Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

Gud har tröstat mig under mina prövningar

Gud har tröstat mig under mina prövningar

 Gud har tröstat mig under mina prövningar

Berättat av Victoria Colloy

En läkare sade till min mamma: ”Vi kan inte göra något mer för din dotter. Hon blir tvungen att använda kryckor och benskenor resten av livet.” Jag blev helt förkrossad! Hur skulle livet bli om jag inte kunde gå?

JAG föddes den 17 november 1949 i Tapachula i Chiapas i Mexiko som det första barnet av fyra. Till en början var jag frisk och glad. Men vid ett halvt års ålder slutade jag plötsligt krypa och fick svårt att röra mig. Två månader senare kunde jag inte röra mig över huvud taget. Läkarna var förbryllade, eftersom andra barn i Tapachula hade liknande symtom. En ortoped från Mexico City kom därför och undersökte oss. Det visade sig att vi hade poliomyelit, eller polio.

När jag var tre år blev jag opererad i höften, knäna och vristerna. Senare fick jag också problem med höger axel. När jag var sex fick jag komma till ett barnsjukhus i Mexico City för vidare behandlingar. Mamma arbetade på en gård hemma i Chiapas, så jag fick bo hos min mormor i Mexico City. Men större delen av tiden var jag på sjukhus.

I åttaårsåldern blev jag lite bättre, men längre fram blev jag sämre igen, och till slut kunde jag inte gå över huvud taget. Läkarna sade att jag skulle få använda kryckor och benskenor resten av livet.

När jag var 15 hade jag genomgått 25 operationer i ryggraden, benen, knäna, vristerna och tårna. Efter varje operation följde en period av rehabilitering. Efter en av operationerna fick jag ha båda benen i gips. När gipset togs bort var jag tvungen att göra smärtsamma övningar.

En stor tröst

När jag var 11 hälsade mamma på mig efter en operation. Hon hade fått lära sig att Jesus botade sjuka och till och med gjorde så att en lam man kunde gå. Hon gav mig ett nummer av Vakttornet, en tidskrift som ges ut av Jehovas vittnen. Det var där hon hade fått lära sig det hon berättade för mig. Jag gömde tidskriften under kudden, men en dag var den försvunnen. Sköterskorna hade hittat den och slängt den och skällde på mig för att jag hade läst den.

Omkring ett år senare kom mamma från Chiapas för att hälsa på mig igen. Nu hade hon börjat studera Bibeln med Jehovas vittnen. Hon hade med sig boken Från det förlorade paradiset  till det återvunna paradiset. * Hon sade: ”Om du vill leva i den nya världen där Jesus ska göra dig frisk, måste du studera Bibeln.” Trots att mormor var emot det började jag därför studera med vittnena när jag var 14. Året därefter tvingades jag lämna sjukhuset, eftersom det var ett barnsjukhus.

Hjälp att komma vidare

Först blev jag djupt deprimerad. Eftersom mormor inte accepterade att jag studerade blev jag tvungen att flytta tillbaka till mina föräldrar i Chiapas. Men det var inte så lätt hemma, för pappa var alkoholist. Ett tag tyckte jag att allt kändes helt meningslöst. Jag funderade på att ta livet av mig med hjälp av gift. Men när jag fortsatte studera Bibeln fick jag ett annat perspektiv. Bibelns löfte om att jorden ska bli ett paradis fick mig att känna mig glad och lycklig.

Jag började berätta för andra om Bibelns fantastiska hopp. (Jesaja 2:4; 9:6, 7; 11:6–9; Uppenbarelseboken 21:3, 4) Slutligen, den 8 maj 1968, döptes jag vid 18 års ålder och blev ett Jehovas vittne. Sedan 1974 har jag ägnat mer än 70 timmar varje månad åt att berätta för andra om det hopp som gav mig livsviljan tillbaka.

Ett rikt och meningsfullt liv

Så småningom flyttade mamma och jag till staden Tijuana vid gränsen mellan Mexiko och USA. Här bor vi tillsammans i ett hus som är anpassat efter våra behov. Jag kan fortfarande ta mig runt i huset med benskenor och kryckor, och jag har en rullstol som jag sitter i när jag lagar mat och tvättar och stryker. När jag är ute i förkunnartjänsten åker jag i en omgjord elektrisk golfbil.

Förutom att jag pratar med människor på gatorna och i deras hem besöker jag regelbundet ett sjukhus i närheten och talar om Bibeln med dem som väntar på behandling. När jag är färdig kör jag elbilen till marknaden för att handla, och sedan kör jag hem för att hjälpa mamma att laga mat och ta hand om hemmet.

För att försörja oss säljer jag begagnade kläder. Mamma är nu 78 och är begränsad eftersom hon har haft tre hjärtinfarkter. Jag hjälper henne med mediciner och diet. Trots våra hälsoproblem försöker vi vara med på församlingens möten. Genom åren har jag studerat med över 30 personer som nu tar del i den kristna tjänsten.

Jag är övertygad om att löftet i Jesaja 35:6 i Bibeln till slut kommer att uppfyllas: ”Då [i Guds nya värld] skall den halte klättra som en hjort.” Fram till dess får jag tröst av Guds ord: ”Var inte rädd, ty jag är med dig. Se dig inte spänt omkring, ty jag är din Gud. Jag skall styrka dig. Jag skall verkligen hjälpa dig. Jag skall verkligen hålla ett fast grepp om dig med min rättfärdighets högra hand.” (Jesaja 41:10) *

[Fotnoter]

^ § 10 Gavs ut av Jehovas vittnen 1958 men trycks inte längre.

^ § 18 Victoria Colloy dog den 30 november 2009 vid 60 års ålder. Hennes mor dog den 5 juli 2009.

[Bild på sidan 12]

Med benskenor vid sju års ålder.

[Bild på sidan 13]

I förkunnartjänsten kör jag en elbil som har anpassats efter mina behov.