DET är få fiskar som har blivit så populära som clownfisken. Den har charmat många med sitt granna färgmönster, som på sätt och vis påminner om en clowndräkt. Något som fascinerat många är dess konstiga val av bostad; den lever nämligen bland havsanemonens brännande tentakler. Därför kallas den också anemonfisk.

Precis som många skådespelare i Hollywood är clownfisken inte blyg för kameran. Den här linslusen simmar sällan långt från hemmet, och dykare och snorklare kan ofta få bra bilder när clownfisken ”poserar”.

Det märkliga med clownfisken är dess till synes riskabla livsstil. Livet bland giftiga tentakler kan verka lika farligt som att bo mitt bland giftiga ormar. Men clownfisken och dess anemon är oskiljaktiga vänner. Vad gör den här omaka vänskapen möjlig och till och med bra?

Som i de flesta framgångsrika förhållanden handlar clownfiskens och anemonens relation om att ge och ta. Det här är inte bara praktiskt för clownfisken – det är  livsviktigt. Marinbiologer har konstaterat att clownfiskar inte kan leva i det fria utan en värdanemon. De simmar inte så bra, och utan skydd skulle de bli ett lätt byte för hungriga rovfiskar. Men anemonen är en trygg fristad där clownfisken kan gömma sig när den hotas av fiender, och den kan därför bli så gammal som tio år.

Anemonen är inte bara ett tryggt hem, utan också en säker barnkammare. Clownfisken lägger sina ägg vid foten av värdanemonen, där båda föräldrarna kan vaka över dem. Senare kan man se hela clownfiskfamiljen simma runt sin anemon.

Men vad får anemonen ut av den här relationen? Clownfisken är en slags livvakt som schasar i väg fjärilsfiskar, som gärna knaprar i sig anemontentakler. Det finns åtminstone en anemonart som inte kan leva utan clownfiskar. Forskare testade att flytta clownfiskarna, och inom ett dygn var anemonerna spårlöst försvunna. De hade förmodligen blivit uppätna av fjärilsfiskar.

Clownfisken verkar också förse sin värd med näring och energi. Den utsöndrar ammonium som hjälper anemonen att växa. Och när den simmar omkring bland tentaklerna får den syrerikt vatten att cirkulera runt anemonen.

Clownfisken är en hal liten rackare. Den har nämligen ett slemlager på huden som förhindrar att den blir stungen. Det verkar som att det här kemiska lagret får anemonen att uppfatta fisken som en av sina egna. En marinbiolog uttryckte det som att den är ”en fisk i anemonkläder”.

En del studier pekar på att clownfisken går igenom en tillvänjningsprocess när den väljer en ny värd. Man har märkt att fisken till en början rör vid anemonen till och från under några timmar. Den här periodiska kontakten gör förmodligen att fisken kan anpassa sitt skyddslager till den nya anemonens gift. Det är möjligt att clownfisken bränner sig lite de första gångerna, men sedan flyter samarbetet på.

Samarbetet mellan så vitt skilda djur kan lära oss mycket om teamwork. Det är viktigt att inte stirra sig blind på kulturella olikheter och andras bakgrund. Om vi i stället fokuserar på att samarbeta och dra åt samma håll kan det ge otroliga resultat. Det kan ta lite tid att anpassa sig till andra, men precis som i fallet med clownfisken är det mödan värt.