Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

Stark tro och kärlek efter jordbävningen i Haiti

Stark tro och kärlek efter jordbävningen i Haiti

 Stark tro och kärlek efter jordbävningen i Haiti

Klockan 16.53 tisdagen den 12 januari 2010 hörde Evelyn ett muller som lät som ett stort flygplan som lyfte, och marken började skaka. Runt omkring henne sprack betongbalkar, och byggnader rasade. När skakandet upphörde gick Evelyn upp på en höjd där hon kunde få en överblick över vad som hade hänt. Överallt hörde hon människor som skrek och jämrade sig. Ett moln av cementdamm steg upp från Haitis huvudstad, Port-au-Prince.

PÅ BARA några sekunder rasade bostäder, myndighetsbyggnader, banker, sjukhus och skolor. Både fattiga och rika dog, sammanlagt över 220 000. Omkring 300 000 skadades.

Många som överlevt satt tysta och som förlamade vid det som fanns kvar av deras hem. Andra grävde desperat i spillrorna med sina bara händer för att rädda släktingar och grannar. Elektriciteten hade slagits ut, och mörkret föll snabbt, vilket gjorde att man var tvungen att gräva i skenet av ficklampor och stearinljus.

I staden Jacmel låg 11-årige Ralphendy fastklämd under en delvis rasad byggnad. I timmar försökte ett räddningsteam frenetiskt få loss honom. De blev tvungna att ge upp på grund av återkommande efterskalv som kunde få byggnaden att falla ner över dem. Men Philippe, en av Jehovas vittnens missionärer, vägrade att ge upp. Han säger: ”Jag klarade bara inte av att lämna Ralphendy och låta honom dö.”

Philippe och tre andra klämde sig in genom en trång öppning under den kollapsade byggnaden och tog sig långsamt fram mot Ralphendy, som låg fastklämd med fötterna. Från midnatt och framåt grävde de sig försiktigt fram genom spillrorna. Vid varje skalv kunde de höra hur betongen ovanför knakade och flyttade sig. Klockan 5 på morgonen, mer än 12 timmar efter jordbävningen, lyckades de dra ut Ralphendy.

Tråkigt nog fick inte alla fall ett lika lyckligt slut. I den hårt drabbade staden Léogâne lyckades Roger och hans äldste son, Clid, fly ut ur sitt hus innan det föll ihop. Men den yngre sonen, Clarence, dog. Rogers fru, Clana, var fortfarande i livet och kunde tala, men hon satt fast med huvudet under det nerfallna taket. Roger och en vän kämpade för att få loss henne. ”Skynda er!” ropade hon under ruinerna. ”Jag orkar inte! Jag får inte luft!” Tre timmar senare anlände ett räddningsteam. Men när de lyfte fram henne var hon död.

Onsdagen den 13 januari, dag 2

När solen gick upp blev omfattningen av förödelsen uppenbar. Stora delar av Port-au-Prince låg i ruiner. När nyheten nådde resten  av världen gjorde både hjälporganisationer och många osjälviska privatpersoner sig redo för att komma och hjälpa till. De som arbetade på Jehovas vittnens kontor i Dominikanska republiken omkring 30 mil bort hade också känt skalvet. När de fick veta att epicentrum låg i det tättbefolkade Port-au-Prince, där nästan en tredjedel av Haitis befolkning på 9 miljoner bor, började de genast planera för att hjälpa till.

Det hade gått 150 år sedan Haiti senast drabbades av en stor jordbävning. Därför hade man till stor del slutat bygga jordbävningssäkra byggnader och i stället satsat på hus som klarade orkaner och översvämningar. Betonghusen var därför illa rustade för att stå emot ett skalv som mätte hela 7,0 på richterskalan. Men Jehovas vittnens avdelningskontor i Haiti, som byggdes 1987, uppfyllde byggnormerna för jordbävningsområden. Trots att det låg vid östra utkanten av Port-au-Prince klarade det sig så gott som utan skador.

Över natten förvandlades kontoret i Haiti till ett livligt hjälpcenter. Eftersom telefon- och internetförbindelserna ut ur landet hade blivit opålitliga, körde personal två gånger till Dominikanska republikens gräns för att skicka rapporter. Under tiden strömmade hundratals drabbade till kontoret i Haiti, och många av dem var svårt skadade. Många andra fördes till de få fungerande sjukhusen, som snart blev överfulla.

Utanför sjukhusen låg blödande människor på marken och jämrade sig. En av dem var Marla, som hade legat begravd under rasmassorna i åtta timmar. Hon kunde inte röra sina ben och hade ingen känsel kvar i dem. Några grannar hade grävt fram henne och tagit henne till ett sjukhus, men vittnena visste inte vilket. Evan, ett Jehovas vittne från Dominikanska republiken som var läkare, gav sig av för att leta upp henne. Allt han kände till var hennes namn.

Vid det här laget hade det gått mer än ett dygn sedan jordbävningen, och mörkret hade  åter fallit. Evan klev över döda kroppar utanför ett sjukhus och bad tyst samtidigt som han ropade Marlas namn. Till slut hörde han någon som svarade: ”Ja!” Marla såg upp på honom med ett strålande leende. Evan trodde inte sina ögon och frågade: ”Varför ler du?” Hon svarade: ”Därför att jag är tillsammans med min andlige broder nu.” Evan kunde inte hålla tillbaka tårarna.

Torsdagen den 14 januari, dag 3

Jehovas vittnens huvudkontor i USA och avdelningskontoren i Dominikanska republiken, Frankrike, Guadeloupe, Kanada, Martinique, Tyskland och andra länder samordnade hjälpinsatserna för att på bästa sätt utnyttja materiel, transportmedel, kommunikationsmöjligheter, ekonomiska resurser och frivilliga arbetare. Allt som allt kom 78 sjukvårdsutbildade Jehovas vittnen tillsammans med många andra som ville ställa upp. Halv tre på morgonen lämnade den första lastbilen avdelningskontoret i Dominikanska republiken. Den innehöll nästan 7 ton förnödenheter, bland annat mat, vatten och mediciner.

När sändningen kom fram till Haiti senare på morgonen började avdelningskontoret organisera distributionen. För att inte maten skulle bli stulen kamouflerade man lasten. Sedan arbetade man dag och natt för att packa om mat och andra förnödenheter i mindre påsar till familjer och enskilda. Under de närmaste månaderna efter skalvet delade Jehovas vittnen gratis ut över 450 ton förnödenheter, bland annat mer än 400 000 mål mat.

Fredagen den 15 januari, dag 4

Vid middagstid hade 19 vittnen som var läkare, sjuksköterskor eller som hade annan sjukvårdsutbildning anlänt från Dominikanska republiken och Guadeloupe. De satte snabbt upp en första hjälpen-mottagning. Där behandlade de bland annat skadade barn från ett stort barnhem. Dessutom försåg de barnhemmet med mat och skyddande presenningar. ”Jag är mycket tacksam mot Jehovas vittnen”, säger Étienne, barnhemmets föreståndare. ”Jag vet inte hur vi skulle ha klarat oss utan dem.”

Försvunnen och återfunnen

När jordbävningen började såg 7-åriga Islande hur kraftledningar slets sönder utanför huset och hur det föll stora gnistregn. Väggarna i huset trycktes in, och betongblock rasade ner så att hon bröt ett ben och skadades allvarligt. När man hade lyft ut henne ur rasmassorna körde hennes pappa, Johnny, henne över gränsen till ett sjukhus i Dominikanska republiken. Därifrån flögs hon till ett sjukhus i huvudstaden, Santo Domingo. Men när Johnny senare ringde sjukhuset var hon inte där.

I två dagar sökte Johnny efter Islande överallt, men utan resultat. Hon hade förts till ett annat sjukhus, där en volontär hörde henne be till Jehova. (Psalm 83:18) ”Älskar du Jehova?”, frågade volontären. ”Ja”, svarade Islande genom tårarna. ”Då ska du inte vara orolig”, sade hon lugnande. ”Jehova kommer att hjälpa dig.”

Johnny bad Jehovas vittnens avdelningskontor i Dominikanska republiken om hjälp  att hitta Islande. Ett vittne som hette Melanie erbjöd sig att leta efter henne. När Melanie hörde sig för vid ett sjukhus, råkade volontären höra samtalet och visade henne till flickan. Snart var Islande tillsammans med sin familj igen.

Operationer och rehabilitering

Många skadade hade fått mycket lite eller ingen vård alls när de kom till mottagningen som Jehovas vittnen hade satt upp vid avdelningskontoret i Haiti. Många hade drabbats av kallbrand, och alltför ofta var amputation det enda som kunde rädda dem. Under de första dagarna hade man ont om kirurgisk utrustning, mediciner och bedövningsmedel. Situationen var traumatisk även för läkarna. En av dem sade: ”Det finns bilder och ljud som jag önskar att Gud skulle radera ur mitt minne.”

Den andra veckan började läkare som var vittnen anlända från Europa. De hade både den erfarenhet och den utrustning som krävdes för komplicerade och brådskande operationer. Läkarteamet utförde 53 operationer och tusentals andra behandlingar. Wideline, ett 23-årigt vittne, hade kommit till Port-au-Prince dagen före jordbävningen. Hennes högra arm krossades, och hon blev tvungen att amputera den på ett lokalt sjukhus. Senare tog några släktingar med sig henne till ett  sjukhus nära deras hem i Port-de-Paix, sju timmar bort. Men Wideline blev bara sämre och sämre, och till slut gav sjukhuspersonalen upp allt hopp om henne.

När hennes situation blev känd reste ett team med medicinskt utbildade vittnen från Port-au-Prince för att behandla henne och hämta henne för fortsatt vård. När de andra patienterna såg att Widelines andliga bröder hade kommit för att hämta henne applåderade de. Med familjens och församlingens hjälp håller hon nu på att anpassa sig till sin nya situation.

I Dominikanska republiken hyrde Jehovas vittnen bostäder och använde dem som rehabiliteringscenter. Team av frivilliga vittnen arbetade där i skift, bland annat läkare, sjuksköterskor och sjukgymnaster. De var glada över att kunna hjälpa patienterna att återhämta sig.

Tro, hopp och kärlek mitt i förödelsen

Det var bara 6 av Jehovas vittnens 56 Rikets salar i jordbävningsområdet som fick några betydande skador. De flesta vittnen som stod utan hem bodde i de oskadda Rikets salarna eller i andra öppna områden. Eftersom de redan var vana att samlas i större grupper organiserade de sig på samma sätt som vid sina sammankomster.

”Vi fortsatte att följa församlingens ordinarie schema för andlig verksamhet”, förklarar Jean-Claude, en tillsyningsman på platsen, ”och det var en viktig stabiliserande faktor  för både gamla och unga.” Vad blev resultatet? ”Jag är så glad över att se att Jehovas vittnen fortfarande går runt och predikar”, sade en man. ”Om ni inte hade synts till skulle läget ha känts mycket allvarligare.”

Vittnena gav verkligen tröst åt sina medmänniskor. ”Nästan alla vi träffar tror att jordbävningen var ett straff från Gud”, förklarade ett vittne. ”Vi försäkrar dem om att den var en naturkatastrof och inte ett verk av Gud. Vi visar dem 1 Moseboken 18:25. Där säger Abraham att det vore otänkbart för Gud att döda de goda tillsammans med de onda. Vi visar dem också Lukas 21:11. Där förutsäger Jesus att stora jordbävningar skulle inträffa i vår tid, och vi förklarar att han snart kommer att uppväcka våra vänner och familjemedlemmar som har dött och ta bort allt lidande. Många blir verkligen tacksamma över att få veta det här.” *

Men svårigheterna är inte över än. ”Först kom själva jordbävningen. Nu måste vi hantera efterverkningarna”, säger Jean-Emmanuel, en läkare som är ett Jehovas vittne. ”Det är stor risk för sjukdomar i överbefolkade, osanitära och regndränkta läger, och dessutom lider många av känslomässiga trauman som de har undertryckt men som inte försvinner.”

Flera veckor efter skalvet kom ett Jehovas vittne till mottagningen och klagade över ihållande huvudvärk och sömnproblem, vilket är vanliga posttraumatiska symtom. ”Fick du ett slag i huvudet?”, frågade ett vittne som var sjuksköterska. ”Nej”, svarade han dämpat. ”Min hustru sedan 17 år dog, men vi vet ju att sådant kan hända. Jesus förutsade det.”

Sköterskan förstod vad som kunde ligga bakom problemet och sade: ”Men du har ju förlorat din livskamrat. Det är fruktansvärt! Det är inget fel med att sörja och gråta. Jesus grät när hans vän Lasarus dog.” När mannen hörde det brast han i tårar.

Av de mer än 10 000 vittnen som fanns i området dog 154 till följd av jordbävningen. Över 92 procent av invånarna i Port-au-Prince beräknas ha förlorat en eller flera närstående i katastrofen. Jehovas vittnen har regelbundet besökt sådana som lider av fysiska och känslomässiga trauman och gett dem möjligheten att prata ut med någon de kan lita på. Sörjande vittnen känner visserligen till Bibelns löfte om en uppståndelse och ett paradis på jorden, men de har ändå haft ett behov av att få berätta om sina känslor och bli tröstade och uppmuntrade av sina kristna bröder och systrar.

Nuet och framtiden

Aposteln Paulus skrev: ”Nu består tro, hopp, kärlek, dessa tre; men störst av dem är kärleken.” (1 Korinthierna 13:13) De här egenskaperna gör att Jehovas vittnen på Haiti kan hålla modet uppe, uppmuntra andra och se framtiden an utan fruktan. Det är verklig tro, sammanhållning och omtanke som ligger bakom den pågående internationella hjälpinsatsen. ”Jag har aldrig känt av en sådan överflödande kärlek”, säger Petra, ett vittne som är läkare och som kom från Tyskland för att hjälpa till. ”Jag har gråtit så mycket, men mer av glädje än av sorg.”

Enligt The Wall Street Journal var jordbävningen i Haiti ”med vissa mått mätt den mest förödande naturkatastrof som drabbat ett enskilt land”. Men sedan dess har fler tragiska katastrofer inträffat, en del naturliga och en del vållade av människan. Kommer katastroferna någonsin att upphöra? Jehovas vittnen i Haiti och runt hela världen är övertygade om att den dag snart kommer då Gud ska uppfylla sitt löfte: ”Han skall torka varje tår från deras ögon, och döden skall inte finnas mer; inte heller skall sorg eller skrik eller smärta finnas mer. Det som en gång var är borta.” (Uppenbarelseboken 21:4)

[Fotnot]

^ § 31 Se kapitel 11, ”Varför tillåter Gud lidandet?”, i boken Vad lär Bibeln?, som ges ut av Jehovas vittnen.

[Infälld text på sidan 15]

”Jag klarade bara inte av att lämna Ralphendy och låta honom dö.”

[Infälld text på sidan 19]

”Jag är så glad över att se att Jehovas vittnen fortfarande går runt och predikar.”

[Ruta/Bilder på sidan 17]

BOSTÄDER ÅT DE DRABBADE

Inom en månad efter jordbävningen började civilingenjörer bland Jehovas vittnen utvärdera vilka bostäder man utan risk kunde återvända till. Många som hade förlorat sina hem behövde provisoriska bostäder tills de kunde hitta ett mer permanent boende.

”Vi drog nytta av erfarenheter från internationella hjälporganisationer och utformade ett billigt och lättbyggt litet hus som var ungefär lika stort som de hem många tidigare hade haft”, berättar John, som arbetar vid Haitis avdelningskontor. ”Det skyddar mot regn och vind samtidigt som man inte behöver vara rädd att det ska bli en dödsfälla för familjen ifall det skulle komma fler skalv.” Redan tre veckor efter jordbävningen började haitiska och internationella frivilliga vittnen bygga tillfälliga bostäder.

Folk på gatorna jublade när lastbilar körde förbi med delarna till de här monteringsfärdiga husen. En haitisk tulltjänsteman som godkände införseln av materialet sade: ”Jehovas vittnen var bland de första som kom över gränsen för att hjälpa till. De pratar inte bara, de gör något också.” Några månader efter skalvet hade vittnena byggt 1 500 bostäder.

[Karta på sidan 14]

(För formaterad text, se publikationen)

HAITI

PORT-AU-PRINCE

Léogâne

Epicentrum

Jacmel

DOMINIKANSKA REPUBLIKEN

[Bild på sidan 16]

Marla

[Bild på sidan 16]

Islande

[Bild på sidan 16]

Wideline

[Bild på sidan 18]

En grupp haitiska Jehovas vittnen på väg för att trösta offren för katastrofen.

[Bild på sidan 18]

En pojke behandlas av en läkare på den mottagning Jehovas vittnen öppnade.