Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

En vandring utmed slavvägen

En vandring utmed slavvägen

 En vandring utmed slavvägen

FRÅN 1600-talet fram till 1800-talet fungerade staden Ouidah, som ligger i Benin, som ett centrum för slavhandeln i Västafrika. Över en miljon slavar exporterades därifrån. I många fall var det den inhemska befolkningen som använde medafrikaner som handelsvaror i utbyte mot exempelvis alkohol, tyger, armband, knivar, svärd och i synnerhet skjutvapen, som var eftertraktade på grund av alla stamkrig.

Man beräknar att 12 miljoner afrikaner skeppades över Atlanten mellan 1500-talet och 1800-talet för att tillgodose efterfrågan på arbetskraft på plantager och i gruvor i Nya världen. ”Mer än 85 procent av det totala antalet slavar kom till Brasilien och till de brittiska, franska, spanska och holländska kolonierna i Karibien”, sägs det i boken American Slavery—1619-1877. Uppskattningsvis 6 procent kom till de kolonier som senare blev en del av Amerikas förenta stater. *

I början av sin resa fick många av slavarna, som var kedjade, slagna och märkta med brännjärn, vandra den 4 kilometer långa vägen från det som nu är Ouidahs historiska museum, ett rekonstruerat fort, till ”Porten utan återvändo” nere vid stranden. Den här porten markerar slavvägens slutpunkt. Den fyller främst en symbolisk funktion, för alla slavar skickades inte i väg från ett och samma ställe. Men hur kom det sig att slaveriet blev så utbrett?

En lång och smutsig historia

Redan tidigt i historien sålde afrikanska härskare krigsfångar till arabiska köpmän. Senare gav sig europeiska länder in i slavhandeln, i synnerhet efter det att de upprättat kolonier i Nord- och Sydamerika. Vid den här tiden hade stamkrigen resulterat i ett överflöd av fångar som kunde säljas som slavar. Det gjorde krig till en lukrativ affär för både krigsherrar och giriga slavhandlare. Dessutom införskaffades slavar genom kidnappning eller  via afrikanska slavhandlare som hämtade dem från Afrikas inland. Nästan vem som helst kunde bli såld som slav, till och med personer av hög börd som råkat i onåd hos sin kung.

En välkänd slavhandlare var brasilianaren Francisco Félix de Souza. 1788 tog han befälet över det fort som fungerade som ett nav för Ouidahs slavmarknad i Beninbukten. På den tiden tillhörde staden kungadömet Dahomey. Men de Souza blev oense med kungen av Dahomey, Adandozan. Därför konspirerade han, kanske som fängslad, med kungens bror, och tillsammans störtade de kungen 1818. Detta var början på ett lönsamt samarbete mellan den nye kungen, Guezo, och de Souza, som fick ansvaret för slavhandeln.

Guezo hade planer på att utvidga sitt rike och behövde europeiska vapen. Därför utnämnde han de Souza till vicekung av Ouidah för att sköta handelsförbindelserna med européerna. Med sin ensamrätt på slavhandeln i den här delen av Afrika fick de Souza ihop en förmögenhet, och slavmarknaden, som låg nära hans bostad, blev ett centrum för utländska och inhemska köpare.

En tårfylld vandring

Om man besöker Ouidah i dag börjar vandringen utmed slavvägen vid det rekonstruerade portugisiska fortet. Det byggdes 1721 och är nu det museum som tidigare nämndes. De tillfångatagna slavarna spärrades in på den stora innergården. De flesta hade vandrat sammankedjade många nätter innan de kom dit. Varför nattetid? Mörkret skulle göra det svårare för dem att orientera sig och ta sig hem om de lyckades fly.

När en ny grupp slavar anlände hölls en auktion, och därefter brännmärkte slavhandlarna sina nyförvärv. De som skulle exporteras fördes till stranden, där de transporterades till skeppen i kanoter och små båtar.

En annan anhalt på denna historiska slavväg var ”Glömskans träd”. Ett minnesmärke finns nu på den plats där det en gång stod ett träd som slavarna tvingades gå runt – männen enligt uppgift nio gånger och kvinnorna sju. Man sade att det här skulle utplåna deras minnen av hemlandet och göra dem mindre upprorsbenägna.

Utmed vägen finns också ett monument till minne av Zomaï, ett slags slavbaracker som inte längre finns kvar. Namnet syftar på det konstanta mörkret inne i barackerna, där  fångarna tvingades vänja sig vid de vidriga, trånga förhållanden som väntade ombord på skeppen. De kan ha förvarats i de här barackerna i flera månader i väntan på avfärd. De som dog under den här fruktansvärda perioden kastades i en massgrav.

Ett monument som kallas Zomachi, och som symboliserar ånger och försoning, är särskilt rörande. Varje år i januari möts avkomlingar till slavar och slavhandlare för att be om förlåtelse för dem som gjorde sig skyldiga till de här illdåden.

Vandringen avslutas vid ”Porten utan återvändo” – ett monument över slavarnas sista stund på afrikansk mark. Över den bågformade ingången finns en relief som föreställer två led av fjättrade afrikaner som möts på den närliggande stranden med Atlanten framför sig. Det sägs att vissa fångar som kom fram till den här platsen blev så desperata att de åt av sanden för att minnas sitt hemland. Andra valde döden och ströp sig med sina egna kedjor.

Frihet!

Under tidigt 1800-tal blev protesterna mot slaveriet alltmer högljudda. Den sista skeppslasten med slavar från Ouidah till USA anlände till Mobile i Alabama i juli 1860. Men det dröjde inte länge förrän dessa slavar blev fria, för den amerikanska regeringen avskaffade slaveriet 1863. Slavepoken i västvärlden upphörde slutligen 1888, när slaveriet förbjöds i Brasilien. *

Det tydligaste arvet från slavtiden är den utbredda afrikanska diasporan, som på ett märkbart sätt påverkat demografin och kulturen på många håll i Nord- och Sydamerika. Ett annat arv är spridningen av voodoo, en religion med inslag av magi och trollformler som är särskilt populär i Haiti. ”Uttrycket voodoo härstammar från ordet vodun, som betecknar en gud, eller ande, hos fonfolket i Benin (tidigare Dahomey)”, sägs det i Encyclopædia Britannica.

Tragiskt nog finns det fortfarande grova former av slaveri, även om det inte alltid är i bokstavlig mening. Miljoner människor slavar till exempel under svåra ekonomiska omständigheter. Andra lider under förtryckande politiska regimer. (Predikaren 8:9) Och miljoner andra hålls fångna av falska läror och vidskepelser. Kan mänskliga regeringar befria människor från de här formerna av slaveri? Nej. Det är bara Jehova Gud som kan det, och det kommer han också att göra! I hans skrivna ord, Bibeln, finns löftet att alla som tillber honom enligt Bibelns sanning – den sanning som gör människor fria – en dag kommer att få uppleva ”Guds barns härliga frihet”. (Romarna 8:21; Johannes 8:32)

[Fotnoter]

^ § 3 Trots denna relativt låga siffra växte slavbefolkningen i USA mycket, främst på grund av barnafödande.

^ § 17 Vad Bibeln säger om slaveri behandlas i artikeln ”Bibelns syn: Överser Gud med slavhandel?” i Vakna! för 8 september 2001.

[Ruta/Bild på sidan 24]

”MÄNNISKA HAR HAFT MAKT ÖVER MÄNNISKA TILL HENNES SKADA”

Många tror att slavhandlarna fick tag i sitt ”villebråd” genom att invadera byar och kidnappa alla som de ville ha. Även om det ibland kan ha gått till så, är det inte troligt att slavhandlarna hade kunnat röva bort miljontals människor ”utan samverkan av ett stort nätverk av afrikanska ledare och köpmän”, sade Robert Harms, professor i afrikansk historia, i en radiointervju. Det är verkligen sant att ”människa har haft makt över människa till hennes skada”. (Predikaren 8:9)

[Bildkälla]

© Réunion des Musées Nationaux/Art Resource, NY.

[Kartor på sidan 22]

(För formaterad text, se publikationen)

Omkring 12 miljoner afrikaner skeppades över Atlanten för att utföra slavarbete.

AFRIKA

BENIN

Ouidah

Slavkusten

[Bild på sidorna 22, 23]

Det här portugisiska fortet byggdes 1721 och är nu Ouidahs historiska museum.

[Bildkälla]

© Gary Cook/Alamy.

[Bild på sidan 23]

En staty av en bunden slav med munkavle.

[Bild på sidan 23]

Porten utan återvändo – ett monument över slavarnas sista stund på afrikansk mark.

[Bildkälla]

© Danita Delimont/Alamy.