Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

Fartyget Lightbearer spred andligt ljus i Sydostasien

Fartyget Lightbearer spred andligt ljus i Sydostasien

I början av 1930-talet hade praktiskt taget inget Jehovas vittne predikat i Indonesien, Malaysia och det som nu kallas Papua Nya Guinea. Så hur skulle de goda nyheterna kunna nå de här områdena? Avdelningskontoret i Australien (nu australasiatiska avdelningskontoret) såg behovet och köpte en motordriven tvåmastad segelbåt, en så kallad ketch, på 52 fot. Den fick namnet Lightbearer (”Ljusbärare”) eftersom besättningen, som alla var pionjärer, * skulle använda båten för att sprida andligt ljus till avlägsna platser. (Matteus 5:14–16)

Destination Nya Guinea

I februari 1935 klev sju man ombord på Lightbearer i Sydney på Australiens östkust och satte kurs norrut mot Port Moresby på Nya Guinea. De fiskade längs vägen och lade till i flera hamnar för att tanka, proviantera och reparera båten. Den 10 april 1935 lämnade de Cooktown i Queensland och gav sig ut på öppet hav. När de närmade sig det riskfyllda Stora barriärrevet bestämde de sig för att gå för motor. Men plötsligt började motorn låta konstigt, och de var tvungna att stänga av den. De behövde bestämma sig: Skulle de vända om eller segla vidare mot Nya Guinea? Kaptenen, Eric Ewins, berättar att ”det tog emot för mycket att åka tillbaka”. Så Lightbearer hissade segel, och den 28 april 1935 anlände de tryggt till Port Moresby.

Besättningen på Lightbearer, från vänster: William Hunter, Charles Harris, Alan Bucknell (sittandes), Alfred Rowe, Frank Dewar, Eric Ewins, Richard Nutley.

Medan mekaniker arbetade med att reparera motorn spred alla i besättningen de goda nyheterna i Port Moresby – ja, nästan alla. Frank Dewar, som beskrivits som ”en tuff pionjär”, tog en trave böcker och började gå inåt landet, kanske omkring 3 mil, för att predika. När han skulle tillbaka till hamnen tog han en annan väg och var tvungen att vada över en liten flod med krokodiler. Men han tog det försiktigt och kom tillbaka välbehållen. Besättningens ansträngningar gav resultat. Några av dem som tog emot litteratur blev senare Jehovas vittnen.

Destination Java

När motorn var reparerad lämnade Lightbearer Port Moresby och satte av mot ön Java i Nederländska Indien (nu Indonesien). Efter ett antal proviantstopp lade man till i Batavia (nu Jakarta) den 15 juli 1935.

Väl på Java lämnade besättningsmannen Charles Harris fartyget och bosatte sig där, och han fortsatte att predika de goda nyheterna med största iver. * Han berättar: ”På den tiden gick vårt arbete till största del ut på att lämna biblisk litteratur och sedan fortsätta till nästa stad. Jag hade med mig litteratur på arabiska, engelska, indonesiska, kinesiska och nederländska. Folk tog gärna emot, så jag lämnade uppemot 17 000 publikationer om året.”

Lightbearer med hissade segel.

Charles flitiga arbete gjorde att de nederländska myndigheterna fick upp ögonen för honom. En gång frågade en myndighetsperson en broder hur många vittnen som fanns på östra Java, där Charles höll till. ”Bara ett”, svarade brodern. ”Och det inbillar ni er att jag ska tro på!” röt han. ”Ni måste ha en hel armé som arbetar där borta med tanke på hur mycket litteratur som sprids!”

Destination Singapore och Malaysia

Från Indonesien seglade Lightbearer vidare mot Singapore och anlände den 7 augusti. Vid varje stopp spelade bröderna upp tal med hjälp av båtens kraftfulla ljudsystem. Den här metoden skapade mycket uppmärksamhet. Tidningen Singapore Free Press skrev att ”en hög röst dånade över vattnet på onsdagskvällen”. Artikeln fortsatte: ”Det var en unik föreläsning som spreds ... från ketchen Lightbearer, som har spelat Vakttornets tal sedan hon kom hit från Australien.” I artikeln stod det också: ”Under gynnsamma förhållanden kan sådana tal ljuda 3–4 kilometer över vattnet.”

När Lightbearer låg i Singapore var det dags för ett nytt förordnande för Frank Dewar. Han berättar: ”Vi bodde på båten och predikade i Singapore. När det var dags för Lightbearer att segla vidare levererade Eric Ewins en stor överraskning. Han sa: ’Jaha, Frank, du sa ju att du ville till Siam (nu Thailand). Så här långt kan du åka med oss. Så ge dig av nu!’ Jag blev helt ställd och stammade fram: ’Men jag vet inte ens hur man kommer till Siam härifrån!’” Eric instruerade Frank att ta tåget från Kuala Lumpur i det som nu är Malaysia. Frank gav sig av till Kuala Lumpur och kom till Thailand flera månader senare. *

Lightbearer seglade vidare längs Malaysias västkust och stannade till i Johor Baharu, Muar, Melaka, Kelang, Port Klang (då Port Swettenham) och Pinang. I varje hamn spelade besättningen upp bibliska föreläsningar i båtens högtalarsystem. ”Ett flygande tefat skulle knappast ha kunnat väcka mer intresse”, sa Jean Deschamp, ett vittne som då bodde i Indonesien. När föreläsningen var slut gick besättningen i land och lämnade litteratur till alla som visade intresse.

Destination Sumatra

Från Pinang korsade man Malackasundet och kom till Medan på Sumatra (nu en del av Indonesien). Eric Ewins berättar: ”Det var en intressant och trevlig tid i Medan, och de goda nyheterna nådde många lyssnande öron.” I det området lämnade bröderna omkring 3 000 publikationer.

Lightbearer satte kurs söderut, och besättningen predikade i större hamnar på Sumatras östkust. I november 1936 kom fartyget tillbaka till Singapore, där Eric Ewins gick i land för gott. Några veckor senare gifte han sig med Irene Struys, ett vittne som bodde i Singapore. Eric och Irene fortsatte som pionjärer tillsammans på Sumatra. Nu stod alltså Lightbearer utan kapten.

Destination Borneo

Ny kapten blev Norman Senior. Han var utbildad navigatör, och i januari 1937 anlände han från Sydney. Besättningen seglade sedan vidare från Singapore till Borneo och Celebes (nu Sulawesi), och där täckte de stora områden och predikade så långt som 48 mil inåt landet.

När Lightbearer lade till vid Samarindas hamn på Borneo tillät inte hamnkaptenen att de vittnade för lokalbefolkningen. Men när Norman berättade mer om vårt predikoarbete blev han mer samarbetsvillig och tog till och med emot lite litteratur.

Vid ett annat tillfälle föreslog en lokal präst att Norman skulle hålla en predikan i hans kyrka. Men Norman valde i stället att spela upp fem grammofonskivor med bibliska tal. Prästen tyckte om talen och tog emot lite litteratur som han skulle ge vidare till sina vänner. Men den här prästen var ett undantag. De flesta präster gillade inte Jehovas vittnens arbete. Faktum är att de blev så arga när besättningen modigt vittnade att de pressade myndigheterna att förbjuda Lightbearer att lägga till i fler hamnar.

Lightbearers rutt och de geografiska namnen från den tiden.

Tillbaka till Australien

Förbudet som prästerna låg bakom gjorde att Lightbearer i december 1937 styrde mot Australien igen. Besättningen kastade ankar i Sydneys hamn lagom till Jehovas vittnens sammankomst där i april 1938. Det hade gått mer än tre år sedan Lightbearer lämnade Sydney. Fartyget såldes i början av 1940, strax efter att Jehovas vittnen hade blivit förbjudna i Australien. ”Hon hade verkligen tjänat sitt syfte”, sa broder Ewins, som beskrev sina år ombord på Lightbearer som de lyckligaste i hans liv.

Arvet efter Lightbearer

Besättningen på Lightbearer sådde sanningens säd i ett vidsträckt område med stor befolkning. Och trots motstånd bar deras arbete så småningom frukt. (Lukas 8:11, 15) I det här området finns det nu över 40 000 förkunnare. Vilket fantastiskt arv några få modiga män på en segelbåt lämnade efter sig!

^ § 2 Pionjärer är Jehovas vittnen som ägnar mycket tid åt att predika.

^ § 8 Charles Harris levnadsskildring finns i Vakttornet för 1 juni 1994.

^ § 12 Se Jehovas vittnens årsbok för 1991, sidan 187.