den tiden bara några få vikblad och broschyrer på det polynesiska språket tonganska. I tjänsten använde de ”Sanningsboken” på engelska. Så under en fyra veckor lång äldstekurs tackade tre lokala äldstebröder ja till att översätta den boken till tonganska, trots att de inte kunde engelska så bra. Pam renskrev texten på maskin, och sedan skickades den till Betel i USA för tryckning. Hela projektet tog ungefär åtta veckor. Även om översättningen lämnade en hel del övrigt att önska, kunde många som talade tonganska lära känna sanningen. Pam och jag är inga översättare, men den episoden byggde upp vårt intresse för översättningsarbetet.

Pam, hur var livet på öarna i jämförelse med i Australien?

Ett av våra många boenden i kretstjänsten.

Det var så annorlunda! Beroende på var vi befann oss råkade vi ut för myggsvärmar, extrem hetta och luftfuktighet, råttor, sjukdom och ibland brist på mat. Å andra sidan var det rogivande att mot slutet av varje dag blicka ut över havet från vår fale – det samoanska namnet på ett typiskt polynesiskt hus som har halmtak men inga väggar. Under klara nätter såg man silhuetten  av kokospalmer och månskenet som speglades i havet. Dessa härliga stunder fick oss att meditera och be, och det hjälpte oss att inrikta oss på det som var positivt.

Vi älskade barnen, som hade roligt åt oss vita utlänningar och var väldigt nyfikna på oss. När vi besökte ön Niue klappade en liten pojke Winstons håriga arm och sa: ”Jag gillar dina fjädrar!” Han hade aldrig sett så håriga armar förut och visste inte riktigt hur han skulle beskriva dem.

Det gjorde ont i oss att se att många var så fattiga och hade så svåra omständigheter. De hade underbara omgivningar men otillräcklig sjukvård och ont om dricksvatten. Ändå verkade inte våra bröder särskilt oroliga, för de var vana vid det. De var nöjda med att ha sin familj nära, att ha en plats för tillbedjan och att kunna tjäna Jehova. Deras exempel hjälpte oss att göra rätt prioriteringar och leva enkelt.

Pam, ibland fick du hämta vatten och laga mat under helt nya förhållanden. Hur klarade du av det?

I Tonga när Pam tvättar våra kläder.

Det kan jag tacka min pappa för. Han lärde mig många saker som jag haft nytta av, bland annat hur man gör upp en eld och lagar mat över den och hur man klarar sig på lite materiellt sett. En gång när vi besökte ön Kiribati bodde vi i ett litet hus med halmtak, bambuväggar och golv täckt av korallgrus. När jag skulle laga en enkel måltid fick jag gräva ett hål i golvet som eldstad och använda kokosnötsskal som bränsle. När det var dags att hämta vatten vid brunnen gick jag och ställde mig i kön tillsammans med de andra kvinnorna. De hämtade upp vatten ur brunnen med hjälp av en cirka två meter lång pinne. Längst ut på pinnen hade de fäst ett tunt rep, ungefär som ett fiskespö. Men i stället för en krok fäste man en hink i änden på repet. När det var ens tur skulle man släppa ner repet och knycka till med handleden i precis rätt ögonblick, så att hinken vände sig på sidan och fylldes med vatten. Jag trodde det var enkelt – tills det var min tur. Jag släppte ner repet flera gånger, men hinken lade sig bara på ytan och flöt. När alla hade slutat skratta erbjöd sig en kvinna att hjälpa mig. De var alltid så snälla och hjälpsamma.

Ni båda älskade ert uppdrag på öarna. Är det något särskilt ni minns?

Winston: Det tog ett bra tag för oss att komma underfund med vissa seder. Ett exempel var när vännerna bjöd oss på mat, då ställde de ofta fram allt de hade. Till en början visste vi inte att vi förväntades lämna kvar något till dem. Så vi åt upp allt de hade ställt fram! När vi sedan förstod hur det låg till, lämnade vi naturligtvis mat till dem. Men vännerna var förstående trots alla misstag. Och de var så glada över att träffa oss varje halvår när vi besökte dem under kretsveckan. På den tiden var vi de enda vittnena de hade möjlighet att umgås med som inte tillhörde deras egen församling.

Ute med en grupp i tjänsten på ön Niue.

Våra besök gjorde också stort intryck på lokalbefolkningen. Många bybor trodde att vännernas religion var något som de själva hade kommit på. Så när utlänningar kom och besökte vännerna förstod lokalbefolkningen att det var en riktig religion och att medlemmarna brydde sig om varandra. Det var de mycket imponerade av.

Pam: Ett av mina käraste minnen är från Kiribati, där det fanns en församling med några få bröder och systrar. Itinikai Matera, som var ensam äldste i församlingen, gjorde sitt bästa för att ta hand om oss. En dag hade han med sig en korg som innehöll ett enda ägg. ”Till er”, sa han. Ett ägg var en sällsynt delikatess vid den tiden. Den lilla men generösa gåvan värmde våra hjärtan.

 Pam, några år senare fick du missfall. Vad hjälpte dig att klara av det?

Jag blev gravid 1973 när vi var i Stillahavsområdet. Vi bestämde oss för att återvända till Australien, men efter fyra månader förlorade vi vårt barn. Jag var helt utom mig av sorg och Winston också. Smärtan jag kände minskade med tiden, men den försvann inte helt förrän jag läste ”Frågor från läsekretsen” i Vakttornet för 15 april 2009. I artikeln frågades det: ”Finns det något hopp om en uppståndelse för ett barn som dör innan det har fötts?” Artikeln försäkrade oss om att det ligger i Jehovas händer och att han alltid gör det som är rätt. Han kommer att läka alla de sår vi fått i livet i den här onda världen, för han har gett sin son i uppdrag att ”utplåna djävulens gärningar”. (1 Joh. 3:8) Artikeln hjälpte oss också att ännu mer uppskatta den värdefulla pärla som vi som Jehovas folk har! Var hade vi varit om vi inte hade haft vårt hopp?

Efter det började vi i heltidstjänsten igen. Vi var på Betel i några månader, och så småningom var vi tillbaka i kretstjänsten. År 1981 blev vi inbjudna att komma till avdelningskontoret i Australien, som det då kallades, efter att ha varit fyra år i Sydney och på landsbygden i New South Wales. Vi har varit på Betel sedan dess.

Winston, har du nytta av dina erfarenheter från Stillahavsområdet nu när du är medlem av det australasiatiska avdelningskontorets kommitté?

Ja, på flera sätt. Australien fick först tillsyn över Amerikanska Samoa och Samoa. Därefter blev avdelningskontoren i Nya Zeeland och Australien ihopslagna. Nu kallar vi det för det australasiatiska avdelningskontoret, och det har tillsyn över Australien, Amerikanska Samoa, Samoa, Cooköarna, Niue, Nya Zeeland, Tokelauöarna, Tonga och Östtimor. Jag har fått privilegiet att besöka många av dessa länder som representant för avdelningskontoret. Att ha fått samarbeta med alla dessa trogna bröder och systrar på öarna är till stor hjälp nu när jag betjänar dem från avdelningskontoret.

Winston och Pam vid det australasiatiska avdelningskontoret.

Som avslutning vill jag säga att Pam och jag av egen erfarenhet vet att det inte bara är vuxna som söker Gud. Ungdomar vill också hitta denna mycket värdefulla pärla, även om andra i familjen inte är intresserade. (2 Kung. 5:2, 3; 2 Krön. 34:1–3) Jehova är en kärleksfull Gud som vill att alla, både yngre och äldre, ska vinna livet!

När Pam och jag började söka Gud för över 50 år sedan kunde vi inte föreställa oss vad vårt sökande skulle leda till. Sanningen om riket är verkligen en ovärderlig pärla. Vi har bestämt oss för att hålla ett fast grepp om denna värdefulla pärla!