Miguel Serveto – en ensam sanningssökare

FRÅN VAKNA!:S MEDARBETARE I SPANIEN

Den 27 oktober 1553 brändes Miguel Serveto på bål i Genève i Schweiz. Hans bödel var Guillaume Farel, Jean Calvins närmaste man. Farel varnade åskådarna: ”[Serveto] är en vis man som utan tvivel trodde att han lärde ut sanningen, men han hamnade i händerna på Djävulen. ... Se upp så att inte detsamma händer er!” Vad hade den här stackars mannen gjort för att förtjäna ett så tragiskt öde?

MIGUEL SERVETO föddes 1511 i byn Villanueva de Sijena i Spanien. Han visade sig ha läshuvud redan som barn. I en biografi sägs det: ”Vid 14 års ålder kunde han grekiska, latin och hebreiska, och han hade avsevärda kunskaper i filosofi, matematik och teologi.”

När Serveto ännu var i tonåren blev han anställd som page hos Juan de Quintana, som var personlig biktfader åt Spaniens kung. Under sina tjänsteresor lade Serveto märke till de djupa religiösa motsättningarna i Spanien, där man antingen lät utvisa judar och muslimer eller tvingade dem att konvertera till katolicismen. *

Vid 16 års ålder började Serveto studera juridik vid universitetet i Toulouse i Frankrike. Där fick han se en komplett bibel för första gången. Det var strängt förbjudet att läsa Bibeln, men Serveto läste den i hemlighet. Efter att ha läst Bibeln en första gång försäkrade han att han skulle läsa den ”tusentals gånger igen”. Den bibel som Serveto kunde studera i Toulouse var förmodligen Complutenserpolyglotten. Denna flerspråkiga bibel gav honom möjlighet att läsa Bibeln på grundspråken (hebreiska och  grekiska) tillsammans med den latinska texten. * Hans studium av Bibeln, och det moraliska förfall som han bevittnade bland prästerskapet i Spanien, gjorde att hans katolska tro började vackla.

Servetos tvivel fördjupades då han var med vid kröningen av Karl V. Påven Clemens VII krönte den spanske kungen till kejsare av Tysk-romerska riket. Påven som satt på sin bärbara tron tog emot kungen, som kysste hans fötter. Serveto skrev längre fram: ”Jag har med egna ögon sett hur påven blev buren på prinsarnas axlar, med pomp och ståt, och hur han dyrkades av folket på gatorna.” Serveto hade svårt att få prakten och överdådet att gå ihop med enkelheten i evangelierna.

Hans sökande efter sanningen

Serveto lämnade i tysthet sin anställning hos Quintana och började ett ensamt sökande efter sanningen. Han var förvissad om att Kristi budskap inte var riktat till teologer och filosofer, utan till vanliga, enkla människor som skulle förstå och tillämpa det i praktiken. Han beslöt sig för att undersöka bibeltexten på dess grundspråk och att avvisa varje lära som inte stämde överens med den. Det är intressant i sammanhanget att ordet ”sanning”, och ord som avletts från det, förekommer oftare än något annat ord i hans arbeten.

Servetos historiska och bibliska forskning ledde honom till slutsatsen att kristendomen hade blivit förvrängd under de första tre hundra åren efter Kristi död. Han insåg att Konstantin och hans efterträdare hade propagerat för falska läror och att detta till sist ledde till att treenigheten antogs som en officiell lära. Vid 20 års ålder publicerade han sin bok De Trinitatis Erroribus (Om den falska treenigheten), en bok som gjorde honom till en av inkvisitionens främsta måltavlor.

Serveto var klarsynt. Han skrev: ”I Bibeln nämns inte treenigheten. ... Vi lär känna Gud, inte med hjälp av våra stolta filosofiska begrepp, utan med hjälp av Kristus.” * Han drog också slutsatsen att den heliga anden inte är en person, utan i stället Guds verksamma kraft.

Serveto fick ett visst positivt gensvar. Den protestantiske reformatorn Sebastian Franck skrev: ”Spanjoren, Serveto, hävdar i sin skrift att Gud är en enda person. Den romerska kyrkan hävdar att tre personer ryms i ett väsen. Jag sympatiserar snarare med spanjoren.” Men varken den romersk-katolska kyrkan eller protestanterna kunde någonsin förlåta Serveto för att han utmanade deras mest grundläggande lära.

Servetos studium av Bibeln gjorde också att han förkastade andra läror som kyrkan förespråkade, och han ansåg att det stred mot Bibeln att använda bilder i tillbedjan. Ett och ett halvt år efter att ha publicerat De Trinitatis Erroribus sade Serveto med hänvisning till både katoliker och protestanter: ”Jag kan inte hålla med, eller säga emot, vare sig den ena eller den andra sidan. Sanning och felaktigheter tycks finnas hos dem båda, men de verkar endast se varandras felaktigheter, och ingen av dem tycks urskilja sina egna.” Serveto stod ensam i sitt sökande efter sanningen. *

Men hans uppriktighet kunde inte hindra honom från att dra felaktiga slutsatser. Han menade till exempel att Harmageddon och Kristi tusenårsrike skulle komma under hans egen livstid.

 Ett sökande efter vetenskaplig sanning

Serveto blev tvungen att fly från sina förföljare. Han ändrade namn till Villanovanus och slog sig ner i Paris, där han tog examen i konst och medicin. Hans vetenskapliga nyfikenhet fick honom att utföra dissekeringar för att förstå människokroppens funktioner. Serveto var förmodligen den förste europé som beskrev den del av blodomloppet som kallas lungkretsloppet eller lilla kretsloppet, något som han redogör för i boken Christianismi Restitutio (Kristendomens återställelse). Servetos observationer gjordes 75 år innan hela blodomloppet beskrevs av William Harvey.

Serveto sammanställde en ny utgåva av Klaudios Ptolemaios verk ”Vägledning inom geografin”. Den blev så uppskattad att vissa har kallat honom den jämförande geografins och etnografins fader. Vid sin rättegång i Genève blev Serveto skarpt kritiserad för att ha utmålat Palestina som ett sparsamt odlat, ofruktbart land. Serveto försvarade sig genom att anföra att hans beskrivning gällde Palestina under hans egen livstid och inte under Moses tid, då landet utan tvivel flödade av mjölk och honung.

Serveto skrev också en bok * om medicinsk behandling med hjälp av safter, som gav en ny och mer balanserad syn på viss medicin. Den rikedom av medicinsk kunskap som han presenterade i sitt verk gjorde honom till en pionjär inom farmakologin. Med tanke på Servetos stora kunskaper inom flera områden beskrev en historiker honom som ”en av de största hjärnorna i människans historia, en som bidrog till hela världens vetande”.

En mäktig motståndare

Sanningssökare har alltid haft många motståndare. (Lukas 21:15) Bland Servetos många motståndare fanns Jean Calvin, som hade upprättat en auktoritär protestantisk stat i Genève. Enligt historikern Will Durant var Calvins diktatoriska styre ”inte ett styre grundat på lag eller makt, utan på vilja och karaktär”, och Calvin ”var så grundlig som någonsin en påve i att motsätta sig enskilda individers trosuppfattningar”.

Serveto träffade förmodligen Calvin i Paris när de båda var unga. Deras olika personligheter kolliderade från första början, och Calvin blev Servetos ojämförligt störste fiende. Trots att Calvin var en av reformationens ledargestalter, utlämnade han till sist Serveto till den katolska inkvisitionen. Serveto lyckades med knapp nöd fly från Frankrike, där man lät bränna en docka som föreställde honom. Men han blev igenkänd och sattes i fängelse i Genève, där Calvins ord var lag.

På Calvins order fick Serveto en mycket hård behandling i fängelset. Men under rättegången, då Calvin och Serveto möttes i en debatt, sade Serveto att han skulle ändra sina uppfattningar förutsatt att hans anklagare kunde ge honom övertygande bibliska argument. Calvin visade sig vara oförmögen att göra det. Rättegången slutade med att Serveto dömdes till att bli bränd på bål. Vissa historiker menar att Serveto var den ende religiöst oliktänkande som både katolikerna lät bränna symboliskt och protestanterna lät bränna levande på bål.

En förkämpe för religiös frihet

Calvin hade nu avlägsnat sin främste rival, men han förlorade sin moraliska auktoritet. Den orättfärdiga avrättningen av Serveto framkallade reaktioner över hela Europa. Frisinnade lekmän använde också den här händelsen som ett kraftfullt argument för att ingen människa skall dödas på grund av sina religiösa trosuppfattningar.  De blev mer beslutna än någonsin att kämpa för religionsfrihet.

Den italienske poeten Camillo Renato protesterade: ”Varken Gud eller hans ande har manat till en sådan handling. Kristus behandlade inte sina belackare på ett sådant sätt.” Och den franske humanisten Sébastien Chateillon skrev: ”Att döda en människa är inte att skydda en lärofråga – det är att döda en människa.” Serveto själv hade sagt: ”Jag anser det vara mycket allvarligt att döda människor av den anledningen att de har fel i någon biblisk tolkningsfråga, när vi vet att till och med de utvalda kan ledas vilse och begå felsteg.”

I ett verk om Serveto (Michael Servetus—Intellectual Giant, Humanist, and Martyr) sägs det angående hans avrättning och dess bestående konsekvenser: ”Servetos död innebar vändpunkten för den ideologi och det tänkesätt som hade varit förhärskande sedan 300-talet.” Och det sägs vidare: ”Ur ett historiskt perspektiv dog Serveto för att samvetsfrihet skulle kunna bli en medborgerlig rättighet i vårt moderna samhälle.”

Ett monument till Servetos ära restes 1908 i Annemasse i Frankrike, omkring fem kilometer från den plats där han mötte döden. En inskription lyder: ”Michel Servet, ... geografiker, läkare, fysiolog, som bidrog till människans välfärd genom sina vetenskapliga upptäckter, sin omtanke om sjuka och fattiga, sitt okuvliga fria intellekt och sitt samvete. ... Hans övertygelse var oövervinnlig. Han offrade sitt liv för sanningen.”

[Fotnoter]

[Ruta/Bilder på sidan 21]

Serveto och namnet Jehova

Servetos sökande efter sanningen fick honom också att använda namnet Jehova. Några månader efter det att William Tyndale använde det här namnet i sin översättning av Pentateuken, publicerade Serveto De Trinitatis Erroribus, där han konsekvent använde namnet Jehova. Han förklarade i detta verk: ”Det andra namnet, det mest heliga av alla namn, יהוה, ... kan översättas enligt följande, ... ’Han förorsakar att vara’, ’han som får [någon eller något] att vara till’, ’orsaken till det som existerar’.” Han kommenterade: ”Namnet Jehova kan med rätta endast användas om Fadern.”

År 1542 redigerade Serveto också Santes Pagninus välkända latinska bibelöversättning (se bilden nedan). I de omfattande marginalanteckningarna betonade han återigen Guds namn. Han lät namnet Jehova förekomma i marginalen till Psalm 83:18, och liknande ställen, där ordet för ”Herre” återfanns i huvudtexten.

I sitt sista verk, Christianismi Restitutio, skrev Serveto angående Guds namn, Jehova: ”Det står klart att ... många använde detta namn i forna tider.”

[Bild]

Monumentet över Serveto i Annemasse, Frankrike

[Bild på sidan 18]

En etsning från 1400-talet som visar tvångsdop av muslimer i Spanien

[Bildkälla]

Capilla Real, Granada

[Bild på sidan 19]

Första sidan av ”De Trinitatis Erroribus”

[Bildkälla]

Ur boken De Trinitatis Erroribus av Miguel Serveto, 1531

[Bild på sidan 20]

Serveto beskrev blodets lungkretslopp

[Bildkälla]

Anatomie descriptive et physiologique, Paris, 1866–7, L. Guérin, utgivare

[Bild på sidan 20]

Servetos bok om medicinsk behandling med hjälp av olika safter var ett pionjärverk inom farmakologin

[Bild på sidan 21]

Jean Calvin blev en hätsk motståndare till Serveto

[Bildkälla]

Biblioteca Nacional, Madrid

[Bildkälla på sidan 18]

Biblioteca Nacional, Madrid